Alla vet att det är roligare att ha positiva känslor än negativa. Att det är trevligare att vara glad och uppåt än ledsen, arg och deppig. Dessutom finns det studier som visar att de positiva känslorna inverkar positivt på kroppskemi och till och med DNA, medan negativitet har en – duh – negativ inverkan. Så är det meningen att vi inte ska vara ledsna? Eller vad är egentligen meningen?
[Läs mer…] om Vägen till nästa steg: Stanna upp där du ärFörändring, tacksamhet och vila
Förändring. Finns det någon som inte känner sig ambivalent till förändring? Ibland är det något expansivt, fantastiskt och eftersträvat. Andra gånger kommer förändringen oombedd och väcker motstånd, eller rädsla. Med tanke på att förändring är en ständig del av livet är det lustigt att vårt förhållande till fenomenet är så tveeggat – och framförallt att vi lyckas upprätthålla eller återskapa illusionen om att tillstånd, förutsättningar, önskningar och människor ska förbli oförändrade, trots att det aldrig, aldrig ser ut så.
Just nu förändras Levande kraft, så tillvida att vi, såvitt jag vet, har hållit våra sista kursera i det hittillsvarande formatet på Piperska. Jag är fylld av tacksamhet, berörd av vår avslutningsceremoni och, just nu, så väldigt, väldigt trött. En femton år lång epok är till ända. Femton år då vi gått från att hålla en tredagarskurs om året till fem kurser om året på mellan tre och fem dagar. Femton år av möten, upptäckter, insikter och ett ständigt tilltagande och alltid lika fängslande djup.
Nu är det dags att känna efter. Vad vill jag göra? Skapa? Erbjuda? Dela med mig av? En sak som jag känt är att jag saknat bloggen sedan jag började sända Tisdagstankar live varje tisdag. Jag livesänder gärna; det är ett kul format där man ”träffar” människor och får mer direkt kontakt. Men flödet i bloggen förminskades – först till en skriftlig version av sändningarna och sedan nästan till ett ingenting (eftersom det sällan blev några kommentarer och det därför var svårt att veta om någon ens läste inläggen). Det blev mer av ett rutinjobb att sammanfatta ”tankarna” skriftligen, och det blev ingen energi över till det fria skrivandet. Så det vet jag: Jag vill skriva mer här, oberoende av Tisdagstankarna. Ibland överlappar kanske innehållet. Det är ju trots allt jag som tänker, och jag som skriver 😊. Ibland återkommer jag kanske i den ena formen till någonting jag tagit upp i den andra formen. Och jag tror inte att det är någon som har något emot det … 🧡
Det är dags att landa. Hitta hem. Och även för mig personligen och mitt ”body-mind” är det någonting som förändras. Vindar som tog sin början för flera år sedan har vuxit sig starkare under 2018 och skapat ganska mycket tumult – fast i mitt fall har det känts och sett ut mindre som tumult och mer som ett subtilt gytter av kamp, knutar och kontroll. Samtidigt har det, parallellt och paradoxalt, uppstått en helt ny kontakt med hjärtat, med sårbarheten och med mig själv … och som vanligt har det ena gjort det andra möjligt att få plats och bli medvetet och upplevt.
Nu, i början av 2019, har stormarna börjat avta och efterlämna ett nytt landskap. Det är lite som att komma tillbaka några år efter en skogsbrand, eller ett kalhygge. Det ser annorlunda ut. Att orientera sig i den späda grönskan, de nya livsformerna och den sjudande energin är en skör, känslig och lite nyvaken upplevelse. Det behövs mycket vila, stillhet och plats för den omkalibrering jag skrev om första gången redan 2017. Gamla strukturer har fallit sönder, och de nya har inte riktigt hittat sin form ännu.
