Det är mycket nu.
Interaktioner – på jobbet, på nätet, i media, i reklam eller i det offentliga rummet i allmänhet – erbjuder enormt många energiströmmar. Hit och dit, åsikter och memer, diskussioner och ”fakta” (som kan vara fakta på riktigt eller bara lösa påståenden). En aldrig sinande ström av attribut att ha en åsikt om, relatera till, reagera på, ta ställning till, svara på – rent faktiskt eller bara i huvudet). Stundtals [Läs mer…] om Att komma tillbaka till mig
Det här med förändring är en återkommande fråga när det handlar om inre utveckling. Kan jag förändras? Vill jag förändras? Hur ska jag göra? Och när det handlar om förändring på djupet, verklig utveckling – kan jag välja själv, eller är det någonting som bara sker? [Läs mer…] om ”Offermentalitet” – villigheten att släppa taget
Får du höra att du ”inte borde ta saker så personligt”? Upplever du själv att du tar saker personligt på ett sätt som blir jobbigt för dig? När jag var yngre fick jag höra det ibland – att jag inte skulle ta åt mig, reagera, eller gå igång.
Det där som vi tar personligt kan ju vara väldigt många olika saker – allt från vädret, att det kanske har fräckheten att regna just när jag skulle ha mottagning utomhus, till kommentarer från nära och kära, som verkligen är personligt menade (åtminstone om vi frågar den individ som yttrat dem).
Och däremellan finns massor av nyanser: Att just det här skulle hända just mig just idag – det kan faktiskt kännas rätt så personligt ibland, trots att jag intellektuellt förstår att bussen inte var försenad bara för att göra livet surt för mig. Att personalen på Åhléns beter sig ohyfsat, eller är ohjälpsamma, eller kanske till och med säger någonting om min oförmåga att leva upp till mina skyldigheter som kund. Det kan kännas högst personligt ibland. Och i våra interaktioner med bekanta vi träffar om dagarna – kolleger eller privatbekanta – kan ju ”personlighetsnivån” komma upp nästan lika högt som med verkligt närstående, lite beroende på hur känsliga eller lättirriterade vi känner oss just den dagen, eller vad som hänt precis dessförinnan. Men till och med där kan jag se, om jag skrapar lite på ytan, att vi ofta säger saker till varandra som låter väldigt personliga men som vid en närmare granskning inte alls har särskilt mycket att göra med den som blir tilltalad utan mycket mer med den som talar. Så vad är egentligen ”personligt”? Finns det saker vi bör ta personligt?
Naturligtvis är det bra att kunna ta emot feedback. Att kunna ta in andras synpunkter, även när synpunkter gäller mig, min hantering av någonting, mitt sätt att uttrycka mig eller bete mig. När jag kan lyssna, ta in och använda feedbacken konstruktivt tar jag den ju i och för sig ”personligt”, så tillvida att jag ser att den faktiskt har med mig att göra och att jag förmodligen är den som kan just använda mig av den. Men ironiskt nog är det osannolikt att jag då upplever det där ”ta personligt”. Så vad är det jag tar personligt när jag tar något personligt på ett sätt som gör att jag mår dåligt av det?
Jag har på flera ställen hört en sedelärande historia om precis det här. Det är oklart var den har sitt ursprung – jag har stött på den som ”zenberättelse” och som något en äldre indian berättade för en yngre. (Vi västerlänningar gillar tydligen att packa in sedelärande berättelser i lite exotiska kläder 😊. Men, hur som helst.) Historien, som egentligen är mer av ett tankeexperiment, låter så här:
Tänk dig att du är ute och åker båt över en sjö en dimmig morgon. Bäst som du glider fram på vattnet kommer en annan båt och kör in i din. Du undrar antagligen ilsket vad det är för korkade människor som inte har bättre koll på sin navigation, och på nolltid komponeras fraser i huvudet som du ser fram emot att snart yttra (eller fortsätta tänka att du ska yttra) till besättningen ombord på den andra båten.
