Det här med förändring är en återkommande fråga när det handlar om inre utveckling. Kan jag förändras? Vill jag förändras? Hur ska jag göra? Och när det handlar om förändring på djupet, verklig utveckling – kan jag välja själv, eller är det någonting som bara sker? [Läs mer…] om ”Offermentalitet” – villigheten att släppa taget
Skattjakt, stimulans och stillhet
I det rådande samhällsklimatet är det inte längre självklart att mångfald är något bra, utan det måste påpekas – och till och med argumenteras för. Det är märkligt. Om man skulle samla tjugo ingenjörer för att få byggt ett hus skulle det nog snart bli tydligt var mångfalden kommer in i bilden. Det behövs snickare också, och rörmokare och elektriker och kanske någon som kan köra grävmaskin. Och den som börjar föda upp kycklingar med en tupp och en höna märker snart att variation inte bara är en kul krydda, utan en biologisk nödvändighet. [Läs mer…] om Skattjakt, stimulans och stillhet
Tar du allt personligt?
Får du höra att du ”inte borde ta saker så personligt”? Upplever du själv att du tar saker personligt på ett sätt som blir jobbigt för dig? När jag var yngre fick jag höra det ibland – att jag inte skulle ta åt mig, reagera, eller gå igång.
Det där som vi tar personligt kan ju vara väldigt många olika saker – allt från vädret, att det kanske har fräckheten att regna just när jag skulle ha mottagning utomhus, till kommentarer från nära och kära, som verkligen är personligt menade (åtminstone om vi frågar den individ som yttrat dem).
Och däremellan finns massor av nyanser: Att just det här skulle hända just mig just idag – det kan faktiskt kännas rätt så personligt ibland, trots att jag intellektuellt förstår att bussen inte var försenad bara för att göra livet surt för mig. Att personalen på Åhléns beter sig ohyfsat, eller är ohjälpsamma, eller kanske till och med säger någonting om min oförmåga att leva upp till mina skyldigheter som kund. Det kan kännas högst personligt ibland. Och i våra interaktioner med bekanta vi träffar om dagarna – kolleger eller privatbekanta – kan ju ”personlighetsnivån” komma upp nästan lika högt som med verkligt närstående, lite beroende på hur känsliga eller lättirriterade vi känner oss just den dagen, eller vad som hänt precis dessförinnan. Men till och med där kan jag se, om jag skrapar lite på ytan, att vi ofta säger saker till varandra som låter väldigt personliga men som vid en närmare granskning inte alls har särskilt mycket att göra med den som blir tilltalad utan mycket mer med den som talar. Så vad är egentligen ”personligt”? Finns det saker vi bör ta personligt?
Naturligtvis är det bra att kunna ta emot feedback. Att kunna ta in andras synpunkter, även när synpunkter gäller mig, min hantering av någonting, mitt sätt att uttrycka mig eller bete mig. När jag kan lyssna, ta in och använda feedbacken konstruktivt tar jag den ju i och för sig ”personligt”, så tillvida att jag ser att den faktiskt har med mig att göra och att jag förmodligen är den som kan just använda mig av den. Men ironiskt nog är det osannolikt att jag då upplever det där ”ta personligt”. Så vad är det jag tar personligt när jag tar något personligt på ett sätt som gör att jag mår dåligt av det?
Jag har på flera ställen hört en sedelärande historia om precis det här. Det är oklart var den har sitt ursprung – jag har stött på den som ”zenberättelse” och som något en äldre indian berättade för en yngre. (Vi västerlänningar gillar tydligen att packa in sedelärande berättelser i lite exotiska kläder 😊. Men, hur som helst.) Historien, som egentligen är mer av ett tankeexperiment, låter så här:
Tänk dig att du är ute och åker båt över en sjö en dimmig morgon. Bäst som du glider fram på vattnet kommer en annan båt och kör in i din. Du undrar antagligen ilsket vad det är för korkade människor som inte har bättre koll på sin navigation, och på nolltid komponeras fraser i huvudet som du ser fram emot att snart yttra (eller fortsätta tänka att du ska yttra) till besättningen ombord på den andra båten.
Men så ser du: båten är tom. Det finns ingen i den. Den har lossnat från sin förtöjning och driver omkring bokstavligen vind för våg. Det var ingens slarviga navigering som gjorde att du blev påkörd – det var naturkrafterna som fick era båtar att kollidera. (Här brukar jag se två smärre problem med berättelsen: Dels att personen som förtöjde båten ju sannolikt var slarvig, dels att jag ju kunde ha sett mig för inte bättre, jag också. Men låt oss lämna dessa funderingar därhän så länge, eftersom historien bortsett från dem är väldigt tänkvärd 😊.)