Ibland får det här strategen inom mig att lägga i överväxeln. Den vill producera, utnyttja möjligheter, GÖRA. Den vill bestämma sig för vad jag vill och tycker, vad som ”nog är bäst” – välja i stället för att vilja. Den gillar också effektivitet. ”Hur kan jag dra nytta av det här?” ”Vad är det smartaste sättet att göra det där?” Taktiskt, praktiskt och rationellt. Men nä. Det är inte dags för strategen nu. Det är dags att stanna, och känna, och uppleva. Vad är det som drar? Vart drar det? Var finns nyfikenheten, och livet?
Och så den där tacksamheten. Över det som varit, och mest av allt över att det viktigaste i det som varit följer med på den fortsatta resan: stillheten, insikterna, erfarenheten och mina mest älskade följeslagare. Alltihop finns kvar, ofattbart och förunderligt. Jag ser fram emot att fortsätta framåt tillsammans 🧡🧡🧡
Hur ser det ut för dig? Var befinner du dig på din livsväg, på din inre resa? Är det dags att vila, att skapa, att känna eller att inspireras? Vartåt drar det i dig? Jag kommer att fortsätta dela det som händer med mig, och med Levande kraft. Om du vill få de här blogginläggen via nyhetsbrevet och inte redan är med i e-postlistan så är du välkommen att registrera dig på hemsidan 🧡
Tar du allt personligt?
Får du höra att du ”inte borde ta saker så personligt”? Upplever du själv att du tar saker personligt på ett sätt som blir jobbigt för dig? När jag var yngre fick jag höra det ibland – att jag inte skulle ta åt mig, reagera, eller gå igång.
Det där som vi tar personligt kan ju vara väldigt många olika saker – allt från vädret, att det kanske har fräckheten att regna just när jag skulle ha mottagning utomhus, till kommentarer från nära och kära, som verkligen är personligt menade (åtminstone om vi frågar den individ som yttrat dem).
Och däremellan finns massor av nyanser: Att just det här skulle hända just mig just idag – det kan faktiskt kännas rätt så personligt ibland, trots att jag intellektuellt förstår att bussen inte var försenad bara för att göra livet surt för mig. Att personalen på Åhléns beter sig ohyfsat, eller är ohjälpsamma, eller kanske till och med säger någonting om min oförmåga att leva upp till mina skyldigheter som kund. Det kan kännas högst personligt ibland. Och i våra interaktioner med bekanta vi träffar om dagarna – kolleger eller privatbekanta – kan ju ”personlighetsnivån” komma upp nästan lika högt som med verkligt närstående, lite beroende på hur känsliga eller lättirriterade vi känner oss just den dagen, eller vad som hänt precis dessförinnan. Men till och med där kan jag se, om jag skrapar lite på ytan, att vi ofta säger saker till varandra som låter väldigt personliga men som vid en närmare granskning inte alls har särskilt mycket att göra med den som blir tilltalad utan mycket mer med den som talar. Så vad är egentligen ”personligt”? Finns det saker vi bör ta personligt?
Naturligtvis är det bra att kunna ta emot feedback. Att kunna ta in andras synpunkter, även när synpunkter gäller mig, min hantering av någonting, mitt sätt att uttrycka mig eller bete mig. När jag kan lyssna, ta in och använda feedbacken konstruktivt tar jag den ju i och för sig ”personligt”, så tillvida att jag ser att den faktiskt har med mig att göra och att jag förmodligen är den som kan just använda mig av den. Men ironiskt nog är det osannolikt att jag då upplever det där ”ta personligt”. Så vad är det jag tar personligt när jag tar något personligt på ett sätt som gör att jag mår dåligt av det?
Jag har på flera ställen hört en sedelärande historia om precis det här. Det är oklart var den har sitt ursprung – jag har stött på den som ”zenberättelse” och som något en äldre indian berättade för en yngre. (Vi västerlänningar gillar tydligen att packa in sedelärande berättelser i lite exotiska kläder 😊. Men, hur som helst.) Historien, som egentligen är mer av ett tankeexperiment, låter så här:
Tänk dig att du är ute och åker båt över en sjö en dimmig morgon. Bäst som du glider fram på vattnet kommer en annan båt och kör in i din. Du undrar antagligen ilsket vad det är för korkade människor som inte har bättre koll på sin navigation, och på nolltid komponeras fraser i huvudet som du ser fram emot att snart yttra (eller fortsätta tänka att du ska yttra) till besättningen ombord på den andra båten.