Men så ser du: båten är tom. Det finns ingen i den. Den har lossnat från sin förtöjning och driver omkring bokstavligen vind för våg. Det var ingens slarviga navigering som gjorde att du blev påkörd – det var naturkrafterna som fick era båtar att kollidera. (Här brukar jag se två smärre problem med berättelsen: Dels att personen som förtöjde båten ju sannolikt var slarvig, dels att jag ju kunde ha sett mig för inte bättre, jag också. Men låt oss lämna dessa funderingar därhän så länge, eftersom historien bortsett från dem är väldigt tänkvärd 😊.)
När du ser att båten är ute och driver på egen hand förändras känslorna inom dig i ett trollslag. Du kanske blir orolig och tänker att någon faktiskt varit ombord på den där båten, men av någon anledning ramlat överbord? Du kanske ser att tåget som båten varit förtöjd med ser slitet ut och gissar att den slitits loss under den blåsiga natten? Eller också kanske du bara struntar i alltihopa och tänker att det kvittar – men i vilket fall som helst smulas den där snabbt komponerade, ilskna uppläxningen sönder när det inte finns någon att projicera den på.
Så här kan det vara i vår vardag, även om det ser ut att sitta någon i båten. Tanten på Åhléns, din partner, chefen, internetleverantören. Vi är omgivna av ”båtar” som kör på oss, eller kanske bara stryker förbi onödigt nära och skaver lacken på vår egen båt. Och vi tror att de är bemannade. Vi tror att allt handlar om oss.
Om du ofta blir förorättad, besviken eller irriterad på människor i din omgivning – gör experimentet att låta bli att ”sätta någon i båten”. Se att den faktiskt är tom. Inget personligt, inget att gräma sig över. Du behöver inte kasta bort den värdefulla feedback som kanske finns invävd i den där kollisionen, men se om du kan undvika att hetsa upp dig över själva navigeringsfelet. Det frigör oerhört mycket energi – åtminstone kan det göra det för mig ❤
Och du? Den där rösten som ibland protesterar och hävdar att det är viktigt att säga ifrån eller att du inte accepterar att bli behandlad så där – undersök vem det är. När jag kollar är det alltid egot. Mitt ego tycker att det är viktigt att protestera mot det jag upplever som den felaktiga behandlingen – men är det den där tomma båten som ”behandlat mig fel”, eller är det faktiskt jag själv, genom att sätta någon i den?
Redan 2011 skrev jag tydligen om fenomenet andliga halvfabrikat första gången, i ett inlägg som jag kallade just Andlighet i halvfabrikat. Det avsåg de där insikterna, förståelsen, verktygen och principerna som vi liksom köper färdigmonterade ur böcker, kurser eller våra vänners erfarenheter. Det är ju inte så konstigt att vi gör det. Som barn är det meningen att vi ska göra det. Vi ska inte behöva göra alla erfarenheter som våra föräldrar, och deras förändrar före dem, har tvingats göra för att upptäcka att eld är varmt, regn är blött och jordbävningar riskerar att få huset att rasa. Vi kan – som många andra djur – föra över kunskaper från generation till generation och därmed avancera som art.
Eller, åtminstone är det så det är tänkt.
(Se det här klippet på Youtube.)
Men det avancemang som den här funktionen leder till handlar om överlevnad – om att klara livhanken rent praktiskt och efter hand öka sin fysiska levnadsstandard – och inte om att utvecklas på ett inre plan. Det är vad utveckling handlar om idag för de flesta av oss som läser det här – inte om hur vi ska leva på ett människovärdigt sätt, utan hur vi ska utnyttja vårt människovärde på ett levande sätt! Hur vi ska kunna känna vad vi vill, uttrycka det som är viktigt för oss och bidra till mer sanning, kärlek och mening på jorden. Och det måste vi göra genom egna upplevelser.
I vår tid blir dock de där egna upplevelserna lätt utkonkurrerade av alltings tillgänglighet. Vi behöver inte sitta framför teven och andäktigt vänta på att den där sekundvisaren ska ticka upp till tolv och programmet ska börja, utan vi kan streama det när det passar oss. Vi behöver inte se till att ha handlat inför helgen, för vi kan handla under helgen – och vi behöver inte ens åka och handla, för vi kan få grejerna hemlevererade i stället. Så mycket är så tillgängligt för oss idag, bara att installera, redo att köras. Så vi tror gärna att andliga eller terapeutiska insikter också är det, att vi kan ta till oss dem lika lätt som vi köper – eller åtminstone läser – en bok eller anmäler oss till en kurs.
