Jag är inte riktigt redo än. Jag måste kolla upp ett par saker först. Förbereda mig lite till. Fundera en smula. Ibland skjuter vi upp att börja med någonting för bestlutet helt enkelt inte riktigt har fattat sig ännu – något som jag skrivit om bland annat i boken Din personliga energi.
[Läs mer…] om ”Men om jag inte vet hur man ska göra – då kan jag väl inte börja?”
Förändring, tacksamhet och vila
Förändring. Finns det någon som inte känner sig ambivalent till förändring? Ibland är det något expansivt, fantastiskt och eftersträvat. Andra gånger kommer förändringen oombedd och väcker motstånd, eller rädsla. Med tanke på att förändring är en ständig del av livet är det lustigt att vårt förhållande till fenomenet är så tveeggat – och framförallt att vi lyckas upprätthålla eller återskapa illusionen om att tillstånd, förutsättningar, önskningar och människor ska förbli oförändrade, trots att det aldrig, aldrig ser ut så.
Just nu förändras Levande kraft, så tillvida att vi, såvitt jag vet, har hållit våra sista kursera i det hittillsvarande formatet på Piperska. Jag är fylld av tacksamhet, berörd av vår avslutningsceremoni och, just nu, så väldigt, väldigt trött. En femton år lång epok är till ända. Femton år då vi gått från att hålla en tredagarskurs om året till fem kurser om året på mellan tre och fem dagar. Femton år av möten, upptäckter, insikter och ett ständigt tilltagande och alltid lika fängslande djup.
Nu är det dags att känna efter. Vad vill jag göra? Skapa? Erbjuda? Dela med mig av? En sak som jag känt är att jag saknat bloggen sedan jag började sända Tisdagstankar live varje tisdag. Jag livesänder gärna; det är ett kul format där man ”träffar” människor och får mer direkt kontakt. Men flödet i bloggen förminskades – först till en skriftlig version av sändningarna och sedan nästan till ett ingenting (eftersom det sällan blev några kommentarer och det därför var svårt att veta om någon ens läste inläggen). Det blev mer av ett rutinjobb att sammanfatta ”tankarna” skriftligen, och det blev ingen energi över till det fria skrivandet. Så det vet jag: Jag vill skriva mer här, oberoende av Tisdagstankarna. Ibland överlappar kanske innehållet. Det är ju trots allt jag som tänker, och jag som skriver 😊. Ibland återkommer jag kanske i den ena formen till någonting jag tagit upp i den andra formen. Och jag tror inte att det är någon som har något emot det … 🧡
Det är dags att landa. Hitta hem. Och även för mig personligen och mitt ”body-mind” är det någonting som förändras. Vindar som tog sin början för flera år sedan har vuxit sig starkare under 2018 och skapat ganska mycket tumult – fast i mitt fall har det känts och sett ut mindre som tumult och mer som ett subtilt gytter av kamp, knutar och kontroll. Samtidigt har det, parallellt och paradoxalt, uppstått en helt ny kontakt med hjärtat, med sårbarheten och med mig själv … och som vanligt har det ena gjort det andra möjligt att få plats och bli medvetet och upplevt.
Nu, i början av 2019, har stormarna börjat avta och efterlämna ett nytt landskap. Det är lite som att komma tillbaka några år efter en skogsbrand, eller ett kalhygge. Det ser annorlunda ut. Att orientera sig i den späda grönskan, de nya livsformerna och den sjudande energin är en skör, känslig och lite nyvaken upplevelse. Det behövs mycket vila, stillhet och plats för den omkalibrering jag skrev om första gången redan 2017. Gamla strukturer har fallit sönder, och de nya har inte riktigt hittat sin form ännu.
Ibland får det här strategen inom mig att lägga i överväxeln. Den vill producera, utnyttja möjligheter, GÖRA. Den vill bestämma sig för vad jag vill och tycker, vad som ”nog är bäst” – välja i stället för att vilja. Den gillar också effektivitet. ”Hur kan jag dra nytta av det här?” ”Vad är det smartaste sättet att göra det där?” Taktiskt, praktiskt och rationellt. Men nä. Det är inte dags för strategen nu. Det är dags att stanna, och känna, och uppleva. Vad är det som drar? Vart drar det? Var finns nyfikenheten, och livet?