Men så ser du: båten är tom. Det finns ingen i den. Den har lossnat från sin förtöjning och driver omkring bokstavligen vind för våg. Det var ingens slarviga navigering som gjorde att du blev påkörd – det var naturkrafterna som fick era båtar att kollidera. (Här brukar jag se två smärre problem med berättelsen: Dels att personen som förtöjde båten ju sannolikt var slarvig, dels att jag ju kunde ha sett mig för inte bättre, jag också. Men låt oss lämna dessa funderingar därhän så länge, eftersom historien bortsett från dem är väldigt tänkvärd 😊.)
När du ser att båten är ute och driver på egen hand förändras känslorna inom dig i ett trollslag. Du kanske blir orolig och tänker att någon faktiskt varit ombord på den där båten, men av någon anledning ramlat överbord? Du kanske ser att tåget som båten varit förtöjd med ser slitet ut och gissar att den slitits loss under den blåsiga natten? Eller också kanske du bara struntar i alltihopa och tänker att det kvittar – men i vilket fall som helst smulas den där snabbt komponerade, ilskna uppläxningen sönder när det inte finns någon att projicera den på.
Så här kan det vara i vår vardag, även om det ser ut att sitta någon i båten. Tanten på Åhléns, din partner, chefen, internetleverantören. Vi är omgivna av ”båtar” som kör på oss, eller kanske bara stryker förbi onödigt nära och skaver lacken på vår egen båt. Och vi tror att de är bemannade. Vi tror att allt handlar om oss.
Om du ofta blir förorättad, besviken eller irriterad på människor i din omgivning – gör experimentet att låta bli att ”sätta någon i båten”. Se att den faktiskt är tom. Inget personligt, inget att gräma sig över. Du behöver inte kasta bort den värdefulla feedback som kanske finns invävd i den där kollisionen, men se om du kan undvika att hetsa upp dig över själva navigeringsfelet. Det frigör oerhört mycket energi – åtminstone kan det göra det för mig ❤
Och du? Den där rösten som ibland protesterar och hävdar att det är viktigt att säga ifrån eller att du inte accepterar att bli behandlad så där – undersök vem det är. När jag kollar är det alltid egot. Mitt ego tycker att det är viktigt att protestera mot det jag upplever som den felaktiga behandlingen – men är det den där tomma båten som ”behandlat mig fel”, eller är det faktiskt jag själv, genom att sätta någon i den?
Lämna motsatserna – börja lyssna
Jag har skrivit om det förut: uppmaningen att välja kärleken framför rädslan (se t ex inläggen Förklädda röster och Möta med kärlek) och frågan om ja och nej (se t ex inlägget Smiter du, eller tar du hand om dig själv? eller sök på ”säga nej” i bloggen så hittar du en hel del 🙂 ). Och de här frågorna återkommer ju med jämna mellanrum. Vi ska säga ja till livet, inte nej. Vi ska lyssna på kärlekens röst, inte rädslans. Och vi ska naturligtvis så långt möjligt leva i närvaro och medvetenhet snarare än på omedveten autopilot. Och så vidare.
(Se det här klippet på Youtube.)
Det finns ett par tankevurpor i den här ekvationen, som ställer till det en del för oss. Den ena vurpan är att ja och nej, kärlek och rädsla och så vidare är motsatser. De kan förstås vara det. Om jag bjuder en vän till en fest kan vännen säga ja, eller också kan hon säga motsatsen: nej. I det förra fallet kommer hon på festen, och i det senare kommer hon inte. Då är ja och nej motsatser. Men om hon är trött och vill stanna hemma och vila, och därför säger nej till min fest – då har hon ju sagt ja till sin trötthet och sitt behov av vila. Det är en illusion att ”ja” är livsbejakande och expansivt medan ”nej” är sammandraget och livsförnekande. Det är vad jag gör med mitt ja eller mitt nej, vilken energi det leder till, som är det centrala.
