Alla vet att det är roligare att ha positiva känslor än negativa. Att det är trevligare att vara glad och uppåt än ledsen, arg och deppig. Dessutom finns det studier som visar att de positiva känslorna inverkar positivt på kroppskemi och till och med DNA, medan negativitet har en – duh – negativ inverkan. Så är det meningen att vi inte ska vara ledsna? Eller vad är egentligen meningen?
[Läs mer…] om Vägen till nästa steg: Stanna upp där du är
Att komma tillbaka till mig
Det är mycket nu.
Interaktioner – på jobbet, på nätet, i media, i reklam eller i det offentliga rummet i allmänhet – erbjuder enormt många energiströmmar. Hit och dit, åsikter och memer, diskussioner och ”fakta” (som kan vara fakta på riktigt eller bara lösa påståenden). En aldrig sinande ström av attribut att ha en åsikt om, relatera till, reagera på, ta ställning till, svara på – rent faktiskt eller bara i huvudet). Stundtals [Läs mer…] om Att komma tillbaka till mig
De fyra jämförelsefällorna
Sätter du krokben för dig själv? Se upp för vanliga jämförelsefällor. Fällorna är ganska lätta att identifiera när man väl sett vilka de är. Att ta sig ur dem är ganska lätt efter lite träning. Att inte fastna i dem igen kan dock vara svårare 🙂
(Se det här klippet på Youtube.)
Jag har identifierat fyra vanliga jämförelsefällor, och här ska jag beskriva dem så att du kan börja identifiera dem i din vardag.
Fälla 1: Jämföra sig med mediabilder
Exempel på sådana här bilder (och det innefattar förstår både rörliga bilder och film med ljud) är foton i tidningar eller reklam, filmer, serier och sociala media. När vi ser foton i mediabruset är de väldigt ofta retuscherade på olika sätt som får oss själva att framstå som sämre vid en jämförelse. I filmer och serier är karaktärerna ofta intelligenta, och kvicka, och de har rätt replik direkt. De träffar alltid prick i papperskorgen med det hopknölade papperet som de just kaxigt kastade dit. Det faktum att det kanske suttit en hel grupp manusskribenter och hittat på de snärtiga replikerna funderar i inte över när vi jämför oss med skådespelarna och tycker att i själva är glanslösa, korkade eller sorgligt ickekreativa. Men det vi ser är ju redigerat och regisserat, och kastet i papperskorgen kanske är omtaget fyra (eller fyrti) gånger.
När vi ser människor i sociala medier tänker vi kanske att det är ju riktiga människor, inga mediafenomen. Men även där är ju det vi ser bara det som personen valt att visa upp av sig själv. Vi såg dem inte gräla med sina barn, ta sin magsårsmedicin eller leta efter den perfekta selfievinkeln precis före inlägget.
Det luriga med sådana här bilder, antingen de är fiktiva eller ”verkliga personer”, är också att de ofta utgör majoriteten av de människor vi ser och hör under en dag. Den friserade versionen av verkligheten blir vanligare än den faktiska verkligheten. Det här är förstås något att se upp med – inte minst när vi kommer på oss med att jämföra oss med dem.
Fälla 2: Jämföra sina egna avsikter med andras resultat
Även när vi jämför oss med verkliga människor, kanske vänner, kolleger eller familjemedlemmar, går vi i en orealistisk fälla. Låt säga att du och en kollega just gjort varsin presentation på jobbet, eller träffat den nya chefen. När du jämför dig med kollegan tycker du att han hade mycket klokare saker att säga. Dessutom verkade han inte hälften så nervös som du. Presentationen var väl sammanhållen, han gav ett balanserat intryck, och så vidare. Själv glömde du en del av vad du tänkt säga, och du var jättenervös.
Men det vi jämför i den situationen är ju din prestation i relation det du hade planerat, eller önskade, med kollegans faktiska prestation, och han verkade ju inte missa någonting. Men det är ju bara för att du inte har tillgång till hans planer eller önskningar. Han kanske glömde jättemycket i sin presentation, och han kanske kände sig hur tafatt som helst i första samtalet med den nya chefen. Men det är inget som syns på utsidan, och det gjorde inte din nervositet, och dina bortglömda punkter, heller.