När du ser att båten är ute och driver på egen hand förändras känslorna inom dig i ett trollslag. Du kanske blir orolig och tänker att någon faktiskt varit ombord på den där båten, men av någon anledning ramlat överbord? Du kanske ser att tåget som båten varit förtöjd med ser slitet ut och gissar att den slitits loss under den blåsiga natten? Eller också kanske du bara struntar i alltihopa och tänker att det kvittar – men i vilket fall som helst smulas den där snabbt komponerade, ilskna uppläxningen sönder när det inte finns någon att projicera den på.
Så här kan det vara i vår vardag, även om det ser ut att sitta någon i båten. Tanten på Åhléns, din partner, chefen, internetleverantören. Vi är omgivna av ”båtar” som kör på oss, eller kanske bara stryker förbi onödigt nära och skaver lacken på vår egen båt. Och vi tror att de är bemannade. Vi tror att allt handlar om oss.
Om du ofta blir förorättad, besviken eller irriterad på människor i din omgivning – gör experimentet att låta bli att ”sätta någon i båten”. Se att den faktiskt är tom. Inget personligt, inget att gräma sig över. Du behöver inte kasta bort den värdefulla feedback som kanske finns invävd i den där kollisionen, men se om du kan undvika att hetsa upp dig över själva navigeringsfelet. Det frigör oerhört mycket energi – åtminstone kan det göra det för mig ❤
Och du? Den där rösten som ibland protesterar och hävdar att det är viktigt att säga ifrån eller att du inte accepterar att bli behandlad så där – undersök vem det är. När jag kollar är det alltid egot. Mitt ego tycker att det är viktigt att protestera mot det jag upplever som den felaktiga behandlingen – men är det den där tomma båten som ”behandlat mig fel”, eller är det faktiskt jag själv, genom att sätta någon i den?
Att fåna sig för att få något gjort
Det där när man bestämmer sig för något och får saker gjorda. När det bara hänger på mig, och jag tror att jag vet vad jag vill – men det kärvar på något sätt. Jag kanske skjuter upp i det oändliga, eller också kanske jag gör, fixar och står i – men det kommer liksom ändå inte framåt.
(Se det här klippet på Youtube.)
När det händer för mig handlar det ofta om att det finns ett beslut någonstans som inte är fattat än, ett val som inte är gjort. Det där ”vet vad jag vill” kanske inte är riktigt sant. Jag kanske vet vad jag bestämt mig för, vad jag på ett mentalt plan tycker verkar vara en bra idé, eller något annat som vid en hastig anblick ser ut att vara vilja men som du som lyssnat på mina Tisdagstankar om de tre centren vet inte är vilja, egentligen och på riktigt.
När vi inte vet vad vi vill (även om vi kanske tror det) håller vi oss paradoxalt nog gärna borta från det område där vi inte känner oss riktigt säkra. Vi kanske känner oss otåliga och rastlösa, eller osäkra och hjälplösa – och under de känslorna finns ett limbo av okänt ”vet inte riktigt”. Och för vårt vardagsmedvetande är det ingen lockande plats.
Vardagsmedvetandet gillar ”antingen eller”, att känna sig säkert på sin sak. Ja eller nej, hit eller dit. Den delen av oss är inte helt bekväm med det som är okänt och oförutsägbart. Att vistas där, i det okända och obestämda, känns sårbart och otryggt – och för den del som har ett mål, dessutom förstås också synnerligen ineffektivt. Det LEDER ju ingenstans, utan det belyser bara ännu mer hur inte-färdigt och osäkert det är. Så usch och nej. Välkommen åter när du vet. I det läget gör vi hellre något annat i väntan på att något – den där viljan, och vårt beslut på riktigt – ska bli färdigt.
Men grejen är ju att vi behöver engagera oss i vår vilja, och våra beslut. Vardagsmedvetandet, som utgörs till övervägande delen av vår kognitiva, resonerande intelligens, tror att det engagemanget ska bestå i att tänka ut vad vi vill, göra listor över plus och minus, eller kanske ”känna efter” (vilket vi ofta tror att vi gör när vi i själva verket tänker). Men det engagemang som behövs är inte kognitivt. Det är inte huvudets engagemang, i form av organiserade tankar och intellektuella resonemang eller planer, som saknas här. Vi behöver i stället leka med tankarna, fåna oss lite. Och mest av allt behöver vi engagera viljan, det vill säga magens intelligens, eller the moving centre.
