Alla vet att det är roligare att ha positiva känslor än negativa. Att det är trevligare att vara glad och uppåt än ledsen, arg och deppig. Dessutom finns det studier som visar att de positiva känslorna inverkar positivt på kroppskemi och till och med DNA, medan negativitet har en – duh – negativ inverkan. Så är det meningen att vi inte ska vara ledsna? Eller vad är egentligen meningen?
[Läs mer…] om Vägen till nästa steg: Stanna upp där du är
Målet med inre utveckling
När man söker sig till någon form av inre utveckling – går en kurs, läser en bok, börjar meditera eller något annat – är det ju oftast för att man vill att någonting i ens liv ska bli bättre. Det är ju helt rimligt också; varför skulle jag investera tid, energi och kanske pengar i någonting om jag inte trodde att det skulle ge mig någon? Men, frågan är vad jag tror att det ska ge mig, och om det överhuvudtaget finns tillgängligt.
För de allra flesta människor som jag mött handlar det ju om att må bättre, och för lika många är ”må bättre” detsamma som att vara mindre arg, ledsen, rädd, orolig, stressad och så vidare och i stället gladare, lyckligare eller nöjdare. Vi vill känna mer kraft, liv, kärlek, lugn, glädje eller vad det nu är som står överst på just vår önskelista – det kan ju variera. Men gemensamt för alla är att det vi söker är känslor som vi uppfattar som behagliga och att vi vill undvika känslor som vi uppfattar som obehagliga. På papperet är det en finfin plan. Den har bara ett fel: Den fungerar inte.
Alla känslor vi vill undvika finns i ena änden på en skala, där den andra änden befolkas av dem vi vill ha mer av. Men det är samma skala. När vi åker hem efter vår första kurs eller slår ihop vår första bok kanske vi känner oss lyckliga. ”Nu har jag hittat hem. Det här tillståndet ska jag aldrig lämna”, tänker vi kanske. Men vi får inte välja. Så snart det rör sig om ett tillstånd är vi på den där skalan igen, där vi klamrar oss fast allt vi kan i ena änden bara för att förr eller senare oundvikligen hamna i andra änden igen. Det verkar höra till att vara människa.
Naturligtvis förändras en del saker. Ju mer självinsikt vi får, desto mindre aktiveras de automatiska reaktionsmönster som kanske svarat för en stor del av de obehagliga känslorna. Samtidigt lämnas plats för mer acceptans och inre lugn. Men den stora förändringen är tillkomsten av någonting som inte i sig är ett tillstånd, och det är medvetenhet och närvaro. Eftersom vi kan vara mer eller mindre medvetet närvarande, precis som vi kan vara mer eller mindre glada eller kärleksfulla, är det lätt att först tro att medvetenhet och närvaro också finns i ena änden av den där skalan – men det gör de inte. Medvetenheten finns utanför skalan, och därför skapar den också en viss distans till de känslor som rör sig inom oss.
Så den verkligt meningsfulla förändringen är inte att bli gladare, känna sig starkare eller få bättre självförtroende. Den verkliga förändringen är att bli mer medveten om hur det är, just nu, i känslor, tankemönster, vanor, antaganden, självbild och så vidare.
När vi inser det stöter vi på nästa utmaning, som är att inte försöka ”göra” medvetenhet med hjälp av tankarna. När jag hamnar i ett känslomässigt reaktionsmönster finns ju känslorna där, även om jag intellektuellt förstår att personen inte menade att attackera, tillrättavisa, klandra eller skrämma mig. Om jag då tar ”medvetenheten” till hjälp för att tala mig själv tillrätta är det lite som att missbruka den. (I själva verket är det ju inte medvetenheten jag missbrukar, förstås, utan tankarna. Medvetenheten står utanför och iakttar det också 🙂 .) Medvetenhet är inte en flyktväg. Det är en vägledare att hålla i handen medan vi möter det som är här, nu.
Ibland när vi frågar återkommande deltagare om de fått vad de kom för när de sökte upp oss första gången ser det alltid lite roligt ut – för svaret är ju både ja och nej, och det gäller alla som gett sig in på den här vägen. För nej, jag fick inte det jag kom för. Och gudskelov för det. För jag fick något helt annat, som jag från början inte hade en aning om att det fanns.