Och så den där tacksamheten. Över det som varit, och mest av allt över att det viktigaste i det som varit följer med på den fortsatta resan: stillheten, insikterna, erfarenheten och mina mest älskade följeslagare. Alltihop finns kvar, ofattbart och förunderligt. Jag ser fram emot att fortsätta framåt tillsammans 🧡🧡🧡
Hur ser det ut för dig? Var befinner du dig på din livsväg, på din inre resa? Är det dags att vila, att skapa, att känna eller att inspireras? Vartåt drar det i dig? Jag kommer att fortsätta dela det som händer med mig, och med Levande kraft. Om du vill få de här blogginläggen via nyhetsbrevet och inte redan är med i e-postlistan så är du välkommen att registrera dig på hemsidan 🧡
Att fåna sig för att få något gjort
Det där när man bestämmer sig för något och får saker gjorda. När det bara hänger på mig, och jag tror att jag vet vad jag vill – men det kärvar på något sätt. Jag kanske skjuter upp i det oändliga, eller också kanske jag gör, fixar och står i – men det kommer liksom ändå inte framåt.
(Se det här klippet på Youtube.)
När det händer för mig handlar det ofta om att det finns ett beslut någonstans som inte är fattat än, ett val som inte är gjort. Det där ”vet vad jag vill” kanske inte är riktigt sant. Jag kanske vet vad jag bestämt mig för, vad jag på ett mentalt plan tycker verkar vara en bra idé, eller något annat som vid en hastig anblick ser ut att vara vilja men som du som lyssnat på mina Tisdagstankar om de tre centren vet inte är vilja, egentligen och på riktigt.
När vi inte vet vad vi vill (även om vi kanske tror det) håller vi oss paradoxalt nog gärna borta från det område där vi inte känner oss riktigt säkra. Vi kanske känner oss otåliga och rastlösa, eller osäkra och hjälplösa – och under de känslorna finns ett limbo av okänt ”vet inte riktigt”. Och för vårt vardagsmedvetande är det ingen lockande plats.
Vardagsmedvetandet gillar ”antingen eller”, att känna sig säkert på sin sak. Ja eller nej, hit eller dit. Den delen av oss är inte helt bekväm med det som är okänt och oförutsägbart. Att vistas där, i det okända och obestämda, känns sårbart och otryggt – och för den del som har ett mål, dessutom förstås också synnerligen ineffektivt. Det LEDER ju ingenstans, utan det belyser bara ännu mer hur inte-färdigt och osäkert det är. Så usch och nej. Välkommen åter när du vet. I det läget gör vi hellre något annat i väntan på att något – den där viljan, och vårt beslut på riktigt – ska bli färdigt.
Men grejen är ju att vi behöver engagera oss i vår vilja, och våra beslut. Vardagsmedvetandet, som utgörs till övervägande delen av vår kognitiva, resonerande intelligens, tror att det engagemanget ska bestå i att tänka ut vad vi vill, göra listor över plus och minus, eller kanske ”känna efter” (vilket vi ofta tror att vi gör när vi i själva verket tänker). Men det engagemang som behövs är inte kognitivt. Det är inte huvudets engagemang, i form av organiserade tankar och intellektuella resonemang eller planer, som saknas här. Vi behöver i stället leka med tankarna, fåna oss lite. Och mest av allt behöver vi engagera viljan, det vill säga magens intelligens, eller the moving centre.
Häromdagen fick jag det här fenomenet tydligt illustrerat i ett mycket enkelt sammanhang. Jag tillhör dem som fortfarande spelar Wordfeud (du vet, Alfapet i mobilen), och ibland när jag har en känsla av att mina bokstäver borde gå att få ihop något bra av så lägger jag ut dem till ”ord” som inte finns. Jag vet att ordet inte finns, men jag lägger ut bokstäverna ändå, och flyttar runt dem till olika kombinationer. Och rätt som det är hittar jag ett riktigt ord, ett som jag inte hade sett om jag bara suttit och försökt tänka ut en lösning. Det dyker upp just för att jag sitter och ”fånar mig” – det vill säga experimenterar med något som huvudet tycker är ”meningslöst”. Men själva processen att börja flytta omkring bokstäverna i sitt sammanhang öppnar för någonting nytt.
När det gäller de där andra situationerna i livet där det kärvar lite har det ofta fungerat precis så för mig med att skriva. För någon annan kanske det fungerar att prata. Men det handlar om att våga vistas i det där oklara, vaga, suddiga. Vardagsmedvetandet tycker att det vore att tröska om samma sak, älta utan att komma framåt – det vill säga fånigt och meningslöst. Men det öppnar för någonting nytt, på samma sätt som när man flyttar omkring bokstäverna.