Häromdagen fick jag det här fenomenet tydligt illustrerat i ett mycket enkelt sammanhang. Jag tillhör dem som fortfarande spelar Wordfeud (du vet, Alfapet i mobilen), och ibland när jag har en känsla av att mina bokstäver borde gå att få ihop något bra av så lägger jag ut dem till ”ord” som inte finns. Jag vet att ordet inte finns, men jag lägger ut bokstäverna ändå, och flyttar runt dem till olika kombinationer. Och rätt som det är hittar jag ett riktigt ord, ett som jag inte hade sett om jag bara suttit och försökt tänka ut en lösning. Det dyker upp just för att jag sitter och ”fånar mig” – det vill säga experimenterar med något som huvudet tycker är ”meningslöst”. Men själva processen att börja flytta omkring bokstäverna i sitt sammanhang öppnar för någonting nytt.
När det gäller de där andra situationerna i livet där det kärvar lite har det ofta fungerat precis så för mig med att skriva. För någon annan kanske det fungerar att prata. Men det handlar om att våga vistas i det där oklara, vaga, suddiga. Vardagsmedvetandet tycker att det vore att tröska om samma sak, älta utan att komma framåt – det vill säga fånigt och meningslöst. Men det öppnar för någonting nytt, på samma sätt som när man flyttar omkring bokstäverna.
Var sitter du fast? Och vem kan du skriva till eller prata med om det – inte för att personen ska lösa det åt dig, utan för att du ska höra dina egna tankar? (Och om du tror att ingen är intresserad av att lyssna på ditt tröskande: Dels är det förmodligen inte sant, utan du har helt säkert människor i ditt liv som faktiskt är intresserade av vad som pågår inom dig; dels går det lika bra att skriva till dig själv, din katt eller universum. Det är inte så petigt. 😉 )
Känslomässig medvetenhet, ”emotional fitness” och hardcore heart ♥
Det där med känslor är ju ett återkommande ämne när man jobbar med inre utveckling. Det var en av mina första riktigt meningsfulla och djupgående insikter när min egen resa tog fart på allvar – att känslor är viktiga. Inte som i ”mina känslor är viktiga, så jag måste uttrycka dem” (även om det också kan vara viktigt), utan som i att känslorna, i sig själva, är viktiga element i livet för oss människor.
(Se det här klippet på Youtube.)
Och det här med viktigt har två aspekter: Dels betyder det att känslor också har en plats, jämte tankar, instinktiva impulser och det där inom oss som står i kontakt med något högre än bara vår ”mänsklighet”. Dels betyder det att det som är viktigt är själv känslan – inte vad vi känner, utan att känna. Låter det förvirrande? Vi kan se om det går att göra det hela lite tydligare genom att dela upp den känslomässiga aspekten av inre arbete i tre olika nivåer. Det finns så klart ett oändligt antal ”nivåer”. och alla indelningar vi gör är förstås godtyckliga. Men genom att se vilka de olika nivåerna är kan vi bättre förstå de olika ”lagren” av vår känslomässiga utveckling, närvaro och klarhet.
Tre nivåer som illustrerar det hela ganska väl för mig skulle kunna kallas Känslomässig medvetenhet, ”emotional fitness” och hardcore heart (ja, det är lätt att låna in engelska ord när man vill hitta rätt känsla ibland 😊
Känslomässig medvetenhet
När vi börjar odla vår känslomässiga medvetenhet upptäcker vi vad känslor är – och ofta inte minst vad känslor inte är. Vi kanske tycker att vi ”känner ilska” när vi går omkring och argumenterar i tankarna med någon som vi är arg på. Men argumentationen (antingen den faktiskt förbereder oss för någonting som vi vill göra i verkligheten eller bara är en fantasi) tjänar faktiskt funktionen att hjälpa oss att slippa känna ilskan. I stället anstränger jag mig (irl eller bara i huvudet) för att råda bot på det jag upplever som orsaken till min ilska. Och det kanske är orsaken, eller inte – men det gör inte mycket för min känslomässiga medvetenhet. Det är samma sak om jag ältar ett misslyckande och hur värdelös jag tycker att det gör mig. Då är ältandet faktiskt, hur konstigt det än kan låta, ett sätt för mig att tänka på situationen och hur den får mig att känna mig, snarare än att faktiskt känna.