Ibland talar man om misstaget att ”jämföra sin egen insida med andras utsida”, och det är ju vad det handlar om här. En insida, vems som helst, kommer alltid att vara rörigare, mer mångfacetterad och mer komplicerad än någonting som går att se på utsidan.
Fälla 3: Jämföra sig med ”alla andra”
Du kanske har fått i den fällan ibland, du också? Alla andra har/kan/vill/gör/tycker … etc. Vi är duktiga på att jämföra oss själva med ”alla andra”. Men grejen är ju att ingen nånsin träffat dem. ”Alla andra” existerar bara i vårt eget huvud, och just när vi jämför har de ett urval av avundsvärda egenskaper som vi sett hos några av de övriga sju miljarder människorna på jorden (eller rentav hos några av alla fiktiva individer som vi stiftade bekantskap med i den första fällan).
Därför kommer vi alltid till korta i jämförelsen med ”alla andra” – de är helt enkelt ett fabricerat genomsnitt av vad vi uppfattar som avundsvärt och själva saknar.
Fälla 4: Jämföra sig med versioner av sig själv
De tre första fällorna är luriga nog, men det är också hyfsat lätt att intellektuellt se att det är svårt att göra rättvisande jämförelser mellan sig själv och andra (särskilt om de andra inte finns i verkligheten). Men att jämföra med mig själv, är inte det konstruktivt och bra? Jo, om vi till exempel idrottar och vill slå vårt eget rekord är det ju en bra jämförelse (och ofta mycket mer konstruktiv än att jämföra med andras resultat).
Men när det handlar om vardagen är det vanligtvis lika oproduktivt att jämföra med någon version av sig själv, oavsett om det är ett ”själv” som vi strävar mot i framtiden eller en tidigare (yngre) version av oss själva.
Jämförelsen med det som jag strävar efter
Ofta jämför vi oss med hur vi tycker att vi borde vara: hur långt vi borde ha hunnit, hur mycket vi borde ha förstått, hur ofta vi borde göra yoga. Lägg märke till att det här är ungefär samma sak som att jämföra sig med någon annan. Den önskade, framtida version av dig själv som du jämför med finns ju inte, eller finns åtminstone inte än, och genom att påstå att du borde vara sådan redan nu skapar du bara stress.
Jämförelsen med ”hur jag var förr”
Men sådan jag vet att jag har varit, då? Det är väl okej? Och, alltså – okej och okej, du får förstås jämföra hur mycket och med vad du vill. Men hur mår du av det?
När vi jämför med en tidigare version av oss själva minns vi hur det var förr. Vi kanske kommer ihåg en tid då vi kände oss mer energifyllda, idealistiska eller orädda. Och visst, vi kan mycket väl ha varit precis sådana som vi minns – men det är ju sannolikt inte allt vi var under samma tid. Eftersom vi var yngre var vi förmodligen också lite naivare, drog mer förhastade slutsatser, oroade oss för och mådde dåligt av onödiga saker och råkade i konflikter med andra och/eller oss själva som vi senare automatiskt kommit att avstyra för att vi helt enkelt fått mer livserfarenhet.
Men de negativa sakerna längtar vi ju inte tillbaka till, så dem redigerar vi behändigt bort när vi målar upp bilden av hur vi en gång var, och sedan kanske vi känner oss sämre idag för att vi inte upplever att vi är sådana längre.
Vägen ut ur jämförelserna
Naturligtvis är det inte alltid negativt att jämföra. Ibland, till exempel när vi vill utvärdera ett visst sätt att hantera någonting, är ju jämförelser mellan hur det var tidigare och hur det är nu vårt enda sätt se om det vi gör har den avsedda effekten. Men det här inlägget handlar inte om sådana jämförelser. Det handlar om jämförelsefällor – tankeloopar som vi halkar in i, som skapar stress och lidande och dessutom är helt meningslösa.