Lika illusoriskt är fenomenen motsatsförhållandet mellan rädslan och kärleken. Visst – ett beslut fattat utifrån rädsla kan ofta bli ett slags motsats till ett beslut fattat utifrån kärlek (och resultaten av respektive beslut kan definitivt bli motsatser!). Men tanken kan då lätt bli att ”jag måste sluta vara rädd så att jag kan välja kärleken” – och det är ju inte särskilt kärleksfull om jag faktiskt är rädd. (En utveckling av den tankegången finns i inlägget Möta med kärlek). Och så vidare. Medvetenhet och omedvetenhet är det väl det enda någorlunda äkta motsatsparet i startfältet, men eftersom ”omedvetenhet” per definition gör att jag just då inte ens ser alternativet att vara medveten blir det också ganska meningslöst att hålla upp som något slags facit som man uppmanar någon att välja.
Den andra tankevurpan är att de ”fina” alternativen i dessa upplevda motsatspar – ja, kärlek, närvaro och medvetenhet – antas vara det rätta, eller representera ett slags absolut verklighet. När vi gjort oss kvitt alla våra neuroser, personlighetsfixeringar och egomönster, då kommer vi att säga ja, välja kärleken och vara medvetna. Eller? Nja. Grejen är ju att de här valen mellan ”det ena” och ”det andra” alltid tycks ligga i varsin ände av en skala. Och sedan lever vi livet i en rörelse fram och tillbaka på den skalan, med föreställningen att ena änden ska ge oss lycka, fred och frihet medan den andra tar ifrån oss dessa saker.
Även det här fenomenet har jag skrivit om tidigare, i inlägget Värdeskalan som ljuger. Så länge vi glider fram och tillbaka längs den där skalan och kämpar för att hålla oss i ena änden och borta från den andra, kommer vi alltid att sitta fast i ekorrhjulet. Det är det våra religioner och andra tillämpade moralkoder försökt med i tusentals år: att få oss att hålla oss i ena änden av skalan och utmåla det som lösningen. ”När du kommer hit och är i den här änden på permanent basis, då försvinner dina problem.” Det är bara det att själva kampen för att hålla sig i den där attraktiva änden är ett problem i sig. Anledningen till att vi inte hittar ut ur ekorrhjulet är att vi tror att lösningen är att stanna kvar i det.
Så om det gamla receptet inte funkar, vad är då det nya receptet? Jo, ironiskt nog är det ja, kärlek och medvetenhet 😉 Men inte som vi kanske tidigare föreställt oss det. Att säga ja handlar inte om att urskillningslöst gå med på allt man blir ombedd eller tillfrågad om. Det handlar om att lyssna inåt, välja i stunden och stanna kvar med upplevelsen. Inte välja en gång och sedan borsta av händerna och gå vidare. Utan kolla.
Men det här är inte riktigt lika bekvämt som färdiga strategier som man använder på rutin. Svartvita lösningar och automatik är enkelt. Att i stället stanna kvar i och intressera sig för en upplevelse – det vill säga, att faktiskt ha upplevelsen och inte mest bocka av den och skaka av sig den – är en utmaning, för det gör oss sårbara. Att kolla varje gång är lite läskigt, men samtidigt är det vägen bort från den automatiska glidningen fram och tillbaka längs den där skalan av reaktioner. Det kanske inte ens är möjligt att kolla vad jag vill i varje stund – men jag kan kolla hur det känns, och jag kan fortsätta lyssna. Så länge vi gör det kan det bara bli bättre. Fortsätt lyssna ❤
”Andligt halvfabrikat” – funkar dina insikter?
Redan 2011 skrev jag tydligen om fenomenet andliga halvfabrikat första gången, i ett inlägg som jag kallade just Andlighet i halvfabrikat. Det avsåg de där insikterna, förståelsen, verktygen och principerna som vi liksom köper färdigmonterade ur böcker, kurser eller våra vänners erfarenheter. Det är ju inte så konstigt att vi gör det. Som barn är det meningen att vi ska göra det. Vi ska inte behöva göra alla erfarenheter som våra föräldrar, och deras förändrar före dem, har tvingats göra för att upptäcka att eld är varmt, regn är blött och jordbävningar riskerar att få huset att rasa. Vi kan – som många andra djur – föra över kunskaper från generation till generation och därmed avancera som art.
