Var sak på sin plats

Blir vi mer balanserade ju fler andliga insikter vi gjort? Det beror faktiskt på i vilken utsträckning egot lägger sig i. Oavsett om det handlar om ett verkligt, andligt uppvaknande eller en insikt om våra mönster i relationer kan egot diskret kliva in på scenen och ”kapa” vår upplevelse för sina egna syften.

Låt oss säga att en kollega på jobbet får mig att känna mig osäker på mig själv. Om jag utforskat fenomenet tillräckligt mycket kanske jag fått en verklig, djupt känd insikt om att osäkerheten dels faktiskt inte är berättigad och dessutom i själva verket handlar om någonting annat än kollegan. Det kan naturligtvis få till följd att det känslomässiga mönstret aldrig uppträder mer – men en cykel slutar ju inte omedelbart att rulla bara för att man slutar trampa, och på samma sätt är det lätt hänt att gamla ”spår” i hjärnan aktiveras även sedan de borde ha blivit inaktuella. Om det händer har jag flera möjligheter, och om egot har gjort min insikt till sin kan jag trassla in mig lite. Då kanske jag använder min insikt för att ”tala mig tillrätta” när jag upptäcker att den gamla osäkerheten börjar växa. Jag vet ju att jag visst klarar mitt jobb (eller vad nu min osäkerhet handlar om). Därför kan jag vifta bort känslomönstret när det aktiveras och prata mig ur känslan.

Den här dynamiken uppträder ofta hos människor som börjat sin inre utveckling, kommit en bit på väg och faktiskt börjat genomskåda en del tankemönster. Men fällan vi går i när vi ”inser oss ur” känslomässig reaktivitet är att vi missar möjligheten att lära oss någonting av och om känslan. Och dessutom missar vi förstås möjligheten att lösa upp mönstret. För att kunna göra något av det måste känslan nämligen vara aktiv, och vi måste göra jobbet inifrån känslan. Egot tycker att det är en smart idé att först neutralisera obehaget och sedan undersöka vad det kunde vara vi skulle lära oss av det, men det fungerar inte på det viset. När vi neutraliserat känslan (det vill säga obehaget – för den här typen av känslor är ju obehagliga) har den inget att lära oss längre. Det lärande det handlar om är ett emotionellt lärande, ett upplevelsebaserat lärande, inte ett kognitivt och teoretiskt.

Och viktigast av allt: när vi använder den medvetenhet som vi kanske faktiskt hittat som någonting att fly till, eller gömma oss bakom, då gör vi den till ”det motsatta tillståndet”. Vi förringar den till enbart ett känsloläge – ett som vi tycker är behagligare än den känslomässiga reaktiviteten. Men hur var det nu igen med motsatser? Just det. Den ena änden av en skala kan aldrig erbjuda någon varaktig lösning.

Så då var vi där igen. Hur sammanför man den ”andliga” världen med sin vanliga fysiska existens? Är det meningen att det andliga ska ta en bortom det fysiska, att det är ett högre tillstånd som övertrumfar den jordiska existensen? Nej. Jag ska berätta en hemlis: det jordiska, känslomässiga, personliga, alla mönster och reaktioner – de är ett uttryck för den absoluta verkligheten, de också. Terentius, en romersk komediförfattare som levde något drygt århundrade före Kristus, lär ha yttrat de ord som jag gillar så mycket att jag valt dem som devis för vår utbildning EgobitarJag är människa, inget mänskligt är mig främmande. (Men så var han en frigiven slav också. Är det inte vad vi alla siktar på att bli? 😉 )

Ett ”uppvaknande”, eller en insikt, oavsett nivå, ska inte vara något att fly till. Så länge stressande eller smärtsamma tankar/mönster fortfarande dyker upp, undersök dem – för så länge du flyr från en del av dig själv in i en annan är du inte fri. Använd inte medvetenheten som motsats till smärtsamma tankar, utan som ankare medan du utforskar dem.

I morgon kväll drar vi igång Levande kraft steg II – lyssna till dig själv, en härlig kurs i höstmörkret med mycket djup och mycket hjärta ♥

 

One response to “Var sak på sin plats

  1. Jahapp! sådär ja! en liten påminnelse om hur jag så ofta gör. Önskar mig bort till det där alternativa tillståndet. Tankar om att ändra mitt liv i vardagen så att jag mer kan ”ha möjlighet” att vara så där ”skön” som jag upplever mig själv när jag har ”hittat hem” i mig själv. Om jag gör det tror jag att jag ska ”slippa” mina djupa dalar och slippriga sidospår från den ”rätta” vägen…. 😛

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Publicerad av Cicci Lyckow Bäckman