Ofta tror vi att jämförelsen, och de obehagskänslor som den ger upphov till, ska påverka oss att leva mer som vi vill, planerade eller hade hoppats. Kanske gör de det, och kanske tycker vi att det är värt obehaget. I de flesta fall som jag kommit i kontakt med är det dock inte riktigt så. Jämförelserna är snarare en gammal ovana, och en som de flesta av oss mår bättre av att minska på.
Precis som andra obalanserade uttryck för något av våra tre center så är botemedlet förstås att först lära sig att känna igen när man fastnat i fällan. När vi ser det kan vi ta ett litet steg tillbaka och undersöka vilken av de fyra fällorna det är i fastnat i. Vi kan reflektera över om det är den vanligaste för oss, eller om det här faktiskt var ett relativt nytt grepp av egot. Vi kan bli nyfikna forskare i vår egen inre arkeologi.
Och den nyfikenheten börjar med att vi stannar upp, kanske sluter ögonen, tar ett par lite djupare andetag och känner på kroppen och vår kontakt med underlaget. Här och nu. Frågan Hur är det just nu? är alltid, alltid mer konstruktiv än jämförelsefällorna.
Utmattning, sjukdom och stress
Ibland får jag meddelanden från människor som ber om råd, och ibland handlar det om ganska tunga situationer med fysisk sjukdom/problematik, emotionellt svåra upplevelser, utmattning med olika symtom från den, psykologiska utmaningar i form av ångest eller depression och inte sällan en ganska tuff ekonomisk situation. Och så kommer frågan: Vad kan jag göra för att må bättre?
Den frågan är ju enormt svår att svara på. En del av mig skulle vilja erbjuda er allihop gratishjälp, med hämtning vid porten och en perfekt anpassning efter vad var och en kan ta till sig och använda. Men så fungerar det ju inte riktigt. Många av er har jag dock svarat, och nu kom tanken att skriva ett blogginlägg om ämnet, eftersom mycket blir återkommande punkter.
Något som blir extra utmanande när hela livet tycks ge sig på en från både höger och vänster är ju att det brukar handla om så många olika saker. Fysiska hälsoproblem, personliga förluster, oroande saker, och så fysiska och psykiska problem som i sin tur är en följd av någon av de föregående sakerna. Det här gör ju att det är svårt att ge råd och veta vad som fungerar, men det finns några saker som nästan alltid kan bidra till ökat välbefinnande.
Närvaro i kroppen
Ta dig tid att bara vara närvarande i kroppen. Det kan ju vara en utmaning, särskilt om man har ont och/eller kanske inte uppfattar kroppen som sin bästa kompis – men sådan närvaro är en väldigt direkt motverkare av ångest, stress och depression. Det här kan handla om allt från att göra klassiska avslappningsövningar till att sitta i meditation – men då inte ”meditation” som att göra visualiseringar, fokusera på något särskilt eller på annat sätt skapa någonting, utan verkligen bara vara med det som är precis just nu.
I början är det lätt att tro att ”vara med det som är just nu” betyder ”tänka på allt som man tänker om det som är just nu” – men det är inte riktigt samma sak. Jag är sjuk och kommer aldrig att kunna X är inte att vara med det som är just nu. Det värker i ryggen, eller jag känner ett tryck över bröstkorgen kanske är vad det egentligen handlar om, när man skalar bort de mentala tolkningarna och den ”story” vi gärna lägger på det vi upplever. För dig som tycker att det är lättare att göra detta med någon form av guidning finns flera olika sådana bland de nedladdningsbara filerna i webbshoppen.
Medvetenhet om tankemönster
En annan sak som man kan göra är att även utanför specifika övningar bli medveten om hur ofta man inte lever i nuet, utan sin mentala berättelse om nuet och alla de tolkningar och slutsatser (som ofta handlar om antingen det förflutna eller framtiden) som intellektet erbjuder. På det viset är det lätt att ”förgifta” sig och göra vilket tillstånd (och vilken kroppskemi) som helst värre än det är.
