Levande kraft

Lär känna dig själv – och tyck om dig under tiden

personlig energi

Söker du bekräftelse?

Inre utveckling, Integrerad intelligens

Söker du andras gillande och bekräftelse? Anpassar du dig automatiskt eller i störande hög grad efter andra? Ofta är vi medvetna om att det är så, men vi vet inget riktigt hur vi ska sluta bry oss så mycket om andras åsikter.

(Se klippet på Youtube.)

Det där med att söka bekräftelse börjar när vi är små. Som barn lär vi oss vem vi är i stor utsträckning genom det som speglas tillbaka till oss av våra vårdnadshavare. Vi har ett unikt energiförhållande till dem, och vi befinner oss i en utvecklingsfas där vi i princip släpper in den feedbacken utan censur. Om den speglingen blir balanserad och tillräcklig utvecklar vi efter hand en sund självkänsla, vilket vi bland annat behöver för att sedan i vår tur kunna spegla våra barn, och så vidare.

I praktiken är det mycket få, om ens någon, som får den typen av ”perfekta” spegling. För att det ska ske krävs ju att mamma och pappa fick det. Och den chansen är mycket liten. Så vi blir ”nästanvuxna”, och vi bär med oss den där vanan att förvänta oss, önska eller anstränga oss för att andra ska bekräfta vårt värde för oss.

Det här kan givetvis bli jobbigt. Vi blir mindre fria när vi upplever att vi måste anpassa (eller automatiskt anpassar) oss efter andras åsikter, förväntningar och vilja. Dessutom kompliceras läget ytterligare av att det vi anpassar oss efter ofta bara är vad vi tror är deras åsikt, förväntning eller vilja. Andra kan då uppfatta det som att det vi gör uttrycker vad vi själva tycker, förväntar oss eller vill (och det är klart att det är extra lätt hänt om vi missuppfattat alltihop och det vi anpassar oss efter inte finns hos dem).

Ja, du hör ju. Krångligt. Men inte nog med det – det fungerar dessutom inte. I vuxen ålder har vi sedan länge lämnat barndomens förutsättningar, och både den där ultrapåverkningsbara utvecklingsfasen och den tidens energiförhållande till våra föräldrar är ett minne blott. Därför hjälper det inte att få den där bekräftelsen idag – inte ens om den kommer från samma personer.

Vi kanske inser det och försöker komma ur snurran. Om problemet är att jag upplever mig behöva andras godkännande eller bekräftelse, så är väl lösningen att ge mig själv det där godkännandet eller bekräftelsen? Och så försöker vi göra det. Men det känns ihåligt, och vi kommer av oss.

Att det inte funkar beror på att det inte längre är godkännande och bekräftelse som behövs. Det som behövs, skulle man kunna säga, är att ta bort behovet, inte att tillfredsställa det. Det är ju ett behov som hörde barndomen till. Det finns egentligen inte längre. Så varför känns det så, och vad skulle göra att den känslan ändrades?

Det känns så för att jag inte lärt mig att lita på och lyssna till mig själv – och då mer specifikt det ”mig själv” som finns i mitt instinktiva varande, eller det jaga brukar hänvisa till som magen. I mina instinktiva impulser och min oförställda vilja finns en självklarhet som inte behöver någon yttre bekräftelse. Så självkännedom, i ordets mest grundläggande bemärkelse, är lösningen. Det handlar inte om att försäkra mig om att ”jag är okej” (som vid det här laget är en mental aktivitet med mycket små möjligheter att påverkar hur vi faktiskt känner), utan det är en fråga om att känna vad det där ”jag” är för något.

När jag känner mig själv kan jag möta andra utifrån det. Sedan kan vi vara överens eller oense, och vi kan kompromissa och anpassa oss för att kunna leva tillsammans på ett smidigt sätt. Vi kan uppskatta varandras gillande och medhåll – men vi trasslar inte ihop det med vad som är ”jag själv” eller vad jag är värd.

Så om du vill hitta ut ur bekräftelsesökarsnurran – lägg energin på att hitta in i dig, på att undersöka vad som är din vilja, din längtan. Det är så ironiskt – med den kontakten känner vi inte samma behov av bekräftelse utifrån, men när vi tror att vi behöver den där bekräftelsen så blir det ett argument mot att ens försöka lära känna oss själva och vår egen vilja bättre. För tänk om vi kommer på att vi vill fel saker? Det blir en ond cirkel.

Det gör förstås också att det kan kännas läskigt, eller omöjligt, att börja. Hur gör man, ens? Och till dig som känner att det är dags att börja säger jag – välkommen på kurs! ❤😊

 

Relaterade blogginlägg: Instinkt, vilja och handling – välkommen till magens intelligens | När kärleken bäst behövs | Ansvar, mognad och sårbarhet | Värdeskalan som ljuger | Energitjuveri eller förtroenden (… och rätt många fler 😉)

Förvandla snubbeltrådar till tillgångar

Inre utveckling, Tisdagstankar, Vägar & tekniker

Alla har vi snubbeltrådar i livet (eller kanske snarare, i psyket 🙂 ). Vi kanske är hängivna uppskjutare som drar på nästan allt till sista minuten. En del fokuserar på andras väl och ve så totalt att det går ut över deras eget mående. Andra tenderar att entusiastiskt hoppa på saker utan att riktigt kolla om det är vad de faktiskt vill lägga sin energi på. Och själv kan jag fastna i ”produktionsläge” och glömma att ta hand om mig.

(Se videoklippet på Youtube.)

Men är det faktiskt möjligt att förvandla sådana ovanor till användbara tillgångar? Och i så fall, hur gör man?