Var sitter du fast? Och vem kan du skriva till eller prata med om det – inte för att personen ska lösa det åt dig, utan för att du ska höra dina egna tankar? (Och om du tror att ingen är intresserad av att lyssna på ditt tröskande: Dels är det förmodligen inte sant, utan du har helt säkert människor i ditt liv som faktiskt är intresserade av vad som pågår inom dig; dels går det lika bra att skriva till dig själv, din katt eller universum. Det är inte så petigt. 😉 )
Instinkt, vilja och handling – välkommen till magens intelligens!
Jag har ju ägnat mig en del åt våra tre intelligenscenter – magens, hjärtats och huvudets – både inom ramen för Enneagrammet och i samband med upplevelsebaserad inre utveckling i allmänhet och Levande kraft-verksamheten i synnerhet. Tidigare i somras hittar du blogginläggen Integrerad intelligens (se här på Youtube) och Så här påverkas centren av inre utveckling (se här på Youtube), där jag förklarar lite mer om de här tre ”fakulteterna” eller, faktiskt, hjärnorna 🙂 . Nu är det dags att gå lite mer in på vad vart och ett av dem handlar om, och jag börjar med magen, eller det instinktiva centret.
Det finns enormt mycket att säga, utforska och upptäcka när det gäller vår instinktiva intelligens. Den är den mest grundläggande intelligensformen vi har, och den första att utvecklas genom evolutionen. Man kan säga att den visar oss vår mest basala identitet: att vi är. Inte vad vi är, eller hurdana vi är – sådant som självbild och egenvärde kommer senare. Här handlar det om själva det faktum att vi existerar, och att ”jag” är avskild från ”du”.
Hemvisten för våra instinkter
I magen bor bland annat våra instinkter, och man brukar tala om tre stycken: den för självbevarelse, den för attraktion (även kallad den sexuella instinkten) och den för anpassning (även kallad den sociala instinkten). Även det här har jag tagit upp i tidigare blogginlägg, och du som vill läsa mer om de tre är välkommen till inlägget Ditt instinktiva jag där jag säger lite mer om dem. Hela området instinkter är också så enormt stort och intressant – och högst relevant för inre utveckling – att det förtjänar sin helt egen arena!
Våra instinkter ligger alltså ”under” våra kognitiva processer och det vi tänker eller tycker, vilket bland annat förstås förklarar varför det inte går att gilla något ”med flit” som man faktiskt inte tycker om. Jag säger lite mer om detta nedan.
Ursprunget till handling
Magcentret kallas också ibland ”the moving centre” eller kanske helt enkelt ”handling” (i kontrast till ”känsla” för hjärtat och ”tanke” för huvudet. Man kan beskriva magen som ett slags motor; det som driver oss framåt och får oss att agera. Den instinktiva intelligensen mobiliserar oss, antingen för eller emot saker. På det viset är magen en ganska svartvit intelligens: det är antingen hit eller dit, ja eller nej, här eller där.
Vårt inre ”ja” eller ”nej” får oss sedan att sätta gränser, vilja ha en viss kontroll och göra motstånd mot sådant som vi inte kan kontrollera på något annat sätt.
Verklig vilja
Viljan bor också i magen. Men här är det viktigt att vi förstår vad vilja är. När i säger jag vill att … pratar vi egentligen inte om vilja. Då vill vi att någon, något eller vi själva ska vara eller bli på ett annat sätt än det är just, men vi kan inte verkställa det i stunden. Vi säger kanske att vi ”vill bygga upp en verksamhet”, eller att vi ”vill gå ner i vikt” – men då talar vi snarare om att vi har en önskan, en dröm, en längtan eller en målbild. Allt sådant är finfint att ha och kan hjälpa oss att komma dit vi vill (eller tror att vi vill) komma, men det är inte den viljan det handlar om är. Jag vill äta mer grönsaker är bara sant om jag faktiskt också väljer att äta grönsaker till middag; om det finns ett äkta ”ja” till grönsakerna som får mig att faktiskt välja dem.