Det här betyder inte främst att man ska ”byta ut negativa tankar mot positiva”. Det handlar mer om att börja se hur mycket av ens upplevelse som egentligen utgår från tankar om verkligheten, snarare än själva verkligheten. För dig som känner att det finns mycket att hämta här kan jag varmt rekommendera Byron Katies The Work, som man kan hitta många klipp om på Youtube. (Där kan du också söka på specifika områden som The Work på kroppen, The Work på stress, och så vidare.)
Kontakt med hjärtat
Kontakten med hjärtat innefattar två delar, som båda ofta kommer i skymundan när vi känner oss svaga, trötta eller stressade under längre tidsperioder. Den ena delen handlar om sorg. Antingen det handlar om förlusten av delar av oss själva – förmågor vi haft, förutsättningar, möjligheter som fått förlorade – eller om förlusten av någon eller något utanför oss själva – till exempel närstående som blivit sjuka eller dött – känns det ofta lite kontraintuitivt att ge plats för sorgen. Det kanske känns som att ge upp, att sluta hoppas på att någonting ska bli bättre. Men sorgen över något som vi redan förlorat finns ju redan. Vi skapar ingen förlust genom att ge plats för den. Snarare har vi chansen att få tillbaka den energi som hittills varit bunden i att hålla sorgen på avstånd. Att vi sörjer något som redan hänt säger ju ingenting om vad som kan hända härifrån och framåt. Tvärtom ökar vi chansen att något och nytt kan blomstra när vi är villiga att släppa taget om det som ändå redan är borta.
Och till sist: Se om du kan tycka om dig själv mer än du tycker synd om dig själv. Det här är den andra delen av hjärtats bidrag till ekvationen: kärleken till dig själv, som även den kan ha kommit i skymundan bakom ett slags sympati för din egen situation. Det behöver inte handla om självömkan, men om vi, för närvarande eller kroniskt, har vad vi uppfattar som dåliga förutsättningar för att leva ett behagligt liv kan det ju tyckas både rimligt och begripligt om vi känner oss arga eller ledsna över det. Och det är helt okej – jag har ju till och med aktivt uppmuntrat dig att släppa fram eventuell undanstoppad sorg.
Men om vi då får uppmaningen att hitta kärleken till oss själva kan det leda till att ”kärleken” vi letar fram blir en kärleksfull förståelse för vår egen situation. Det är naturligtvis jätteskönt om det finns en sådan förståelse – acceptans av situationen, överseende med eventuella begränsningar, och så vidare. Allt det är helt okej och ingenting vi behöver sluta med. Men något som kan göra gott, och stor skillnad, är om jag också kan hitta kärleken till mig själv helt oberoende av mina olika fysiska och mentala tillstånd. Inte att ”älska mig själv trots en brist, ett tillkortakommande eller en orättvisa” eller kanske rentav ”älska mig själv extra mycket på grund av …” – utan att älska mig själv, punkt. Tycka om det jag tycker om hos mig själv, njuta av det jag njuter av hos mig själv och möta mig själv som en fullvärdig, levande varelse. Den kärleken är alltid läkande.
Jag konstaterar fascinerat att jag även i det här sammanhanget kommer tillbaka till de tre grundläggande intellligenscentren magen, hjärtat och huvudet. Och naturligtvis finns möjligheten till den fjärde fakulteten även här: stillheten; ”medvetenheten om medvetenheten” och den inre tystnaden. Meditation och närvaro i precis vilken stund som helst kan alltid skänka mer djup åt de andra områdena.
Alla de här tre sakerna ovan är ganska utmanande, och ingenting man får kläm på över en eftermiddag. Men alla kan också, när man faktiskt förmår ge dem lite tid, bidra till att kropp och sinne får en paus från den onda cirkel av stress som så väldigt ofta – och väldigt begripligt – blir resultatet när livet lastar på oss lite väl många utmaningar samtidigt.
Kanske vill du som själv brottas med den här typen av problem – eller du som inte brottas fullt lika mycket längre – dela med dig av hur det är och har varit för dig. Välkommen att bjuda på dina erfarenheter!