Relaterade blogginlägg: Var sak på sin plats | Äga sina känslor | Att bli färdig | Mindfucking – en överraskande resurs
Tänka livsbejakande
Man ska ju vara positiv. Det är bra för hälsan, roligare för både en själv och omgivningen – och dessutom lever optimister längre än pessimister, det är vetenskapligt bevisat.
Allt det är sant, och på en nivå håller jag med – till den grad positiviteten är livsbejakande. Att se möjligheter i stället för att gnälla, att fokusera på det som känns bra och som man vill ha mer av i stället för att ge en massa energi till sådant som man inte gillar – allt sådant är skönt och bra. Men ibland träffar jag människor där positiviteten tycks krävs ett aktivt förnekande av vissa delar av verkligheten, och då känns det mest lite andfått och jobbigt. Att kategoriskt blunda för problem och bara se det som är positivt kan ju dessutom skapa ännu fler problem som man aktivt måste bortse ifrån, och då blir det ganska jobbigt efter ett tag.
Låt säga att jag och några vänner ska sälja kanelbullar på stan för att åka på en resa ihop. Den ena vännen säger: ”Guuuud vad svårt det här ska bli. Folk vill säkert inte ha kanelbullar. De äter ju inte ens vetemjöl längre. Vi kommer nog aldrig iväg på vår resa!” Det är ju inte särskilt inspirerande, det kan förmodligen alla vara överens om. Och det är inte så konstruktivt heller, om man nu ändå valt just försäljning av kanelbullar som ett sätt att samla ihop pengar. Att välja en sak och sedan motarbeta vårt eget val är inkongruent. Det är att säga att man vill göra en sak men samtidigt låta förstå att man egentligen inte alls vill. Det förvirrar omvärlden, våra samarbetspartners, oss själva och de universella krafter som påverkar vårt liv. Det blir trassligt, helt enkelt. Och förmodligen säljer vi inte särskilt många kanelbullar.
Den andra vännen säger: ”Jo, det är klart att dom vill ha kanelbullar. Det vill ju ALLA ha! Och det är så härligt att se hur glada alla blir när jag frågar om de vill ha bullar! Tre gånger kanske vi behöver gå hit, sedan har vi våra resepengar!” Det är onekligen optimistiskt. Det kanske till och med är inspirerande. Men när jag sedan, inspirerad av min positiva vän, ger mig iväg med mina bullar och frågar folk om de vill köpa kommer jag helt säkert att möta människor som inte vill ha. De äter inte vete. De gillar inte kanelbullar. De bantar. De har inga pengar. Det finns hur många skäl som helst. De människorna finns också, och det är helt okej. Världen skulle inte vara komplett utan dem. De kanske inte är i majoritet, och det enda sättet för mig att få reda på det är ju att fråga. Men om jag ställer in mig på att de inte ska existera kullkastas ju min bild så snart jag stöter på någon som inte vill handla av mig.
Den tredje vännen säger: ”Alla vill säkert inte ha, men det behövs ju inte heller. Det behövs bara att lagom många, rätt personer, köper bullar. Man vet aldrig när man går fram till någon ny person och frågar – men det är det som gör det spännande! Och jag behöver ju inte tjata på dem som inte vill ha – dem lägger jag inte mer energi på.” För mig är det livsbejakande. Det finns nyanser i hennes liv, färger som kompletterar varandra. Och jag kan välja det som tilltalar mig, utan att för den skull behöva förneka att det andra också finns.
Jag gillar den tredje vännen i den här lilla berättelsen. För mig som möter dig är det skönt att höra att du är som jag – att du möter motgångar ibland, du också. Det betyder inte att jag uppskattar när du ältar dem och fastnar i motgångstänk. Och det betyder inte att du ska förminska de många framgångar du haft. Men det betyder att du kan inspirera mig att se varför vissa motgångar – eller sådant som ser ut som motgångar – behövs. Det betyder att jag kan se dem som en del av vägen mot framgången.