Så vilja, så som den används i och uttrycks av magen, handlar om sådant som jag kan göra, eller försöka göra, nu. ”Jag vill gå ut” – och så går vi ut. ”Jag vill skriva” – och så sätter vi oss och skriver så fort vi får en chans. Och vi måste naturligtvis inte göra som magen vill bara för att den vill. Om jag känner att jag vill ha en glass men vet att jag får ont i magen av det kan jag välja att låta bli att göra magen till viljes. Men det gör oss ändå väldigt gott att veta vad vi vill, på riktigt
Många pratar idag om att det är svårt för dem att veta vad de vill, egentligen, och det beror på att vi glömt bort att kolla med magen. Men det här kan vi öva på. Vi kan känna efter vad vi faktiskt vill äta till lunch, och lägga märke till hur det känns att vilja. Vi kan kolla vilken väg vi vill välja när vi är ute och går – och bli nyfikna på hur vi vet det? Var, och hur, uppfattar du viljan?
Informationen går mest uppåt
Som jag också kommenterat tidigare går informationen mellan våra tre intelligenser till den absolut övervägande delen uppåt. Det förklarar, som jag sa tidigare, varför det är så svårt för huvudet att med sina tankar, åsikter och resonemang övertala magen att den gillar något som den faktiskt inte tycker om. Lika svårt är det att få sig själv att vilja något som man inte vill. Vi kan träna oss att gilla och vilja det som vi önskar att vi gillade eller ville, men det går inte med mentala verktyg. Vi måste umgås med magen på magens villkor – och det är här upplevelsebaserad inre utveckling kommer in i bilden 🙂 ❤
Jag fortsätter att prata om centren i sommar. Kanske kommer det annat, eller små fördjupningar, emellan – kanske inte 😉 Men du hittar som vanligt alla blogginlägg här, och alla filmerna i spellistan Tisdagstankar på Levande krafts Youtube-kanal.
Relaterade inlägg: Integrerad intelligens | Så här påverkas centren av inre utveckling | Medkänsla, värderingar och emotionell intelligens – välkommen till hjärtats värld | Vad använder du huvudet till egentligen?
Smiter du eller tar du hand om dig själv?
När vi ställs inför vissa val hamnar vi i ett dilemma. Jag vill lyssna på mig själv – men betyder det här valet att jag faktiskt lyssnar, eller att jag väljer den lätta – eller invanda eller fega – utvägen? Om jag har köpt en konsertbiljett för dyra pengar men sedan har fyrtio graders feber den dag jag ska ge mig iväg till konserten är ju kanske inte valet så svårt. Det var mycket pengar, ja. Men dem kommer jag att ha lagt ut antingen jag går på konserten eller inte. Frågan är bara om jag har den minsta lust (eller kanske ens förmåga) att gå dit.
(Titta på det här blogginlägget på Youtube.)
Men andra valsituationer är mindre självklara. Vi kanske är bjudna på en fest, eller anmälda till ett evenemang, eller deltar på en utbildning – och en dag känns det bara inte som om vi vill gå dit. De flesta av oss är nog uppvuxna med åtminstone någon version av ”Har du nu anmält dig till ridningen/basketen/pianolektionerna så får du minsann gå dit också!” ”Man ska hålla sitt ord. Och tänk på din vän, han eller hon kan ju bli ledsen om du ställer in er träff eller backar ur nu.” (Det är lite märkligt att man så ofta utgår ifrån att våra vänner ens vill att vi ska göra sådant som inte känns bra. Den här tanken utvecklar jag bland annat i inlägget ”Säga nej – tre vanliga misstag”.) Och om vi ägnat oss en del åt inre utveckling och har ambitionen att vara autentiska personer som lyssnar till vår egen sanning, då kanske kritikern får fart även i den motsatta situationen – när vi tackar ja till en AW eller ett evenemang av något slag fast vi någonstans inom oss egentligen vet att vi skulle må bättre av att vara hemma och vila.
Så hur vet man? Finns det någon kontrollfråga, något enkelt test man kan göra för att se vilket val som är rätt? Det korta svaret är nej, det gör det inte. Och det beror enbart på att det inte finns något val som är rätt. Rätt och fel är inte tillämpligt på den här typen av situationer. Vår inre fyraåring tror dock att det gör det. När vi var små sökte vi vägledning från de vuxna i vår omgivning för att få veta om en viss handling, eller ett visst val, var rätt eller fel. Tyvärr (ibland; andra gånger var det förstås bra 🙂 ) fanns det nästan alltid någon som var beredd att ge oss den vägledningen. Mamma kanske blev obehaglig till mods om vi vägrade krama moster Ulla, så ”vägledningen” – antingen mamma sa det högt eller vi läste av hennes kroppsspråk och energi – blev: ”Strunta i hur du känner och krama moster ändå, för hennes skull.” Så där kom facit, ”det rätta svaret” och så visste vi. Och det mest olyckliga av allt var att vi lärde oss att finna en trygghet i att det fanns ett rätt och ett fel även i de situationer där det enbart var vi själva som hade något verkligt facit.