Det här gör att många av oss tar till sig det där halvfabrikatet och tror att det är allt. Vi kanske engagerar oss aktivt ett tag – på det kognitiva planet – och verkligen tillämpar de där sanningarna som vi tyckte lät så bra och tänkvärda när vi hörde dem i ett föredrag eller läste dem i en bok. Men det vill inte riktigt ta sig inom oss. Vi blir inte lyckligare, på sikt – trots att föredragshållaren eller författaren verkade vara det, tack vare de där insikterna. Men om den personen ens verkligen är så lycklig som du fick intryck av är det ju för att hen har gjort insikterna själv. Du behöver också göra dina insikter själv. Lärare, kursledare, föredragshållare eller medmänniskor kanske kan peka på den väg som hjälpte dem, men vi måste själva gå den.
Ett tydligt tecken på att vi nöjt oss med ett halvfabrikat är att vi vill att andra ska förstå hur fantastiskt X är. Vi lägger mer tid på att få dem att se det än på att själva utforska vad X egentligen innebär, för oss personligen. Ett annat lika tydligt tecken är att vi gillar att prata om X, mycket mer än vi faktiskt själva tillämpar det. Vi håller lyriska, och tämligen abstrakta, lovtal till X, men vi lever inte riktigt som vi lär – kanske för att vi helt enkelt inte förstått hur vi ska göra det, och någonstans hoppas vi undermedvetet på att vårt mentala engagemang ska göra det hela klarare för oss.
När det är så här beror det ofta på att vi gillar tanken på något mer än vi faktiskt gillar själva grejen. Det nya verktyget eller synsättet gör att jag kan tänka på mig själv på ett visst sätt: en sån som … [något bra]. Så fråga dig det, om du undrar. Gillar jag faktiskt att göra/använda/se det här, eller gillar jag mer tanken på att göra det? För den ekvationen är ganska enkel: En faktiskt tillämpning ger upphov till en faktisk förändring; tanken på en tillämpning ger upphov till tanken på en förändring.
Det här betyder ju inte att halvfabrikat är dåliga eller meningslösa. Det är ju strålande att människor som insett, gjort eller upptäckt någonting före oss kan sprida det vidare. Men vi måste integrera det själva också. Det räcker inte att bara ansluta sig till en teori, säga ”Jag tror också så!” och förvänta sig att den läppservicen ska ge oss samma utdelning som den andra personen fått.
En bra fråga att ställa sig om man vill utforska sitt X närmare och ta ett steg mot att integrera en ny förståelse börjar med hur: Hur är det för mig just nu, hur hjälper X mig just nu? Låt säga att jag förlorat något, och det har gjort mig ledsen. Insikten som jag vill tillämpa är att saker och ting kommer och går, att vi egentligen aldrig äger någonting och att friden finns i att acceptera och släppa taget. Ena gången kanske det känns precis så. Men andra gånger hjälper det inte alls, utan känns mest som en kliché och inte alls sant för mig just nu, för jag är ledsen och sörjer. Och det är okej. När jag utforskar den där frågan närmare kanske jag inser att jag inte bara klamrar mig fast vid det jag förlorat, utan också vid tanken på att jag inte får vara ledsen över förlusten (eftersom jag förstår att allt kommer och går, att friheten finns i att släppa taget, och så vidare). Och den tanken kan jag släppa taget om – att jag ska vara där, vara sådan som jag inte är just nu. Jag kan acceptera att förlusten gör mig ledsen.
Inre utveckling kräver två saker. Dels att vi engagerar oss – hela oss, inte bara intellektet. Det räcker inte att någonting låter bra. Undersök vad som passar dig, just nu. Vad tycker du faktiskt om att göra? Vad ger dig faktiskt någonting? Och dessutom kräver det tid. Det tar tid att integrera saker och ting, mycket längre tid än det ibland tar att förstå det som ska integreras. Det är som när en fjäril ska bli till – vi kan känna till alla stegen på förhand, men den måste fortfarande gå igenom de olika stegen i utvecklingen. Så låt det du vill integrera få tid att integreras.