Winston Churchill lär ha sagt ungefär: ”Framgång är att möta motgång efter motgång utan att förlora sin entusiasm.” Jag tror att han hade rätt. Och han åstadkom ju ett och annat 😉
Tänka frihet, skapa begränsningar? (del 3)
Om du läst det första och andra inlägget i den här lilla serien undrar du förmodligen hur man ska göra, då, för att få den där upplevelsen av frihet – eller lycka, eller kraft, eller glädje? (Det är förresten inte helt osannolikt att du undrar det även om du inte läst de inläggen 😉 … Det är ju trots allt en av våra vanligaste frågor som människor.) Det viktigaste är nog att först och främst förstå att det är omöjligt att befinna sig permanent i en och samma sinnesstämning, ett och samma känsloläge. Vi tror så ofta att vitsen är att hitta den där härliga känslan och stanna där. Men det är inget alternativ. Alla de där tillstånden är ju ena änden av en skala, ena sidan av ett mynt. Har du försökt att behålla ena sidan av ett mynt någon gång? Det fungerar sådär.
Och lösningen på problemet, märklig som den må vara, är faktiskt att förstå, på djupet, att allting som har en motsats också i sig självt innehåller fröet till den motsatsen. Det behöver motsatsen för att fortsätta existera. Utan mörker skulle det ju inte kunna finnas ljus. Det skulle inte finnas något behov av att definiera ljus – det skulle faktiskt inte ens gå att uppleva ljuset. Hur skulle du kunna uppleva ljus om du inte visste vad mörker var?
Vi lever i en värld av motsatser, och allting som vi kan göra, vara, uppleva och uppnå inom ramen för den världen är av övergående karaktär. Och inte nog med det – vad det övergår i är dessutom, just, sin motsats. (Vad skulle det annars kunna övergå i?) Frågan uppstår naturligtvis [Läs mer…] om Tänka frihet, skapa begränsningar? (del 3)
Tankar om tankar
”Allt du ger energi till växer”, heter det, och är väl uppenbart att det stämmer. Men vad är det att ”ge energi”? Ibland tror vi att det bara handlar om motsatser: att satsa på tanken att man är värdefull om egenvärde i stället för tanken att man är värdelös. Att vara uppmärksam på allt man hunnit idag istället för att beklaga sig över allt man inte hunnit. Och så vidare. Och givetvis är det trevligare att ta en bussen till den positiva änden av värdeskalan än att åka åt andra hållet – men åt vilket håll du än åker utnyttjar du ju samma busslinje och håller på så vis liv i den.
Kanske har det blivit dags att titta närmare på vilka ”busslinjer” du utnyttjar. Till exempel: Tanken Jag duger som jag är! förutsätter redan i sig själv konceptet att jag inte duger. (Varför skulle den annars behövas?) Så den fina positiva tanken ger i själva verket näring åt den negativa föreställningen som jag vill att den ska utrota.
Här någonstans brukar intellektet bli lite uppbragt, särskilt om det aktivt har ägnat sig åt att arrangera positiva utflykter. Är det meningen att vi bara ska klaga och gnälla, kanske? Så jag säger det igen: Det är absolut roligare att vara positiv än tvärtom. I den mån du kan välja mellan dem, välj positivt för all del. Verkligen.
Men du kommer aldrig att kunna positivisera bort det negativa, och det är det som kan bli lite frustrerande i längden. Det positiva kan ju bara vara positivt i jämförelse med någonting – eller hur? Den ena änden på värdeskalan inte kan existera utan den andra, och så länge du strävar mot den positiva änden måste du göra motstånd mot den negativa. ”Lösningen”, om man kan kalla det det, är (och jag är ledsen om det blir tröttsamt att läsa) att helt enkelt bli medveten om hur det fungerar. Inte “… så att man kan förändra det”. Du behöver inte förändra; medvetenheten räcker.
Ett sätt att odla den medvetenheten som jag personligen tycker mycket om är att sitta i stillhet. När jag vilar i min djupaste närvaro är alla värderingar irrelevanta. Vad skulle jag ens ha dem till?
________________________________________
Fler funderingar om den inre värdeskalan hittar du i det tidigare blogginlägget ”Värdeskalan som ljuger” ♥
