relationer

Reda i känslotrasslet

Uttalanden som ”Släpp fram dina känslor” eller ”Säg vad du känner, bara” kan lätt ge intrycket att vi känner en sak i taget, i prydlig ordning och gärna med en tydlig etikett (kanske med en kort historisk studie, dessutom) på varje känsla. Och så är det ju inte. Inte alls, faktiskt. När vi reagerar – på en händelse på jobbet, på en kommentar från vår partner, på ett inlägg på facebook eller på någonting vi hör på tunnelbanan – är det ofta mer än en ”jag”, och flera känslospår, inblandade.

(Se inlägget som klipp på Youtube.)

För det mesta gör det förstås ingenting, och våra reaktioner kanske inte är särskilt starka. Men någon gång emellanåt händer det ju saker som påverkar oss starkt. Ibland vet vi precis vad det var före situation, kommentar eller annan input som utlöste reaktionen. Och ibland blir vi bara gradvis medvetna om ett gnag i magen, en knut i bröstkorgen, och märker att vi ”mår dåligt”, ”känner oss stressade” eller är oroliga fast vi inte riktigt vet varför.

När vi inte vet vad som utlöst reaktionen är det nästan alltid flera saker inblandade, varav ingen kanske är riktigt så dramatisk i sig, men tillsammans bygger de på varandra och skapar en obehaglig inre atmosfär. Och oavsett om vi vet vad som triggat igång reaktiviteten eller inte är det nästan alltid flera parallella reaktionsmönster det handlar om, vilket kan kännas förvirrande.

I blogginlägget En tallrik känslosoppa? skrev jag om det här fenomenet. När jag sätter mig i lugn och ro och utforskar ”hur jag mår”, öppen för att det kanske finns flera olika ”mår” med påtagliga eller mer subtila skillnader i såväl känsloläge som vilka mönster som aktiveras och hur gammal jag känner mig i känslan, kanske jag hittar flera olika aspekter av mig: ett litet barn, en vuxen, en kärlekspartner, en mamma och så vidare. De har olika perspektiv på situationen, och alla perspektiven är relevanta för hur jag mår.

Alla perspektiven är dock inte lika relevanta för själva situationen, eller hur jag vill hantera den. Men så länge jag inte utforskat de olika facetterna försöker psyket hjälpsamt baka ihop dem allihop till ”hur jag ser på saken”. När jag sedan bemöter situationen utifrån det kan det bli både förvirrat och förvirrande – inte bara för mig själv, utan också för dem som jag interagerar med. Alltihop tär på krafterna och erbjuder dessutom sällan något bra utgångsläge för samtal eller konstruktiva resonemang.

När intellektet snappar det här drar det snabbt slutsatsen att jag då måste rensa bort de irrelevanta inslagen i cocktailen. Om jag är på jobbet uppfattar det förmodligen treåringen, mamman och kärlekspartnern som distraherande inslag och strävar efter att utgå enbart från den vuxna personen. Men ”distraherande inslag” i känslornas värld låter sig inte avfärdas så lätt. Faktum är att ju mindre jag utforskat dem och bekantat mig med dem, desto lättare är det för dem att pysa ut i det som ”den vuxna personen” säger och gör. (Ja, även hos femtiosjuåriga företagsledare eller slipade konsulter i yngre medelåldern.)

Så vad gör man då? Jo, lösningen är förstås (inte helt överraskande för dig som brukar läsa den här bloggen) medvetenhet. Det betyder här inte i första hand att tänka på, förstå och rationalisera utifrån känslorna och de olika perspektiven. Det betyder att uppleva hur de känns. För intellektet framstår det som kontraintuitivt: Vad skulle det tillföra att känna på treåringen och hennes rädsla för att bli utanför, eller för att inte bli respekterad, när det handlar om en omstrukturering på jobbet? Svaret är: allt. När jag tillåter mig att uppleva den delen av mig själv, och sedan följer upp med de övriga delar som ingår i just det här känslotrasslet, får jag större frihet. När alla aspekterna blivit hörda och (er)kända behöver de inte försöka smyga sig in bakvägen för att bli tagna hänsyn till. Den inre tonåringen behöver inte sätta på sig förståsigpåarhatten och försöka verka vuxen. De kan få vara som de är.

