Vuxenpoäng

Sådärja. En bit in i januari – och faktiskt med en känsla av ”nytt”. Jag avlägger aldrig några nyårslöften, men under det här senaste nyåret (och efter hand under tiden som ledde fram till det) utkristalliserade det sig ändå ett tydligt tema för utvecklingen 2017.

Mitt 2016 har handlat om många saker, men särskilt efter sommaren blev hjärtat en central aktör. Kontakt, sårbarhet, att mötas, att stanna kvar. Och lagom till slutet av året blev det också tydligt att någonting hade landat, blivit etablerat. Fått rötter. En sluten cirkel.

Men det blev också tydligt att allt som hänt under hösten fört med sig en del ”energiskulder”. De där sakerna som blivit uppskjutna och bortglömda – och själva vanan att skjuta upp, att flytta till ett obestämt ”sen”. Så ett tydligt fokus nu när 2017 tog sin början fick arbetsnamnet ”vuxenpoäng”. Det handlar om prioriteringar, vilket kanske låter tråkigt, men det är skönt. Att göra det som behöver göras, inte skjuta upp till ”sen”.

Det som lätt händer för mig är att jag tror att jag ska hinna allt. Och poängen är att jag ofta gör det också, men ibland på ett sätt som tär på både mig själv och mina närmaste relationer. Så när jag stod inför beslutet att börja bete mig mer ”vuxet” fanns det någonting som gjorde motstånd; något som trodde att jag skulle bli tvungen att prioritera bort allt roligt för att hinna med allt tråkigt (har du också en sådan del inom dig, en som både låter och betraktar världen som en sexåring? 😛 )

Fast sedan upptäckte jag att det inte var sant. Jag kan ju prioritera för att hinna ”det roliga”. Men när jag inte kollar, inte väljer med avsikt, så finns ju i stället risken att jag väljer saker som känns halvviktiga och halvroliga och att det sedan gör att det saknas tid både för det roliga och för det som kanske inte är lika roligt, men viktigt. För det är ju det jag upptäcker också: Att mycket av ”det tråkiga” ligger i mitt intresse att göra (till exempel jobba, städa eller handla 🙂 ) och att det därför är saker jag visst vill göra. Och en del av mig, sannolikt sexåringen, är uppriktigt förvånad över både detta och hur skönt och tillfredsställande det är att göra sådana saker. (Dessutom är det ju roligare att göra ”det roliga” när man inte har en enorm att göra-lista hängande över huvudet som man misstänker att man egentligen borde ägna sig åt.)

Men jag har också märkt att det inte bara är sådant jag skjutit upp. Att bli vuxen, i det här sammanhanget, handlar lika mycket om att inte skjuta upp vila, mat, pauser och annat sådant för att ”jag ska bara göra klart det här”. Båda dessa sorters uppskjutande har det varit lite för mycket av under hösten, och båda skapar stress.

Så jag emotser ett vuxnare, gladare och friare (tänk att dessa tre skulle kunna hamna i samma mening!) 2017. Och, förresten … Att vänta in situationer och känna efter där och då – i stället för att vara strategisk och planera enbart ”med huvudet” – står också på listan ❤️

Vad vill du börja göra mer eller mindre av i år?

One response to “Vuxenpoäng

  1. Tänk att man ska behöva samla vuxenpoäng vid min ålder! Och en sån tur (?) att jag har sådana fantastiskt kloka barn. Du är verkligen både välformulerad och inspirerande!
    Stor kram till dig och Per, som jag hoppas mår bättre och bättre
    Ma/G

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Publicerad av Cicci Lyckow Bäckman