Så det vi väljer är så nära ”rätt” vi kommer. Om du stannar hemma från festen är det rätt. Om du väljer att gå, fast det egentligen tar emot, är det också rätt. Och så vidare. (Ja, det var faktiskt rätt att krama moster Ulla också om det nu var det vi gjorde, även om gjorde det mot vår vilja – mer om det nedan.)
Något som hjälper till att förvirra situationen ytterligare är ju att samma val kan vara både ett uttryck för lättja eller feghet och det som faktiskt känns rätt för oss att göra. Låt säga att jag har en utbildningsdag som väntar i kursen jag går, och jag känner ett starkt behov av att stanna hemma och inte åka dit just den här dagen. Kritikern påminner mig om att jag ju tyckte att det var lite jobbigt sist. ”Vore det inte nyttigare för dig att utmana den känslan i stället för att smita undan?” säger den uppfordrande. Och det kanske det vore – just med avseende på att möta och hantera mina obehagskänslor, vad de nu kan tänkas ha varit av för slag. Men samtidigt kanske jag faktiskt har ett behov av att ta det lugnt idag. Min kropp kanske behöver vila. Jag kanske behöver tid att integrera andra saker som hänt de senaste dagarna. Det är verkligen att ta hand om mig att stanna hemma – och att det också ger mig ett fripass från de obehagliga känslorna är kanske bara ett sammanträffande.
Grejen är att det finns ju ändå inget facit. Sluta slå på dig själv, eller leta fel med det du väljer. Välj det som känns bra för dig.
När vi inser att det inte finns några moraliska aspekter på vad vi väljer i de här situationerna utan att det är en annan kanal vi lyssnar på här kan överjaget, eller den inre kritikern, slappna av. Det gör att vi också kan slappna av och vara friare i att göra det som vi ändå valt att göra. Det leder i sin tur till att vi kan vara närvarande i det vi väljer och gör. Vi kan göra erfarenheten aktivt, i stället för att gå igenom den samtidigt som vi har fullt upp att värja oss för den inre kritiken och alla åsikter om hur vi borde vara, tänka och göra.
Och när vi kan vara närvarande kan vi lära oss saker av det som sker, och av våra erfarenheter. Vi kramar moster för att vi i vår oskuldsfullhet trodde att mamma hade rätt och vi fel, eller för att vi inte ville göra mamma ledsen – och om vi är där när det sker, om vi är närvarande i det som händer, kan vi lära oss någonting av det. Vi kanske upptäcker att moster faktiskt är riktigt go och att det är skönt att krama henne. Eller också märker vi att vi står där som en stel pinne och mest av allt vill därifrån. När vi verkligen var barn var det svårt att agera på den lärdomen, för vi hade inte riktigt den personliga frihet och självständighet som vi har idag. Men idag kan vi göra det. Känn efter vad som känns rätt, välj det du väljer och följ med på resan genom situationen och hur den utvecklas. Det är så du lär dig vad det innebär att vara du; vem du faktiskt är när du frågar dig.
Förändring eller utveckling?
Har du beteenden, reaktionsmönster, vanor tankegångar eller annat i ditt liv som du skulle vilja ändra på – men hur du än försöker, och vilka grepp du än fattar om det som du uppfattar som oönskat eller problematiskt, så består det gamla, invanda, ändå? Eller händer det att du faktiskt gör dig av med det du inte längre vill ha – bara för att upptäcka att det kommit tillbaka i en lite annan (eller samma!) form så snart du tittar åt ett annat håll? Orden utveckling och förändring används ofta synonymt – men det finns stora skillnader mellan dem.
Utveckling sker spontant, inifrån. Det innebär ju alltid en förändring – men förändring innebär för den skull inte alltid utveckling. Om jag går i skolan och lär mig nya tyska eller historia, så förändras mina kunskaper – men det betyder inte att jag utvecklas.
