Tänka livsbejakande

Man ska ju vara positiv. Det är bra för hälsan, roligare för både en själv och omgivningen – och dessutom lever optimister längre än pessimister, det är vetenskapligt bevisat.

Allt det är sant, och på en nivå håller jag med – till den grad positiviteten är livsbejakande. Att se möjligheter i stället för att gnälla, att fokusera på det som känns bra och som man vill ha mer av i stället för att ge en massa energi till sådant som man inte gillar – allt sådant är skönt och bra. Men ibland träffar jag människor där positiviteten tycks krävs ett aktivt förnekande av vissa delar av verkligheten, och då känns det mest lite andfått och jobbigt. Att kategoriskt blunda för problem och bara se det som är positivt kan ju dessutom skapa ännu fler problem som man aktivt måste bortse ifrån, och då blir det ganska jobbigt efter ett tag.

Låt säga att jag och några vänner ska sälja kanelbullar på stan för att åka på en resa ihop. Den ena vännen säger: ”Guuuud vad svårt det här ska bli. Folk vill säkert inte ha kanelbullar. De äter ju inte ens vetemjöl längre. Vi kommer nog aldrig iväg på vår resa!” Det är ju inte särskilt inspirerande, det kan förmodligen alla vara överens om. Och det är inte så konstruktivt heller, om man nu ändå valt just försäljning av kanelbullar som ett sätt att samla ihop pengar. Att välja en sak och sedan motarbeta vårt eget val är inkongruent. Det är att säga att man vill göra en sak men samtidigt låta förstå att man egentligen inte alls vill. Det förvirrar omvärlden, våra samarbetspartners, oss själva och de universella krafter som påverkar vårt liv. Det blir trassligt, helt enkelt. Och förmodligen säljer vi inte särskilt många kanelbullar.

Den andra vännen säger: ”Jo, det är klart att dom vill ha kanelbullar. Det vill ju ALLA ha! Och det är så härligt att se hur glada alla blir när jag frågar om de vill ha bullar! Tre gånger kanske vi behöver gå hit, sedan har vi våra resepengar!” Det är onekligen optimistiskt. Det kanske till och med är inspirerande. Men när jag sedan, inspirerad av min positiva vän, ger mig iväg med mina bullar och frågar folk om de vill köpa kommer jag helt säkert att möta människor som inte vill ha. De äter inte vete. De gillar inte kanelbullar. De bantar. De har inga pengar. Det finns hur många skäl som helst. De människorna finns också, och det är helt okej. Världen skulle inte vara komplett utan dem. De kanske inte är i majoritet, och det enda sättet för mig att få reda på det är ju att fråga. Men om jag ställer in mig på att de inte ska existera kullkastas ju min bild så snart jag stöter på någon som inte vill handla av mig.

Den tredje vännen säger: ”Alla vill säkert inte ha, men det behövs ju inte heller. Det behövs bara att lagom många, rätt personer, köper bullar. Man vet aldrig när man går fram till någon ny person och frågar – men det är det som gör det spännande! Och jag behöver ju inte tjata på dem som inte vill ha – dem lägger jag inte mer energi på.” För mig är det livsbejakande. Det finns nyanser i hennes liv, färger som kompletterar varandra. Och jag kan välja det som tilltalar mig, utan att för den skull behöva förneka att det andra också finns.

Jag gillar den tredje vännen i den här lilla berättelsen. För mig som möter dig är det skönt att höra att du är som jag – att du möter motgångar ibland, du också. Det betyder inte att jag uppskattar när du ältar dem och fastnar i motgångstänk. Och det betyder inte att du ska förminska de många framgångar du haft. Men det betyder att du kan inspirera mig att se varför vissa motgångar – eller sådant som ser ut som motgångar – behövs. Det betyder att jag kan se dem som en del av vägen mot framgången.

Winston Churchill lär ha sagt ungefär: ”Framgång är att möta motgång efter motgång utan att förlora sin entusiasm.” Jag tror att han hade rätt. Och han åstadkom ju ett och annat 😉

 

One response to “Tänka livsbejakande

  1. Tack en bra text som var viktig för mig att läsa. Sista halvan i tredje stycket var som skrivet för mig och min utbildning. ”Att välja en sak och sedan motarbeta den…” Tack för den påminnelsen.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Publicerad av Cicci Lyckow Bäckman