När jag sett vad som väcks för mig i den aktuella situationen kan jag agera friare i den. Jag kan välja mer avsiktligt vem eller vilka av de inre aspekterna jag vill låta representera mig och vilka jag kanske snarare vill ta hand om i avskildhet. Det här kanske låter tekniskt och komplicerat för många, men det är det inte. Det är intellektets försök att göra det tekniskt och komplicerat som gör att vi missar det enkla: att känna vad vi känner, alltihop, utan att censurera bort hälften som ”irrelevant”. Välkommen till dig ♥

Relaterad kurs: Kraften i det mjuka

Relaterade blogginlägg: En tallrik känslosoppa? | Äga sina känslor | Uppleva känslor

Relaterade guidade övningar: Sårbarhet och känslor | Hjärtats väg | Relationsakuten

Ditt viktigaste bidrag är du själv

Vad anser du brukar vara ”din roll” i möten och samarbeten med andra? Tror du att de håller med? Och – kan det vara så att du begränsar dig, och därmed det du bidrar med, för att du har en för snäv uppfattning om vad som är till nytta i situationen?

(Titta på det här inlägget på Youtube.)

Vi tror så ofta att vi vet vad som behövs vi en situation, var ramarna går för det som vi rimligen skulle kunna bidra med. Om jag tror att jag behöver vara idéspruta eller motivationshöjare så kanske jag stannar hemma om jag känner mig lite nere och ”inte kan leverera”. Om min roll brukar vara att se samband och förklara dem för andra så kanske jag håller inne med mina frågor eller invändningar om jag faktiskt inte fattar. Och så vidare.

Igår hade jag en sådan föreställning om dagens tisdagstankar. Bakgrunden är att vi precis har kommit hem efter två kurser, varav den sista var årets steg III som i vanlig ordning påverkade även oss kursledare ganska djupt. Den här gången kände jag mig dessutom ovanligt starkt påverkad. Det var (och är) tydligt att det finns en del att integrera och smälta. Så först tänkte jag att alternativen för dagens tisdagstankar var att antingen köra på med något av alla de teman som jag tidigare funderat på, lite på autopilot liksom – eftersom jag är ganska duktig på att ”skärpa mig” och ”leverera” och sätta mina inre processer på stand-by tills det finns mer plats för dem – eller helt enkelt hoppa över livesändningen idag eftersom det kändes upptaget inuti.

När jag satte mig för att känna efter vilket kände jag igen ett mönster som jag ser både hos mig själv och andra – nämligen just det här att vi bakbinder oss själva med våra sväva föreställningar om vad vi har att bidra med. Ta till exempel de människor som tror att deras avvikande åsikt, ifrågasättanden eller ”dumma frågor” inte passar in i ett visst sammanhang. De håller ofta inne med dem av den anledningen, så att de inte ska sinka projektet (eller vad det nu är) – men så många gånger har jag sett hur en sådan input, när de väl faktiskt uttalar den, är precis vad som behövs. Frågan, invändningen eller vad det nu är löser liksom upp en knut i samtalet eller sammanhanget. Personens snäva uppfattning om vart sammanhanget var på väg fick hans eller hennes input att se ut som en ovälkommen avvikelse – men i själva verket blev den en viktig del av processen.

För en del av oss handlar det om att vi tror att det vi ska säger eller gör ska det tillföra ett slags kvantifierbart ”innehåll”. Något konstruktivt eller insiktsfullt som konkret för en process framåt. Som med tisdagstankarna nu, till exempel. Mina inre processer, att saker behöver landa hos mig – det blev för det här tankemönstret ett hinder snarare än det intressanta.

Men när jag väl hade känt igen mönstret såg jag att det är en tankevurpa. Jag mindes situationer där jag, från intellektets perspektiv, ”brustit” i min förmåga att hantera situationen och leverera det där konstruktiva bidraget till en viss process; där jag i stället kanske gett plats för en känsla (som enligt min snäva föreställning var lika mycket av en avvikelse, eller ett störningsmoment, som den där ”dumma frågan” var för någon annan) – och där min känsla, och att jag gav plats för den, blev det som löste upp, befriade och bidrog.

Så de här tankarna blir en inbjudan till att se efter vad du vanemässigt tror är din uppgift att bidra med, och, ännu mer intressant, vad den föreställningen får dig att därför hålla inne med. Och så ett tankeexperiment: Finns det någon möjlighet att just det som du håller tillbaka faktiskt skulle kunna tillföra något? Rentav göra en jätteskillnad? Till att börja med kanske tankarna slår bort den möjligheten direkt med ett ”och vad skulle det tillföra? Men utforska tanken lite mer. Har du sett någon gång att någon annan gett uttryck för samma typ av ”dum fråga”, eller en lika radikalt motsatt åsikt, eller personlig sårbarhet, och det visade sig vara precis vad som behövdes? Skulle det faktiskt kunna gälla även i ditt fall?

Det skulle kunna vara så att dina privata reaktioner, reflektioner och ”ovidkommande” personliga processer är viktiga ingredienser i dina möten med andra människor? De kanske rentav är ditt verkliga bidrag? Sug på den ❤

Förändring eller utveckling?

