Vilja, åsikter och sanning – på tur i snårskogen

Det är verkligen inte självklart, det här med vad det innebär att ”lyssna på hjärtat”. Vi tror ofta att det alltid ska innebära att göra något obekvämt, svårt och/eller riskfyllt (för att vara ”sanna mot oss själva”). Och ibland när vi ställs inför nya möjligheter kan det bli rena snårskogen av vilja, val, åsikter, längtan, motstånd och förväntningar. Jag är en ”doer” som vanligtvis har lätt att bestämma mig och sätta igång. När jag möts av en utmaning är det nästan liktydigt med en uppmaning: det här ska du göra. Särskilt om det är något som känns lite svårt och/eller som jag tycker att jag borde vilja göra. Och det kanske är något som jag kan se uppenbara fördelar av – men det betyder ju inte nödvändigtvis att det är vad jag vill.

Just nu står jag inför en möjlighet som innebär en utmaning, bra ”pay-off”, som jag inte vet hur jag skulle fixa rent praktiskt (utan jag skulle alltså behöva en viss tillit och starkt målfokus) och som ”alla” i samma målgrupp – som erbjudits samma möjlighet – tycks omfamna med entusiasm.

SNODD-confusionMen vad vill jag? Här ligger min personlighet faktiskt mig till last. Om egot ens hör en viskning om att jag kanske faktiskt inte vill fokusera på just det målet eller på just det sättet så biter det snabbt tillbaka: ”Jaså, du tror inte att du klarar det? Du vill visst – du bara säger att du inte vill för att du är rädd att misslyckas, eller för att slippa kliva ur din komfortzon!”

Det där är en ganska lurig konflikt att hantera. För det som egot säger kanske till viss det är sant: det skulle ju krävas ett kliv ut ur den älskade zonen. Och det skulle utan tvekan få mig att växa. Men kanske skulle det också skapa en stress som bara har chansen att bli i någon mån gynnsam om det var mitt mål, för mig, byggt på min längtan.

För mig och andra liknande personligheter, som har en stark aversion mot att bli tillsagda av andra vad vi borde vilja, kan det ibland vara väldigt svårt att veta om vi vill anta en utmaning eller inte. Reflexen hos mig är att möta, att anta, att motbevisa. Men den reflexen kan kosta på också, mer än vad jag kanske tycker att resultatet är värt.

Det både goda och dåliga nyheten (eller, vid det här laget, välbekanta sanningen) är att det inte finns någon quickfix här. Det handlar ju om att känna efter. Vad känns bra? I magen, i hjärtat? Ger det alternativ jag tänker på en subtil eller stark känsla av expansion, skön avslappning eller kanske lite förväntansfullt pirr? Eller är det mer känslan av att andningen blir lite mer begränsad och jag liksom stålsätter mig för att göra det jag (tror att jag) borde göra?

Det flesta av oss hade inga bra förebilder för det här när vi växte upp och har inte haft några sedan heller. Vi dresseras att vända oss utåt, att söka information, att analysera alternativ och potentiella konsekvenser, och sedan måste vi lära om som vuxna. För trots att vi fåtts att tro att det där intellektuella analyserandet och tyckandet är att ”ta ansvar” så är det ju inte det – det är att försöka hitta vår vilja utanför oss själva, hos någon annan, i ett regelverk eller genom ett inlärt resonemang. Verkligt ansvar handlar om att svara an – att med hela vår varelse, intellekt såväl som magkänsla, låta oss påverkas av en möjlighet och på så vis ta ställning till vad vi vill.

Och det börjar, enkelt men ändå ofta svårt, med att vara tyst och stilla och lyssna. Det låter kanske inte så händelserikt, men det är det (och brukar innefatta en god dos inte-stilla och definitivt-inte-tyst på vägen!). Om du är redo att börja – eller vill ta en möjlighet att fortsätta – lyssna på dig är du välkommen till Levande kraft – upptäck kraften i Lundsbrunn den 7–10 juli! Där tar vi några dagar för att mitt i solen och sommargrönskan använda andning, rörelse, stillhet, närvaro och övningar i par och i grupp för att hitta mer av oss själva och den där förmågan att just svara an. Vi är redo att möta dig. Är du?

One response to “Vilja, åsikter och sanning – på tur i snårskogen

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Publicerad av Cicci Lyckow Bäckman