När min känslomässiga medvetenhet börjar gro blir jag alltmer medveten om den här typen av förväxlingar. Jag lär mig vad som är känslor – att de heter så för att de alltid har en fysisk komponent, och att jag kan bekanta mig med dem genom att känna på dem i stället för att tänka på dem. Efter hand och gradvis börjar medvetenheten ge oss större frihet, så att vi inte alltid agerar blint utifrån våra reaktioner. Vi ser att det inte nödvändigtvis är samma sak att ha en känslomässig reaktion och att göra någonting.
”EMOTIONAL FITNESS”
När jag kommer till den nivå som Per häromdagen skämtsamt kallade ”emotional fitness” så är det som om vi börjar ”hitta” lite bättre i våra känslor. Vi är hemma i den känslomässiga naturen och känner igen oss där. Det är lite som någon som lärt sig vad som är vad ute i naturen. Från början kanske vi bara vet att ”det här är ett berg”, det där är en fågel” och så vidare, men när vi lär känna naturen bättre kanske vi inte bara ser skillnad på olika slags berg och fåglar, utan också förstår vad det säger om skogen, miljön och en massa andra saker. Vi ser ett sammanhang, och därför kan vi lättare orientera oss. Vi tappar inte fotfästet lika lätt, våra gamla reaktionsmönster börjar luckras upp, och även om ett gammalt mönster väcks är vi inte slavar under det på samma sätt längre. På nivån av ”emotional fitness” är det inte bara det att vi börjar känna igen oss – utan vi börjar också känna oss igen 😊
”Hardcore heart”
När vi kommer till den här nivån börjar vi engagera hjärtat på riktigt. Att älska sig själv handlar inte om att bada bubbelbad eller ”unna” sig saker. Det handlar inte om självömkan eller tröst. Och det är inte meningen att vi ska ”älska oss själva extra mycket på grund av … [någon utmaning vi står inför]” eller ”älska oss själva trots … [något vi inte gillar hos oss själva]”. Alla sådana saker är bara substitut för verklig självkärlek. Men hur ser den där kärleken ut då, när hjärtat är helt och fullt med i matchen?
Först och främst handlar det om att ge saker och ting tid. Att älska sig själv liknar på det viset att älska sitt barn: Man kan försöka kompensera med saker eller med att skämma bort, men det är tiden som är det viktiga. Ett barn vet skillnaden mellan verklig kärlek – uppmärksam närvaro och engagemang i och intresse för hans eller hennes liv – och de plastiga substituten. Det gör du också, när det gäller din kärlek till dig själv. Riktig kärlek handlar om finnas där för dig själv. Det är att våra stanna i sanningen, hur den än känns just nu. Det är att stå kvar när det gör ont, att inte vika undan för att det börjar blåsa. Det är att möta det som är, utan att fly in i en offerroll eller pumpa upp sig för att visa en tuffhet som man just nu inte känner. Riktig självkärlek är att veta att man räcker till, och att faktiskt våga undersöka den saken om man tvekar. Ofta vågar vi inte kolla, för vi är rädda för vad vi ska upptäcka – men när vi har hjärtat med oss kan vi börja bli vän med sanningen. Och då blir vi också för första gången vän med oss själva, på riktigt ❤
Fippel, belöningar och vad som är sant
Fippla. Ett verb som jag tror att jag aldrig hört före smarttelefonernas tid. Men det är ju så deskriptivt på något sätt. Kolla här, kolla där. Kolla här igen. Vissa dagar, eller stunder, är så tydliga fipplarstunder. Andra dagar och stunder glömmer jag att telefonen finns – men det är inte dem det här inlägget handlar om. Det handlar om stunder, kanske bara ögonblick, när jag noterar ”fippelreflexen”. Någonting inom mig blir nyfiket: vad är det som händer?
(Se det här klippet på Youtube.)
Jag är väl kanske lite märklig på ett sätt, men jag kan uppskatta vissa obehagliga upplevelser. Jag kan uppskatta att det kliar i ett sår, för det betyder att det läker. Jag kan uppskatta att ett kosttillskott eller en kroppsbehandling gör mig trött, om jag vet att det beror på att den skapar en utrensning som tillfälligt är en belastning för kroppen men på sikt gör situationen bättre. Och jag gillar när jag kan notera att det händer saker i mig, att kroppen och nervsystemet ”gör saker” på alldeles eget bevåg – även när det är saker som i sig inte är särskilt behagliga. Hur känns ett tillvant beteende (om man inte ger efter för impulsen)? Vad är det som händer när magen knyter sig, när längtan eller saknad manifesteras fysiskt, när jag blir arg/glad/ledsen/frustrerad? Jag är nyfiken. (Ibland är jag förstås, precis som de flesta andra, mest intresserad av att slippa ifrån det jag uppfattar som obehagligt – men genom åren har jag också utvecklat en stor nyfikenhet och utforskarlust när det gäller det där som händer.) Och så var det ju med fippelreflexen också. Vad var den till för egentligen?