Har du beteenden, reaktionsmönster, vanor tankegångar eller annat i ditt liv som du skulle vilja ändra på – men hur du än försöker, och vilka grepp du än fattar om det som du uppfattar som oönskat eller problematiskt, så består det gamla, invanda, ändå? Eller händer det att du faktiskt gör dig av med det du inte längre vill ha – bara för att upptäcka att det kommit tillbaka i en lite annan (eller samma!) form så snart du tittar åt ett annat håll? Orden utveckling och förändring används ofta synonymt – men det finns stora skillnader mellan dem.

Utveckling sker spontant, inifrån. Det innebär ju alltid en förändring – men förändring innebär för den skull inte alltid utveckling. Om jag går i skolan och lär mig nya tyska eller historia, så förändras mina kunskaper – men det betyder inte att jag utvecklas.

Vi börjar livet med en brant, i hög grad förprogrammerad utvecklingskurva. Vi är naturligt nyfikna på omvärlden. Vi experimenterar och utforskar vår egen lilla värld, som efter hand blir allt större. Så småningom börjar vi leka – med våra egna kroppsdelar, med saker, och efter ett par år med varandra – och även leken är i utvecklingens tjänst. Efter hand blir vår utveckling allt mindre förprogrammerad, och som vuxna krävs det att vi lever på ett sätt som främjar utveckling. Den sker inte längre automatiskt, inbyggd i vår biologi. Vi måste vilja utvecklas.

Vi kan inte heller bara välja att ”utveckla oss” – utveckling är inget vi själva kan bestämma över, utan någonting som naturen ägnar sig åt. Men vi kan skapa rätt förutsättningar för utveckling. Ofta försöker vi göra det genom att införa förändringar – att räkna till tio när vi blir arga, meditera med ett mantra eller lära oss giraffspråket. Många gånger leder det till nya strategier eller handlingsmönster, som kanske till och med blir automatiska – men det är fortfarande inte detsmma som utveckling.

En ny vana är i sig bara en förändring. Eller, det är förstås inte nödvändigtvis så ”bara”. Vi kan ha enorm nytta av förändringar. Men det är först när den nya förståelsen integreras på riktigt – inte bara som något jag kan utan som en del av min verklighet – som det har skett en utveckling. Då har jag blivit annorlunda. Jag har inte bara förändrat min resursbank genom att lägga till en ny färdighet eller ny kunskap, utan själva den som använder resursbanken har förändrats.

Detta innebär att ”metoder”, även om de leder till förändring, inte är detsamma som utvecklingsprocesser. Det finns massor av metoder men bara en utvecklingsprocess, och den pågår på sätt och vis hela tiden. Hur mycket inre utveckling den genererar i vuxen ålder beror mest på hur mycket utrymme vi ger den, hur vi ser på den. Är jag ”färdig”, eller är jag öppen för nya insikter?

Det här betyder inte att det är något fel på metoder, olika verktyg för att förändrad sina beteenden eller tankemönster. Inte alls. Men det finns någonting mer att upptäcka – något som går utöver och djupare än sådan förändring. Och det är utveckling; inre utveckling, närmare bestämt.

Även inom inre utveckling finns en uppsjö av metoder för specifik förändring: meditationstekniker som erbjuder möjligheten till ett ökat inre lugn, samtalsterapi som kan ge bättre förståelse, olika övningar som kan fördjupa vår självkännedom och så vidare. Allt detta ger möjligheten till medveten förändring, vilket är metodernas funktion. Vissa metoder passar oss bättre än andra, beroende på vad det är vi vill uppnå. Men att använda en metod för att förändra kräver en viss arbetsinsats, som vi alla förmodligen upptäckt. Men om vi i längden ger näring åt själva utvecklingsprocessen i stället (oavsett om vi använder och uppskattar metoderna eller inte; de utesluter inte varandra) kan insikterna och förståelsen integreras till en del av den vi är, vilket inte kräver samma typ av ansträngning. Det här låter kanske krångligt, men det är det inte. Det handlar om ett perspektivskifte, och det kommer jag att skriva mer om i nästa blogginlägg!

Tills dess – eller tills du tittar in igen – får du några frågor att fundera över som kan förbereda dig för tankarna i nästa inlägg!

Har du använt olika verktyg för förändring i ditt liv – när det gäller ditt sätt att vara, din energi, dina känslor, dina tankemönster, vanor och beteenden eller någonting annat i den stilen? Hur har det fungerat? Har du lyckats ändra det du ville, och var det ett verktyg som passade dig?
Vilka aspekter av dig själv och din tillvaro står i fokus idag, när du tänker på att utvecklas? Var skulle du vilja öppna för förändring? Kan du använda samma verktyg eller metoder som du använt tidigare? Varför tror du i så fall att du inte redan gjort det?
Hur gärna vill du uppleva den här utvecklingen? Vad är du beredd att ge upp för att få den? Känns det som om det du kan tänka dig att ge upp har någon relevans för den utveckling du längtar efter? Om inte, eller om kanske – vilka föreställningar, favoritroller eller relationer skulle du behöva omvärdera och kanske utmana som vore mer relevanta?

