I det rådande samhällsklimatet är det inte längre självklart att mångfald är något bra, utan det måste påpekas – och till och med argumenteras för. Det är märkligt. Om man skulle samla tjugo ingenjörer för att få byggt ett hus skulle det nog snart bli tydligt var mångfalden kommer in i bilden. Det behövs snickare också, och rörmokare och elektriker och kanske någon som kan köra grävmaskin. Och den som börjar föda upp kycklingar med en tupp och en höna märker snart att variation inte bara är en kul krydda, utan en biologisk nödvändighet.
Så ja – det är utvecklande, stimulerande, livgivande och evolutionsmässigt finfint med variation och nyheter. Ändå ska jag sticka ut näsan lite och skriva en snutt om hur viktigt det är att också ha en trygg hamn med ”likhet” – särskilt när det handlar om inre utveckling. En upplevelse jag själv hade gjorde det lite tydligare för mig hur det ligger till. För stimulans är ju en sak, och sårbarhet en annan. Och om vi vill utvecklas på djupet behövs båda delarna.
Man skulle kunna säga att den här utvecklingen är lite som en inre skattjakt. Varje insikt, eller upptäckt om mig själv, kräver dels att jag navigerar mig fram till den, dels att jag drar på mig dykardräkten och dyker ner efter den begravda skatten. Navigationsbiten kan motsvaras av många olika saker – att läsa böcker som belyser vissa aspekter av mitt liv eller mitt sätt att reagera, att gå på föreläsningar, att lära mig tekniker och metoder, att prata med andra om skattresor i allmänhet och våra egna i synnerhet, att luska i var en viss upplevelse egentligen har sina rötter eller att bara vara på jobbet en vanlig dag och lägga märke till något som sker och min egen reaktion på det.
Navigationen är viktig. Utan den kommer jag ingenstans; jag blir inte stimulerad, inte utmanad, provocerad – ingenting rör sig. Och vi behöver rörelse, stimulans, utmaningar till och med ibland lite provokation. Utan det är allting ”samma”, och det uppstår ingen rörelse, inga nyanser. Men enbart navigation gör inte heller någon skattjakt. Ändå är det så ofta den sidan som betonas i dagens samhälle – variation, stimulans, rörelse. Vi är kulturellt betingade att söka stimulans. (Sedan har vi en del andra kulturella betingningar också som påverkar vilken form vi tycker att den ska ha, men det är en annan sak.)
Baksidan med stimulansen är att den gör oss rastlösa. Vi vill ha omväxling, fart och fläkt, snabba resultat. När det gäller inre utveckling blir det, i analogin med skattjakten som att vi navigerar fram till kartans X, men när vi kommer dit är vi så tillvanda på stimulans och förflyttning att det tar emot att stanna och göra den där djupdykningen. ”Ääääsch, vi kanske ska ta oss lite längre österut? Det är ju ändå kul att segla?” Och så köper vi en bok till, går på ett föredrag till, utbildar oss i någon terapiform, pratar vidare med bästa vännen om det där som vi anar rör sig där inne. Men vi stannar inte upp, tar det där andetaget och börjar gå djupare, så att vi kan utforska det som är gömt där nere.
Att gå på djupet kräver något annat än stimulans och rörelseenergi. Att gå på djupet är sårbart, och även om nyfikenheten är densamma måste den nu omges av tillit i stället för beredskap, av stillhet, inte stimulans. Så se till att du känner dig trygg. Det är inte detsamma som att aldrig få en liten knuff i rätt riktning, eller kanske en kommentar som initialt väcker ett försvar. Men om vi hela tiden måste allokera resurser till att ta ställning till ny information, förklara oss eller försvara oss eller värdera det andra säger enligt vår egen måttstock så är det väldigt svårt att samtidigt vara öppen, tillitsfull och sårbar. (Och på det här planet kan ”otrygghet” vara så mycket – det kanske rör sig om en person som älskar oss och vill oss hur väl som helst, men som därför ”skyndar sig att förstå” innan vi talat till punkt, eller som förklarar våra känslor för oss – i bästa välmening. Det är tröttande, frustrerande och kan få oss att känna oss mer ensamma än om det inte varit någon där överhuvudtaget. Så nej, inte tryggt.)
En lösning är förstås att göra den här delen av arbetet i avskildhet, utan andra människor. När jag väl hittat den karta och kompass jag behöver och kommit fram till platsen för X kan jag välja att ensam dyka ner i vågorna, eller börja gräva. Men det är inget måste, och ofta kan det vara oerhört hjälpsamt med en vän eller terapeut att prata med – inte om mitt inre, utan utifrån mitt inre. När vi pratar om mitt inre navigerar vi fortfarande. Och det kan vara still god hjälp och en nödvändig förberedelse, men precis som en annan person inte kan göra mina armhävningar åt mig om jag vill att mina armar ska bli starkare fungerar det inte att någon annan förstår vad som händer i mitt inre. Det räcker faktiskt inte ens att jag själv förstår det; jag måste uppleva det.
Hur lång tid vi ägnar oss åt navigation och hur lång tid vi ägnar oss åt djupdykning varierar oerhört. Ibland kan vi ägna dagar, veckor eller månader åt att navigera. (Ja, vi kan förstås göra det i flera år också – så länge vi inte ”dyker” är det ju fortfarande en orientering på ytan.) Sedan kanske det kommer en period av en eller flera djupdykningar, och sedan kan det vara dags att navigera igen. Men vi kan också gå en kurs i inre utveckling, där navigation och olika former av djupdykning varvas. Eller också kanske vi pratar med en vän, och samtalet växlar mellan att vi pratar om det vi känner och att vi stannar upp i det, upplever och uttrycker själva känslorna. Det finns inga regler.
Det som kan vara bra att se är att det är två processer – navigation och djupdykning – och att enbart den ena inte kan ta oss till målet. När vi sett det är nästa steg att inte läxa upp oss för att vi djupdyker för lite, eller försöka dra upp planer för hur nästa djupdykning ska se ut. (Det är lätt hänt. Och mänskligt 😉). Det vi kan göra är att bestämma oss för att föra in mer tom tid i vår vardag. Stunder då vi bara sitter i tystnad, eller tar en promenad i skogen utan sällskap, vare sig personligt eller elektroniskt. Stunder då vi bara är. Om vi då bara ser till att navigera lite emellanåt, så bidrar de stilla stunderna stort till processen. Vi hittar våra X lättare, och vi kan göra mindre eller större djupdykningar alltefter vad situationen kräver. Du som tycker att det är skönt att bli guidad under dina stilla stunder är välkommen att botanisera bland våra ljudfiler.
Efter en paus har jag också börjat erbjuda individuella sessioner igen, numera via Skype så att de är tillgängliga för dig var du än bor. Om du vill ha hjälp med navigation, djupdykningar eller båda delarna är du välkommen att boka en session ❤️️
Lämna ett svar