Tänka frihet, skapa begränsningar? (del 3)

Om du läst det första och andra inlägget i den här lilla serien undrar du förmodligen hur man ska göra, då, för att få den där upplevelsen av frihet – eller lycka, eller kraft, eller glädje? (Det är förresten inte helt osannolikt att du undrar det även om du inte läst de inläggen 😉 … Det är ju trots allt en av våra vanligaste frågor som människor.) Det viktigaste är nog att först och främst förstå att det är omöjligt att befinna sig permanent i en och samma sinnesstämning, ett och samma känsloläge. Vi tror så ofta att vitsen är att hitta den där härliga känslan och stanna där. Men det är inget alternativ. Alla de där tillstånden är ju ena änden av en skala, ena sidan av ett mynt. Har du försökt att behålla ena sidan av ett mynt någon gång? Det fungerar sådär.

Och lösningen på problemet, märklig som den må vara, är faktiskt att förstå, på djupet, att allting som har en motsats också i sig självt innehåller fröet till den motsatsen. Det behöver motsatsen för att fortsätta existera. Utan mörker skulle det ju inte kunna finnas ljus. Det skulle inte finnas något behov av att definiera ljus – det skulle faktiskt inte ens gå att uppleva ljuset. Hur skulle du kunna uppleva ljus om du inte visste vad mörker var?

Vi lever i en värld av motsatser, och allting som vi kan göra, vara, uppleva och uppnå inom ramen för den världen är av övergående karaktär. Och inte nog med det – vad det övergår i är dessutom, just, sin motsats. (Vad skulle det annars kunna övergå i?) Frågan uppstår naturligtvis hur man då ska göra för att uppleva någonting utanför den världen, och det är en relevant fråga. Men det finns ett problem med den: det är egot som ställer den. Och gissa vilken värld egot existerar i? 😉 Men eftersom egot är en driftig typ kommer det snart på en handlingsplan: att undanröja egot och se vad som blir kvar. Som alla egots idéer är den utmärkt, bortsett från den grundläggande bristen att den inte fungerar.

För mig handlar det om att mjuka upp den där totala identifikationen med egot som gör att jag identifierar mig med känslotillstånden och tror att de säger något om mig. Och hur gör jag det? Jo, paradoxalt nog, genom att välkomna det som egots och personlighetens värld just nu har att erbjuda mig. Är det ilska – välkommen! Är det frustration – bring it on. Är det glädje, härligt! Och så vidare. Men om jag tror att det är min uppgift att göra mig av med det jag uppfattar som negativa tillstånd och hålla kvar det jag uppfattar som positiva tillstånd, då är jag tillbaka i ekorrhjulet. 

Det handlar också om den kanske svåraste utmaningen av alla, åtminstone på just det här området: att inte använda de insikter jag tidigare gjort om egot, reaktivitet eller känslomönster för att vifta bort turbulensen när den kommer! 😉 Den som vill vifta bort är ju bara egot igen – det vill säga, de tankemönster som utgör hela formeln för den där personen som jag ibland tror att jag är … 

 

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Publicerad av Cicci Lyckow Bäckman