Baklänges – en väg framåt
Hur är det, så här veckan före jul? Stressigt? Fridfullt? Den här tiden på året bjuder verkligen på rika möjligheter för båda delarna. Ofta ska vi hinna avsluta saker på jobbet – och, som en vän sa, det är intressant när man ska avsluta något som man inte ens hunnit påbörja. Vi ska planera inför helgerna. Var ska vi fira, och vilka ska vara med? Och är året verkligen redan slut? Vad har jag egentligen åstadkommit? Borde jag inte ha hunnit mer? Å andra sidan bjuder mörkret in till avslappning, läkning och förnyelse (åtminstone om vi kan tillåta oss att slå av på tempot). Levande ljus inbjuder till stillhet och reflektion, och mest överallt spelas det stämningsfulla julsånger.
Så är det fascinerande ofta, tycker jag. Samma förhållanden erbjuder avslappning, vila, expansion och glädje å ena sidan, och stress, spänningar och oro å den andra. Jag har blivit uppmärksam på det i dagarna – hur lätt det är att genuin entusiasm och ivern att ta tag i något kan halka över i en lätt manisk, stressande energi. Då är det viktigt att hitta fötterna igen ♥
Hur vill du leva? Och vad måste ske [Läs mer…] om Baklänges – en väg framåt
Värdeskalan som ljuger
Några tankar som dök upp idag … Vi människor vidtar alla möjliga åtgärder för att må bättre, och kanske är det en bra sak att utvärdera dem lite – på ett annat sätt än vi brukar göra. Det är så lätt att tänka att det som får oss att ”må bra” är sådant som kan ge kickar, glädje, bekräftelse, osv – men om vi tittar lite närmare på sådana aktiviteter ser vi att samma aktiviteter ofta även har potentialen att göra oss förvirrade och stressade. Vi dras ofta till föreställningen att NÅGOT (som alltid tycks finnas utanför oss själva) ska lösa upp knutarna, förklara allt och få saker och ting att falla på plats – men jag har egentligen aldrig sett det fungera. Det beror på att många sådana saker håller oss kvar i inre värderingsskala. När någon (en utomstående eller den inre kritikern) bekräftar oss stiger vi några pinnhål på skalan och tycker att vi har kommit någonstans, men när motsatsen händer åker vi ner på minus igen och känner oss misslyckade för att vi inte kunde behålla det där ”lyckade” tillståndet eller för att utvecklingen vi upplevde ”tydligen var en inbillning”.
Hela den här värdeskalan är egots skala, och för många är ”utveckling” att försöka komma så högt på den skalan som möjligt. Det är ett ganska tufft jobb, och det ger extremt dålig utdelning. Men ibland hittar vi aktiviteter eller vägar som faktiskt bidrar till ökad balans, grounding och förankring i oss själva. För mig var det som vi förmedlar på våra kurser en sådan väg, där jag efterhand lärde mig att lyssna på vad andra hade att förmedla OCH kunde integrera dem på ett sätt som stämde för mig. Dessutom visade det mig att det finns en värld utanför egots värdeskala
Tankarnas perspektiv är så märkligt bakvänt – men samtidigt SÅ rimligt när vi står mitt i det. Byron Katie har sagt: ”Med tanken ’Jag behöver mer pengar’ föds fattigdomen.” Det rationella sinnet tror att om vi ska få pengarna, hälsan, kroppen, avslappningen, insikten eller vad det nu är vi vill ha ska vi sträva och kämpa och pusha – men det leder till så mycket kamp och stress och slitenhet. För mig existerar det bara ett enda sätt att få de där sakerna (utan att samtidigt få baksidorna som liksom tar bort värdet), och det är att de kommer i form av en ”biverkning”, på väg mot mer sanning och inre frihet. Paradoxalt, och samtidigt befriande.
En viktig komponent på den här vägen, kan jag se i efterhand, har varit att inte göra det onödigt komplicerat. Vi tror så gärna att någon annan sitter inne med svaren – och det är förmodligen ofta sant också, men de svaren är helt värdelösa som svar för oss innan vi kan uppleva dem inom oss själva. Men ibland hittar vi en person, en aktivitet eller ett sammanhang som känns rätt i magen och visar oss en väg vidare. För oss var den vägen, i korthet, det vi förmedlar på kurserna i Levande kraft ♥