Du som vill integrera med stöd, sällskap och inspiration är varmt välkommen till vår introduktionskurs irl, onlinekurser och youtubekanalen!
Ibland känns det märkligt att man inte tycks ”lära sig”, trots att man kan gå igenom snarlika situationer gång på gång. Evolutionen har ju utrustat oss med en nästan automatisk förmåga att göra just det – röra oss i riktning mot det som får oss att må bra och bort från det som får oss att må dåligt. Så om vi ”mår dåligt” i en eller annan form av ett visst beteendemönster, varför förändrar vi inte det?
Där är ju till och med en del i det sätt som de flesta av oss blivit uppfostrade på: När vi gjorde någonting som våra föräldrar eller andra ansåg vara fel eller förkastligt blev reaktionen negativ. Det kan ha handlat om små saker och små följder, eller större. Vi kanske skickades upp på rummet, fick skäll eller bara fick en arg blick, beroende på sammanhanget. Och sammanhanget i sig kanske faktiskt innefattade att vi gjorde något mindre bra, eller så var det hela en följd av en eller flera missuppfattningar. Men vilket som än var fallet blev följden att vi upplevde oss uteslutna, skambelagda eller bestraffade.
Så vi fick uppleva någonting negativt, och evolutionen ”borde” därmed ha hjälpt oss genom att se till att vi lärde oss att undvika det i fortsättningen. Vi använder dessutom samma tekniker idag, mot oss själva, till exempel genom att skälla på oss själva när vi gör sådant som vi inte ”borde” (vilket kan vara allt från att tröstäta choklad till att uttrycka oss på ett onödigt argt sätt). Vi kanske ältar situationen inom oss i efterhand och klandrar oss för det vi (och/eller andra) uppfattar som våra tillkortakommanden.
Men det funkar ju aldrig riktigt. Det beror på att den där evolutionära funktionen att undvika det som är smärtsamt träder in först. Som barn ledde det till att vi dissocierade – vi var närvarande med intellekt och tankar i situationen, och vi bearbetade den intellektuellt. Men känslorna var ju obehagliga, och som barn klarade vi inte av att hantera dem på egen hand. Om ingen fanns där för att hjälpa oss med det (och det var nog mycket, mycket få föräldrar som hade den förmågan i någon större utsträckning när det gällde situationer som de redan påverkats av känslomässigt själva) blev känslorna i händelsen undanstoppade någonstans i det undermedvetna.
Idag, när vi inte lyckas ”lära oss av våra erfarenheter”, beror det till största delen på att vi inte riktigt har gjort de där erfarenheterna. Visst, vi var där. Vi var med i en viss situation, eller ett händelseförlopp – men inte helhjärtat. Olika fördömanden och skambelägganden (som kan ha kommit från andra men alltid från oss själva) gör det obehagligt att tänka på det som hänt. Om vi skulle kunna gå tillbaka i tankarna till i förmiddags, förra veckan eller när det nu hände, så skulle vi kunna känna hur det faktiskt kändes.
Som barn kanske vissa av oss blev inskickade på rummet för att ”tänka över vad vi gjort”. Rent teoretiskt hade det kunnat få effekten att vi faktiskt kunnat integrera det som hänt och utvecklas som ett resultat av det. Teoretiskt. Men vi var alldeles för unga för att klara av att göra det själva, och det enda som vi uppfattade var att vi gjort fel och borde skämmas. Och eftersom skamkänslor blockerar alla möjligheter till närvaro och integration blev resultatet att vi antingen kände just skam eller att vi stängde av hela paketet och bara ville att det skulle ta slut.