Efter att ha iakttagit den lite mer började jag skönja väldigt primitiva drag hos den. Eftersom telefoner och uppkopplingen mot webben är en modern uppfinning är det ju lätt att tro att vi skulle förhålla oss till dem kognitivt, med vårt senast utvecklade, modernaste och mest avancerade nervsystem. Men fipplandet är allt annat än kognitivt, eller rationellt. Det är primitivt och instinktivt. Det fyller samma funktion som att sträcka ut handen efter en bit mat till; använder samma system i kroppen som får oss att dras till vissa människor eller hoppa undan för en bil i hög fart. Men hur kan det vara så? Faror att hoppa undan för, eller energier att dras till (eller inte) har ju funnits lika länge som människan. Smartphones har funnits i knappt tjugo år. What gives?
Vi är utrustade med flera olika nervsystem, varav det mest primitiva intresserar sig för överlevnad och välbefinnande: att undvika faror och bli belönad så ofta som möjligt. Vad vi uppfattar som en belöning varierar givetvis individuellt (och med vår aktuella stressnivå och ”energikondition”), men det är ganska tydligt att våra moderna, ständigt uppkopplade skärmar erbjuder något som många av oss uppfattar som en belöning. Vi kan få våra grundläggande instinktiva behov tillfredsställda – eller, vänta lite nu. Kan vi det?
Det är någonting med närheten, tillgängligheten och integrationen i vita moderna telefoner som lurar nervsystemet, eller i alla fall förför det med stor framgång. (För en del kanske det inte är telefonen, utan en platta eller dator – uppkopplingen tycks vara den gemensamma nämnaren i alla fall.) Riktigt hur vet jag inte. Men det känns tydligt att. Som om tekniken hamnar väldigt nära, blir nästan som en del av kroppen (från magens instinktiva perspektiv). Och det är den ju inte. Tekniken är fantastisk – men precis som Buddha lär ha sagt om intellektet är det bara värdefullt om vi bestämmer och intellektet arbetar för oss. När intellektet i stället sitter vid spakarna och försöker styra hela showen är det inte lika värdefullt.
För mig är inte lösningen att göra mig av med telefonen, eller ens sluta använda vissa funktioner (om de inte ter sig fullständigt meningslösa, förstås). För mig vore det att låta sig kontrolleras av tekniken, att bli slav under den i samma grad som om jag upplever att jag måste ha den. Lösningen för mig är, som så ofta, att bli nyfiken. Vad är det jag gör? Vad är det jag tror att det ska ge mig? Gör det det? Och vad får jag kanske i så fall på köpet? Vill jag ha det? Hur är det faktiskt för mig?
Att vara nyfiken – och ärlig mot mig själv med det jag upptäcker – ger mig möjligheten att utforska, utvärdera, upptäcka möjligheter, identifiera fallgropar och kunna ta del av så mycket av mitt liv som möjligt på ett konstruktivt sätt, som passar mig. På vägen upptäcker jag garanterat saker som inte passar mig, som kanske lurar mig, som ibland för mig ut på omvägar eller in återvändsgränder. Och det är okej. Det måste vara okej, för om det inte är det blir det ju för riskfyllt att utforska, att bli nyfiken – och då blir jag ju hänvisad till att leva efter någon annans recept, något som den personen kommit fram till.
Jag lär mig gärna av andra. Jag inspireras så gärna av andra – och det finns så många att inspireras av. Men jag måste göra min egen resa.
Och psst – det behöver inte handla om telefoner. Eller ens fippel. Vad gör du i din vardag för att ditt nervsystem har lurats att tro att det ska ge dig något viktigt? Vad är det du vill ha? Och får du faktiskt det – eller är det det antydda löftet om att få det som ger dig känslan av belöning (men bara så länge du fortsätter försöka)? Kolla varsamt, och var medveten om att den här sortens utforskande kan väcka ett ganska starkt försvar om de där instinktiva funktionerna tror att de riskerar att bli fråntagna något viktigt ❤