Eller, åtminstone är det så det är tänkt.
(Se det här klippet på Youtube.)
Men det avancemang som den här funktionen leder till handlar om överlevnad – om att klara livhanken rent praktiskt och efter hand öka sin fysiska levnadsstandard – och inte om att utvecklas på ett inre plan. Det är vad utveckling handlar om idag för de flesta av oss som läser det här – inte om hur vi ska leva på ett människovärdigt sätt, utan hur vi ska utnyttja vårt människovärde på ett levande sätt! Hur vi ska kunna känna vad vi vill, uttrycka det som är viktigt för oss och bidra till mer sanning, kärlek och mening på jorden. Och det måste vi göra genom egna upplevelser.
I vår tid blir dock de där egna upplevelserna lätt utkonkurrerade av alltings tillgänglighet. Vi behöver inte sitta framför teven och andäktigt vänta på att den där sekundvisaren ska ticka upp till tolv och programmet ska börja, utan vi kan streama det när det passar oss. Vi behöver inte se till att ha handlat inför helgen, för vi kan handla under helgen – och vi behöver inte ens åka och handla, för vi kan få grejerna hemlevererade i stället. Så mycket är så tillgängligt för oss idag, bara att installera, redo att köras. Så vi tror gärna att andliga eller terapeutiska insikter också är det, att vi kan ta till oss dem lika lätt som vi köper – eller åtminstone läser – en bok eller anmäler oss till en kurs.
Det här gör att många av oss tar till sig det där halvfabrikatet och tror att det är allt. Vi kanske engagerar oss aktivt ett tag – på det kognitiva planet – och verkligen tillämpar de där sanningarna som vi tyckte lät så bra och tänkvärda när vi hörde dem i ett föredrag eller läste dem i en bok. Men det vill inte riktigt ta sig inom oss. Vi blir inte lyckligare, på sikt – trots att föredragshållaren eller författaren verkade vara det, tack vare de där insikterna. Men om den personen ens verkligen är så lycklig som du fick intryck av är det ju för att hen har gjort insikterna själv. Du behöver också göra dina insikter själv. Lärare, kursledare, föredragshållare eller medmänniskor kanske kan peka på den väg som hjälpte dem, men vi måste själva gå den.
Ett tydligt tecken på att vi nöjt oss med ett halvfabrikat är att vi vill att andra ska förstå hur fantastiskt X är. Vi lägger mer tid på att få dem att se det än på att själva utforska vad X egentligen innebär, för oss personligen. Ett annat lika tydligt tecken är att vi gillar att prata om X, mycket mer än vi faktiskt själva tillämpar det. Vi håller lyriska, och tämligen abstrakta, lovtal till X, men vi lever inte riktigt som vi lär – kanske för att vi helt enkelt inte förstått hur vi ska göra det, och någonstans hoppas vi undermedvetet på att vårt mentala engagemang ska göra det hela klarare för oss.
När det är så här beror det ofta på att vi gillar tanken på något mer än vi faktiskt gillar själva grejen. Det nya verktyget eller synsättet gör att jag kan tänka på mig själv på ett visst sätt: en sån som … [något bra]. Så fråga dig det, om du undrar. Gillar jag faktiskt att göra/använda/se det här, eller gillar jag mer tanken på att göra det? För den ekvationen är ganska enkel: En faktiskt tillämpning ger upphov till en faktisk förändring; tanken på en tillämpning ger upphov till tanken på en förändring.
Det här betyder ju inte att halvfabrikat är dåliga eller meningslösa. Det är ju strålande att människor som insett, gjort eller upptäckt någonting före oss kan sprida det vidare. Men vi måste integrera det själva också. Det räcker inte att bara ansluta sig till en teori, säga ”Jag tror också så!” och förvänta sig att den läppservicen ska ge oss samma utdelning som den andra personen fått.