Idag kan att ”tänka på vad vi gjort” bli någonting helt annat. Det blir att gå tillbaka till upplevelsen – inte för att ”lära oss vår läxa” och gå igenom obehaget som något slags ”betalning”, utan för att integrera det som faktiskt skedde. När vi gör det ser vi kanske exempelvis var vi själva och andra varit ur balans och hur det gett upphov till missförstånd som senare bidragit till en ännu starkare reaktivitet. Och nu kan vi, på riktigt, lära oss av vår erfarenhet. Vi kanske upptäcker att en sak vi gjorde eller sa inte alls känns bra i efterhand, och när vi kan äga det (och inte behöver försvara oss mot att det ens inträffade) blir det lättare och mindre dramatiskt att faktiskt tillåta det att förändra hur vi hanterar en liknande situation i framtiden.
Det här är ingenting vi behöver bestämma oss för eller upprätta minnesregler för att komma ihåg. När situationen och reaktionerna får vara som de var, utan skambelägganden eller fördömanden, behöver jag inte försvara mig mot dem inom mig längre. Då kan de bli en del av min verkliga erfarenhet, där ”erfarenheten” innefattar både det praktiska förloppet, tankarna, känslorna och de instinktiva impulserna. Magen, hjärtat och huvudet – igen.
Det här behöver inte vara några stora, märkvärdiga saker. Vi kan öva på att ”tillåta hela bredden” i vardagliga småsituationer, bara för att vänja systemet vid att alltihop är okej att bli medveten om och inte alls så hotfullt som vi kanske ända sedan barndomen upplevt det. Det är skönt att börja bjuda in hela oss själva igen. För en del av oss var det länge, länge sedan det hände ❤
Ibland får jag meddelanden från människor som ber om råd, och ibland handlar det om ganska tunga situationer med fysisk sjukdom/problematik, emotionellt svåra upplevelser, utmattning med olika symtom från den, psykologiska utmaningar i form av ångest eller depression och inte sällan en ganska tuff ekonomisk situation. Och så kommer frågan: Vad kan jag göra för att må bättre?
Den frågan är ju enormt svår att svara på. En del av mig skulle vilja erbjuda er allihop gratishjälp, med hämtning vid porten och en perfekt anpassning efter vad var och en kan ta till sig och använda. Men så fungerar det ju inte riktigt. Många av er har jag dock svarat, och nu kom tanken att skriva ett blogginlägg om ämnet, eftersom mycket blir återkommande punkter.
Något som blir extra utmanande när hela livet tycks ge sig på en från både höger och vänster är ju att det brukar handla om så många olika saker. Fysiska hälsoproblem, personliga förluster, oroande saker, och så fysiska och psykiska problem som i sin tur är en följd av någon av de föregående sakerna. Det här gör ju att det är svårt att ge råd och veta vad som fungerar, men det finns några saker som nästan alltid kan bidra till ökat välbefinnande.
Ta dig tid att bara vara närvarande i kroppen. Det kan ju vara en utmaning, särskilt om man har ont och/eller kanske inte uppfattar kroppen som sin bästa kompis – men sådan närvaro är en väldigt direkt motverkare av ångest, stress och depression. Det här kan handla om allt från att göra klassiska avslappningsövningar till att sitta i meditation – men då inte ”meditation” som att göra visualiseringar, fokusera på något särskilt eller på annat sätt skapa någonting, utan verkligen bara vara med det som är precis just nu.
I början är det lätt att tro att ”vara med det som är just nu” betyder ”tänka på allt som man tänker om det som är just nu” – men det är inte riktigt samma sak. Jag är sjuk och kommer aldrig att kunna X är inte att vara med det som är just nu. Det värker i ryggen, eller jag känner ett tryck över bröstkorgen kanske är vad det egentligen handlar om, när man skalar bort de mentala tolkningarna och den ”story” vi gärna lägger på det vi upplever. För dig som tycker att det är lättare att göra detta med någon form av guidning finns flera olika sådana bland de nedladdningsbara filerna i webbshoppen.
En annan sak som man kan göra är att även utanför specifika övningar bli medveten om hur ofta man inte lever i nuet, utan sin mentala berättelse om nuet och alla de tolkningar och slutsatser (som ofta handlar om antingen det förflutna eller framtiden) som intellektet erbjuder. På det viset är det lätt att ”förgifta” sig och göra vilket tillstånd (och vilken kroppskemi) som helst värre än det är.