Vi börjar livet med en brant, i hög grad förprogrammerad utvecklingskurva. Vi är naturligt nyfikna på omvärlden. Vi experimenterar och utforskar vår egen lilla värld, som efter hand blir allt större. Så småningom börjar vi leka – med våra egna kroppsdelar, med saker, och efter ett par år med varandra – och även leken är i utvecklingens tjänst. Efter hand blir vår utveckling allt mindre förprogrammerad, och som vuxna krävs det att vi lever på ett sätt som främjar utveckling. Den sker inte längre automatiskt, inbyggd i vår biologi. Vi måste vilja utvecklas.
Vi kan inte heller bara välja att ”utveckla oss” – utveckling är inget vi själva kan bestämma över, utan någonting som naturen ägnar sig åt. Men vi kan skapa rätt förutsättningar för utveckling. Ofta försöker vi göra det genom att införa förändringar – att räkna till tio när vi blir arga, meditera med ett mantra eller lära oss giraffspråket. Många gånger leder det till nya strategier eller handlingsmönster, som kanske till och med blir automatiska – men det är fortfarande inte detsmma som utveckling.
En ny vana är i sig bara en förändring. Eller, det är förstås inte nödvändigtvis så ”bara”. Vi kan ha enorm nytta av förändringar. Men det är först när den nya förståelsen integreras på riktigt – inte bara som något jag kan utan som en del av min verklighet – som det har skett en utveckling. Då har jag blivit annorlunda. Jag har inte bara förändrat min resursbank genom att lägga till en ny färdighet eller ny kunskap, utan själva den som använder resursbanken har förändrats.
Detta innebär att ”metoder”, även om de leder till förändring, inte är detsamma som utvecklingsprocesser. Det finns massor av metoder men bara en utvecklingsprocess, och den pågår på sätt och vis hela tiden. Hur mycket inre utveckling den genererar i vuxen ålder beror mest på hur mycket utrymme vi ger den, hur vi ser på den. Är jag ”färdig”, eller är jag öppen för nya insikter?
Det här betyder inte att det är något fel på metoder, olika verktyg för att förändrad sina beteenden eller tankemönster. Inte alls. Men det finns någonting mer att upptäcka – något som går utöver och djupare än sådan förändring. Och det är utveckling; inre utveckling, närmare bestämt.
Även inom inre utveckling finns en uppsjö av metoder för specifik förändring: meditationstekniker som erbjuder möjligheten till ett ökat inre lugn, samtalsterapi som kan ge bättre förståelse, olika övningar som kan fördjupa vår självkännedom och så vidare. Allt detta ger möjligheten till medveten förändring, vilket är metodernas funktion. Vissa metoder passar oss bättre än andra, beroende på vad det är vi vill uppnå. Men att använda en metod för att förändra kräver en viss arbetsinsats, som vi alla förmodligen upptäckt. Men om vi i längden ger näring åt själva utvecklingsprocessen i stället (oavsett om vi använder och uppskattar metoderna eller inte; de utesluter inte varandra) kan insikterna och förståelsen integreras till en del av den vi är, vilket inte kräver samma typ av ansträngning. Det här låter kanske krångligt, men det är det inte. Det handlar om ett perspektivskifte, och det kommer jag att skriva mer om i nästa blogginlägg!
Tills dess – eller tills du tittar in igen – får du några frågor att fundera över som kan förbereda dig för tankarna i nästa inlägg!
- Har du använt olika verktyg för förändring i ditt liv – när det gäller ditt sätt att vara, din energi, dina känslor, dina tankemönster, vanor och beteenden eller någonting annat i den stilen? Hur har det fungerat? Har du lyckats ändra det du ville, och var det ett verktyg som passade dig?
- Vilka aspekter av dig själv och din tillvaro står i fokus idag, när du tänker på att utvecklas? Var skulle du vilja öppna för förändring? Kan du använda samma verktyg eller metoder som du använt tidigare? Varför tror du i så fall att du inte redan gjort det?
- Hur gärna vill du uppleva den här utvecklingen? Vad är du beredd att ge upp för att få den? Känns det som om det du kan tänka dig att ge upp har någon relevans för den utveckling du längtar efter? Om inte, eller om kanske – vilka föreställningar, favoritroller eller relationer skulle du behöva omvärdera och kanske utmana som vore mer relevanta?
Relaterade blogginlägg:
Ge näring åt utvecklingsprocessen | Utveckling och förändring | Effektiv utveckling