En bra fråga att ställa sig om man vill utforska sitt X närmare och ta ett steg mot att integrera en ny förståelse börjar med hur: Hur är det för mig just nu, hur hjälper X mig just nu? Låt säga att jag förlorat något, och det har gjort mig ledsen. Insikten som jag vill tillämpa är att saker och ting kommer och går, att vi egentligen aldrig äger någonting och att friden finns i att acceptera och släppa taget. Ena gången kanske det känns precis så. Men andra gånger hjälper det inte alls, utan känns mest som en kliché och inte alls sant för mig just nu, för jag är ledsen och sörjer. Och det är okej. När jag utforskar den där frågan närmare kanske jag inser att jag inte bara klamrar mig fast vid det jag förlorat, utan också vid tanken på att jag inte får vara ledsen över förlusten (eftersom jag förstår att allt kommer och går, att friheten finns i att släppa taget, och så vidare). Och den tanken kan jag släppa taget om – att jag ska vara där, vara sådan som jag inte är just nu. Jag kan acceptera att förlusten gör mig ledsen.
Inre utveckling kräver två saker. Dels att vi engagerar oss – hela oss, inte bara intellektet. Det räcker inte att någonting låter bra. Undersök vad som passar dig, just nu. Vad tycker du faktiskt om att göra? Vad ger dig faktiskt någonting? Och dessutom kräver det tid. Det tar tid att integrera saker och ting, mycket längre tid än det ibland tar att förstå det som ska integreras. Det är som när en fjäril ska bli till – vi kan känna till alla stegen på förhand, men den måste fortfarande gå igenom de olika stegen i utvecklingen. Så låt det du vill integrera få tid att integreras.
Du som vill integrera med stöd, sällskap och inspiration är varmt välkommen till vår introduktionskurs irl, onlinekurser och youtubekanalen!
Så här påverkas centren av inre utveckling
Förra tisdagen pratade och skrev jag om våra tre intelligenscenter – magen, hjärtat och huvudet – och hur de ser ut i balans respektive obalans. Jag nämnde också kort hur vår ökade respektive minskade närvaro och psykologiska mognad påverkar hur centren kommer till uttryck, och här ska jag utveckla det lite.
(Se det här inlägget på Youtube!)
Man kan förenklat säga att människan har tre nivåer eller ”nivåskikt” av balans – balanserad, genomsnittlig och obalanserad. Inom de här nivåerna finns förstås en glidande skala av många olika steg, men för våra syften här duger den här indelningen. En av grundförutsättningarna är också att egot och personligheten tenderar att ”ta över” eller favorisera ett av centren och identifiera sig med det.
I balans
Man kan se detta redan på de balanserade nivåerna. Här uttrycks identifikationen och favoriseringen till stor del i form av centrets balanserade aspekter. Om min personlighet identifierar sig starkt med hjärtcentret och hjärtats intelligens, till exempel, har jag kontakt med mina känslor, är medveten om mina värderingar och är förmodligen mån om mina relationer – och jag är ”bra på” de här sakerna. Beroende på hur helgjuten min inre balans är kommer det förmodligen med lite mindre balanserade aspekter också då och då, till exempel en överdriven iver att framstå i god dager eller en förtjusning i positiv uppmärksamhet, men så länge jag är kvar i det balanserade spannet är jag ganska medveten om det när det sker, och jag är fortfarande en relativt sett mogen och balanserad individ.
På de genomsnittliga nivåerna
När jag befinner mig på den mer genomsnittliga utvecklingsnivån får egot ett lite starkare grepp om mig, och en av två saker händer. Den ena möjligheten är att personligheten ”värvar” ännu ett center för sin sak. Om min identifikation är med magcentret och den instinktiva intelligensen ligger mycket av min identitet i att göra, och kanske i att vilja (eller kontrollera) saker. Då kan jag på de genomsnittliga nivåerna börja engagera antingen hjärtat (så att görandet får mer patos och emotionella övertoner) eller huvudet (så att jag planerar och utvecklar strategier för mitt görande), och de två centren trasslar ihop sig lite. Om jag i det här läget söker upp en terapeut eller coach kan han eller hon hjälpa mig genom att påminna mig om och försätta mig i kontakt med det tredje centret, det som egot ännu inte dragit in i sin kampanj.
