Ibland känns det märkligt att man inte tycks ”lära sig”, trots att man kan gå igenom snarlika situationer gång på gång. Evolutionen har ju utrustat oss med en nästan automatisk förmåga att göra just det – röra oss i riktning mot det som får oss att må bra och bort från det som får oss att må dåligt. Så om vi ”mår dåligt” i en eller annan form av ett visst beteendemönster, varför förändrar vi inte det?
Där är ju till och med en del i det sätt som de flesta av oss blivit uppfostrade på: När vi gjorde någonting som våra föräldrar eller andra ansåg vara fel eller förkastligt blev reaktionen negativ. Det kan ha handlat om små saker och små följder, eller större. Vi kanske skickades upp på rummet, fick skäll eller bara fick en arg blick, beroende på sammanhanget. Och sammanhanget i sig kanske faktiskt innefattade att vi gjorde något mindre bra, eller så var det hela en följd av en eller flera missuppfattningar. Men vilket som än var fallet blev följden att vi upplevde oss uteslutna, skambelagda eller bestraffade.
Så vi fick uppleva någonting negativt, och evolutionen ”borde” därmed ha hjälpt oss genom att se till att vi lärde oss att undvika det i fortsättningen. Vi använder dessutom samma tekniker idag, mot oss själva, till exempel genom att skälla på oss själva när vi gör sådant som vi inte ”borde” (vilket kan vara allt från att tröstäta choklad till att uttrycka oss på ett onödigt argt sätt). Vi kanske ältar situationen inom oss i efterhand och klandrar oss för det vi (och/eller andra) uppfattar som våra tillkortakommanden.
Men det funkar ju aldrig riktigt. Det beror på att den där evolutionära funktionen att undvika det som är smärtsamt träder in först. Som barn ledde det till att vi dissocierade – vi var närvarande med intellekt och tankar i situationen, och vi bearbetade den intellektuellt. Men känslorna var ju obehagliga, och som barn klarade vi inte av att hantera dem på egen hand. Om ingen fanns där för att hjälpa oss med det (och det var nog mycket, mycket få föräldrar som hade den förmågan i någon större utsträckning när det gällde situationer som de redan påverkats av känslomässigt själva) blev känslorna i händelsen undanstoppade någonstans i det undermedvetna.
Idag, när vi inte lyckas ”lära oss av våra erfarenheter”, beror det till största delen på att vi inte riktigt har gjort de där erfarenheterna. Visst, vi var där. Vi var med i en viss situation, eller ett händelseförlopp – men inte helhjärtat. Olika fördömanden och skambelägganden (som kan ha kommit från andra men alltid från oss själva) gör det obehagligt att tänka på det som hänt. Om vi skulle kunna gå tillbaka i tankarna till i förmiddags, förra veckan eller när det nu hände, så skulle vi kunna känna hur det faktiskt kändes.
Som barn kanske vissa av oss blev inskickade på rummet för att ”tänka över vad vi gjort”. Rent teoretiskt hade det kunnat få effekten att vi faktiskt kunnat integrera det som hänt och utvecklas som ett resultat av det. Teoretiskt. Men vi var alldeles för unga för att klara av att göra det själva, och det enda som vi uppfattade var att vi gjort fel och borde skämmas. Och eftersom skamkänslor blockerar alla möjligheter till närvaro och integration blev resultatet att vi antingen kände just skam eller att vi stängde av hela paketet och bara ville att det skulle ta slut.
Idag kan att ”tänka på vad vi gjort” bli någonting helt annat. Det blir att gå tillbaka till upplevelsen – inte för att ”lära oss vår läxa” och gå igenom obehaget som något slags ”betalning”, utan för att integrera det som faktiskt skedde. När vi gör det ser vi kanske exempelvis var vi själva och andra varit ur balans och hur det gett upphov till missförstånd som senare bidragit till en ännu starkare reaktivitet. Och nu kan vi, på riktigt, lära oss av vår erfarenhet. Vi kanske upptäcker att en sak vi gjorde eller sa inte alls känns bra i efterhand, och när vi kan äga det (och inte behöver försvara oss mot att det ens inträffade) blir det lättare och mindre dramatiskt att faktiskt tillåta det att förändra hur vi hanterar en liknande situation i framtiden.
Det här är ingenting vi behöver bestämma oss för eller upprätta minnesregler för att komma ihåg. När situationen och reaktionerna får vara som de var, utan skambelägganden eller fördömanden, behöver jag inte försvara mig mot dem inom mig längre. Då kan de bli en del av min verkliga erfarenhet, där ”erfarenheten” innefattar både det praktiska förloppet, tankarna, känslorna och de instinktiva impulserna. Magen, hjärtat och huvudet – igen.
Det här behöver inte vara några stora, märkvärdiga saker. Vi kan öva på att ”tillåta hela bredden” i vardagliga småsituationer, bara för att vänja systemet vid att alltihop är okej att bli medveten om och inte alls så hotfullt som vi kanske ända sedan barndomen upplevt det. Det är skönt att börja bjuda in hela oss själva igen. För en del av oss var det länge, länge sedan det hände ❤