Det här betyder inte främst att man ska ”byta ut negativa tankar mot positiva”. Det handlar mer om att börja se hur mycket av ens upplevelse som egentligen utgår från tankar om verkligheten, snarare än själva verkligheten. För dig som känner att det finns mycket att hämta här kan jag varmt rekommendera Byron Katies The Work, som man kan hitta många klipp om på Youtube. (Där kan du också söka på specifika områden som The Work på kroppen, The Work på stress, och så vidare.)
Kontakten med hjärtat innefattar två delar, som båda ofta kommer i skymundan när vi känner oss svaga, trötta eller stressade under längre tidsperioder. Den ena delen handlar om sorg. Antingen det handlar om förlusten av delar av oss själva – förmågor vi haft, förutsättningar, möjligheter som fått förlorade – eller om förlusten av någon eller något utanför oss själva – till exempel närstående som blivit sjuka eller dött – känns det ofta lite kontraintuitivt att ge plats för sorgen. Det kanske känns som att ge upp, att sluta hoppas på att någonting ska bli bättre. Men sorgen över något som vi redan förlorat finns ju redan. Vi skapar ingen förlust genom att ge plats för den. Snarare har vi chansen att få tillbaka den energi som hittills varit bunden i att hålla sorgen på avstånd. Att vi sörjer något som redan hänt säger ju ingenting om vad som kan hända härifrån och framåt. Tvärtom ökar vi chansen att något och nytt kan blomstra när vi är villiga att släppa taget om det som ändå redan är borta.
Och till sist: Se om du kan tycka om dig själv mer än du tycker synd om dig själv. Det här är den andra delen av hjärtats bidrag till ekvationen: kärleken till dig själv, som även den kan ha kommit i skymundan bakom ett slags sympati för din egen situation. Det behöver inte handla om självömkan, men om vi, för närvarande eller kroniskt, har vad vi uppfattar som dåliga förutsättningar för att leva ett behagligt liv kan det ju tyckas både rimligt och begripligt om vi känner oss arga eller ledsna över det. Och det är helt okej – jag har ju till och med aktivt uppmuntrat dig att släppa fram eventuell undanstoppad sorg.
Men om vi då får uppmaningen att hitta kärleken till oss själva kan det leda till att ”kärleken” vi letar fram blir en kärleksfull förståelse för vår egen situation. Det är naturligtvis jätteskönt om det finns en sådan förståelse – acceptans av situationen, överseende med eventuella begränsningar, och så vidare. Allt det är helt okej och ingenting vi behöver sluta med. Men något som kan göra gott, och stor skillnad, är om jag också kan hitta kärleken till mig själv helt oberoende av mina olika fysiska och mentala tillstånd. Inte att ”älska mig själv trots en brist, ett tillkortakommande eller en orättvisa” eller kanske rentav ”älska mig själv extra mycket på grund av …” – utan att älska mig själv, punkt. Tycka om det jag tycker om hos mig själv, njuta av det jag njuter av hos mig själv och möta mig själv som en fullvärdig, levande varelse. Den kärleken är alltid läkande.
Jag konstaterar fascinerat att jag även i det här sammanhanget kommer tillbaka till de tre grundläggande intellligenscentren magen, hjärtat och huvudet. Och naturligtvis finns möjligheten till den fjärde fakulteten även här: stillheten; ”medvetenheten om medvetenheten” och den inre tystnaden. Meditation och närvaro i precis vilken stund som helst kan alltid skänka mer djup åt de andra områdena.
Alla de här tre sakerna ovan är ganska utmanande, och ingenting man får kläm på över en eftermiddag. Men alla kan också, när man faktiskt förmår ge dem lite tid, bidra till att kropp och sinne får en paus från den onda cirkel av stress som så väldigt ofta – och väldigt begripligt – blir resultatet när livet lastar på oss lite väl många utmaningar samtidigt.
Kanske vill du som själv brottas med den här typen av problem – eller du som inte brottas fullt lika mycket längre – dela med dig av hur det är och har varit för dig. Välkommen att bjuda på dina erfarenheter!