Den andra möjligheten är att egot drar en tydligare gräns omkring det aktuella centret och de övriga två, så att de isoleras från varandra. Om egots identifikation är med hjärtcentret hjälper det mig att ha kontakt med mina känslor, men när den här skiljeväggen upprättas kanske jag inte kan ha kontakt med dem samtidigt som jag också använder de två övriga centren (dvs tänker och verkställer saker). Så jag får ett ”känsloläge” och ett ”funktionellt läge”. Ett annat exempel är om identifikationen är med magen och den avskiljs från de övriga två centren. Då får jag ett läge där jag är kontakt med kroppen och gör saker, och ett annat läge där jag tänker, känner och kanske dagdrömmer men inte får särskilt mycket gjort. Och så vidare.
I obalans
I obalans fortsätter utvecklingen vidare åt samma håll. Det innebär att om personligheten har trasslat ihop två center trasslas nu även det tredje in och blandas ihop på ett sätt som inte är särskilt sunt. Om jag i stället isolerat mitt ”första center” blir skiljeväggen ännu mer markerad, så att det blir ännu svårare för mig att vara medveten om mina känslor samtidigt som jag är produktiv (i det första exemplet) eller att kombinera yttre aktivitet med inre (i andra exemplet).
Lång- eller kortsiktig balans
Jag sa ju att ökad psykologisk balans inte nödvändigtvis gör att centrens inbördes balans blir större, även om det gör att uttrycket av ett visst center blir mer balanserat. Jag ska förtydliga det lite 🙂 Vi kan tänka oss den där utvecklingsskalan, eller den personliga mognaden, som en bräda med ett antal hål i. Ju högre upp hålet sitter, desto större psykologisk mognad representerar det, och vars och ens mognadsnivå visas av en pinne som sitter i ett av hålen. Den nivån påverkas inte av ifall vi har en bra dag (eller vecka); att flytta pinnen till ett annat hål kräver verklig utveckling (jfr blogginlägget Förändring eller utveckling?). Men det sitter också ett gummiband i den där pinnen, och i det kan vi studsa lite uppåt och neråt i nivåerna, mer kortsiktigt.
Du håller förmodligen med om att vi inte känner oss lika kärleksfulla, balanserade, integrerade och välanpassade alla dagar 😉 . Ibland känns det som om allt flyter, och vi är mer expansiva, generösa och behagliga än vissa andra dagar. Det betyder ju inte att vi nödvändigtvis blivit mer utvecklade för det, men vi är förmodligen trevligare att umgås med, och vi uppvisar sannolikt också fler av de positiva och balanserade aspekterna av det center i för närvarande använder. Men när vi studsar i gummisnodden påverkar det inte hur mycket vi använder respektive center.
När vi flyttar pinnen – dvs när vi arbetar med oss själva (mer eller mindre medvetet och avsiktligt) – får vi däremot efter hand bättre kontakt med de aspekter och center som vi kanske inte gett så stor uppmärksamhet tidigare. Om hjärtat varit avstängt blir det naturligt mer engagerat när jag utvecklas som människa (och så vidare, för alla center). Och det fungerar också i viss mån ”baklänges”, så genom att ge plats för och börja uttrycka och använda mer av ett ”bortglömt” center bidrar jag till min utvecklingsprocess! ❤
(Och jag ska komma till ett grundligare utforskande av respektive center. Jag lovar 😉 Dessutom kommer jag att göra en onlinekurs om centren, som kommer till hösten!)
Relaterade inlägg: Integrerad intelligens | Vilja, instinkt och handling – välkommen till magens intelligens | Medkänsla, värderingar och emotionell intelligens – välkommen till hjärtats värld | Vad använder du huvudet till egentligen?