Relaterade blogginlägg:

Ge näring åt utvecklingsprocessen | Utveckling och förändring | Effektiv utveckling

Bearbeta barndomstrassel

När vi nyligen höll vår Levande kraft steg I och steg II i mitten av november kom – naturligtvis – frågan upp om att läka gamla sår från barndomen. Det kan vara situationer då våra föräldrar verkligen behandlade oss respektlöst eller försumligt, och det kan vara situationer där vi upplevde oss orättvist eller illa behandlade på grund av att vi missförstått situationen. Vilket som än är fallet har upplevelsen lämnat spår hos oss, som märks i vår vardag idag och som vi kanske skulle vilja bearbeta och lösa upp, så att vi slapp påverkas av dem som vuxna.

Så hur gör man det, då? När vi börjar forska i oss själva och upptäcka olika sår och gnag från barndomen kan det vara frestande att söka upp våra föräldrar (om de fortfarande är i livet) och föreslå en pratstund. Ofta tänker vi oss då att vi ska ta upp det som hände när vi var små och, äntligen, säga ifrån eller uttrycka vår ilska, förtvivlan eller förvirring över någonting som de sa eller gjorde. Vi tror att vi till sist ska kunna reda ut det där som blev en fnurra då, och på så sätt läka det sår som uppstod. Huruvida vi tänker oss den uppgörelsen som ett sansat samtal i samförstånd eller som en regelrätt utskällning av föräldern ifråga varierar, men det spelar faktiskt inte så stor roll.

För här måste vi pausa. Det finns nämligen ett fel med det här resonemanget: Varken den förälder som du vill prata med eller det barn som vill ha upprättelse finns längre. Det är flera decennier sedan de existerade, och de kan inte reda ut något idag – punkt slut. Det betyder inte att såren inte kan läka, men det betyder att vägen till läkning inte går via några samtal er emellan.

Våga gilla det du gillar

Och när vi nu ändå talar om kärlek – det tycks ju ha blivit ett spontant minitema efter de senaste inläggen om speglingar och expansion/mjukhet – reflekterar jag över en föreställning jag ibland stöter på: att ”andliga” människor älskar alla lika mycket och att det i sin tur betyder att de tycker om alla lika mycket. Att man, om man är tillräckligt mogen och utvecklad, inte längre har några preferenser när det gäller vem man helst umgås med.

Ärligt talat, några sådana människor har jag nog inte träffat. Det vill säga, det stämmer att vi retar oss mindre och mindre på andra ju mer balanserade vi själva blir. Att vi får allt lättare att möta och även uppskatta alla tänkbara människor, inklusive sådana som vi kanske inte har stått ut med tidigare. Men det betyder ju inte att vi vill anförtro oss åt dem, eller ens bjuda hem dem på fika. Vi har fortfarande vår personliga energi, och vi dras fortfarande till vissa människor på grund av deras essentiella energi, på grund av vår egen historia och vad vi känner oss intresserade av eller avslappnade med, och så vidare. Vi har förmodligen vidgat våra vyer, [Read more…] about Våga gilla det du gillar

Speglar, kärlek och relationer

Vad är det som händer när man blir förälskad? Handlar det alltid om romantisk kärlek, eller handlar det snarare om att man mött en spegel? Ibland när vi möter en annan människa är det någonting inom oss som känner igen sig, som känner sig hemma – och det är lätt för egot att tolka det som att vi blir romantiskt förälskade i den personen. Det vill säga, om personen inte är av det kön som vi normalt brukar bli romantiskt förälskade i är det ganska enkelt att se att det handlar om något annat. Men om inte, och om vi just då är öppna för en ny romantisk relation, kan vi bli förvirrande.

Min första upplevelse av det slag som ligger till grund för kurserna i Levande kraft var en kurs med Rahasya, en man från Tyskland som ägnat åratal åt inre utveckling i både stor och liten skala. Han hade kommit till insikt om sin sanna identitet bara ett halvår tidigare och erbjöd precis den kombination som behövdes för att locka mig: blandningen av ”upplyst lärare” å ena sidan och ”fortfarande terapeut för ränderna går ur väldigt långsamt” å den andra. Någonting inom mig mjuknade och spetsade öronen samtidigt; [Read more…] about Speglar, kärlek och relationer