Om vi börjar med att titta på vad det är vi betraktar som tillgångar kanske det kan vara sådant som handlingskraft, att få saker och ting gjorda; förmågan att ”tänka efter före” och faktiskt känna efter vad man vill; förmågan att bestämma sig och inte vela fram och tillbaka i det oändliga; förmågan att kunna läsa av sina medmänniskor och veta vad de känner … Det finns hur mycket som helst. Men alla dessa förmågor har en sak gemensamt: de är tveeggade. De är potentiella tillgångar. Men de är också lika potentiella snubbeltrådar, faktiskt precis dem vi pratade om alldeles nyss.

Tillgången att kunna ta det lugnt och känna att jag har tid på mig kan slå över i ett ständigt uppskjutande.

Tillgången att tänka efter före och känna vad som är rätt för mig kan slå över i att jag aldrig bestämmer mig.

Tillgången att kunna bestämma mig kan slå över i att ständigt vara på väg mot nästa sak och inte slappna av emellan.

Tillgången att känna av sin omgivning och veta hur människorna runtomkring mår kan slå över i att ta hand om alla utom sig själv.

Och så vidare. Ingen av de här tillgångarna är det något fel på. De är verkligen tillgångar. Men om vi överdriver dem kan de bli till snubbeltrådar (och om vi överdriver dem är det alltid för att vi följer ett slags ”minsta motståndets lag” – antingen vill vi inte göra oss besväret att lägga om kursen, för det är lättare att göra som vi alltid gjort, eller också finns det någonting som vi vill slippa komma i kontakt med och som vi riskerar att behöva möta om vi gör det där som vi egentligen skulle behöva göra.

Så de allra, allra flesta av våra tendenser, läggningar, förmågor och talanger kan vara både tillgångar och snubbeltrådar, beroende på hur vi använder dem.

Utmaningen att hitta balansen

Man kan tycka att lösningen är enkel: att balansera upp förmågorna genom att utveckla lite av den där andra sidan, som också behövs. Och ja, i teorin är det ju så. Det som kan göra det till en utmaning (utöver att det helt enkelt är bekvämt att göra det som faller sig mest naturligt, förstås) är att vi tenderar att tänka i svart och vitt. Om jag ser att min tendens att göra och vara produktiv är på väg att styra in i väggen är det lätt att tro att lösningen ligger i att stänga av den kranen och vrida på vad jag nu upplever som motsatsen – slappna av, meditera och gå en promenad och lukta på blommorna, kanske. Och det är ju helt riktigt att det också behövs. Det tråkiga är om jag aktivt försöker avveckla det som faktiskt är en värdefull tillgång, i stället för att lära mig hantera den på ett balanserat sätt.

Samhället ”hjälper” oss ofta med det här svartvita tänkandet genom trender som gör att vissa förmågor och energier under vissa perioder framhålls som idealet. Det är som en pendel som slår fram och tillbaka, och om vi försöker följa det ideal som framhålls (oavsett om det är samma under hela vårt liv eller växlar så att vi märker det) hittar vi ingen balans – och dessutom kompromissar vi sannolikt bort många färdigheter som vi har, för att de inte passar in under det som sätts i fokus.

Se om du kan identifiera dina talanger. Vad kommer lätt till dig, utan att du behöver anstränga dig det minsta? Det är sannolikt också det som du riskerar att överdriva; du kanske rentav har lättare att hitta färdigheterna om du tittar på var du brukar köra i diket, vilka ”trådar” du brukar snubbla över. Men även om du ser att du överdriver, kasta inte ut barnet med badvattnet. Tillåt båda i stället, och låt utforskandet av den sida du spontant inte lagt fokus på balansera och finslipa det du redan kan. Om du är skicklig på att läsa av andra och gärna finns där för dem så kommer den färdigheten bara att bli bättre om du också kommer ihåg att väga in dig själv. Och om du är bra på att få saker och ting gjorda är det ju fantastiskt – men med lite mer eftertanke och tyst tid emellanåt kan du förmodligen välja klokare och må bättre ❤

Att hitta balansen mellan de tillgångar som kommer naturligt och de komplement som behövs för att tillgångarna inte ska bli belastningar i stället. Och att se hur det faktiskt är, i vardagen, och öppna för mer balans är verkligen en mycket bra övning för inre utveckling – en som pågår hela tiden.

Hur ser det ut för dig?

Ditt instinktiva jag

Egot, Inre utveckling

Du vet den där vännen som alltid kan leta fram precis den kontakt du behöver just nu? Eller personer som är naturligt karismatiska, utan att ens anstränga sig? Och de där människorna som bara tycks behöva flytta två filtar och ställa in en piedestal för att göra vardagsrummet så fantastiskt mycket mysigare? Har du någonsin undrat vad de här färdigheterna kommer ifrån? Svaret kan förvåna dig: våra biologiska instinkter. Att människan har instinkter kanske inte är någon nyhet – men vet du vilka de är, vad de innebär och, kanske mest intressant av allt: hur de påverkar ditt liv, dina relationer och din personliga utveckling? 

De biologiskt inprogrammerade drivkrafterna självbevarelse, attraktion och anpassning har funnits i hundratusentals år och är inte på något vis är unika för människan. Vi tror dock gärna att det som är unikt för människan (till exempel vår förmåga till abstrakta resonemang och vår existentiella medvetenhet) ska göra instinkterna överflödiga eller åtminstone ge oss kontroll över dem. Spoiler alert: Så är det inte 😊. Det finns en anledning till att instinkterna också kallas också drivkrafter: Det är de som ger oss just vårt driv, vår energi. Egot i sig har ingen energi – men det kan hämta energi ur drivkrafterna. Och när egot tar biologin i anspråk för sina egna syften kan det som bekant ge spännande resultat 😉

Men vad innebär de där instinkterna, då? De rymmer naturligtvis mer än vad deras godtyckliga namn avslöjar. Som översikt kan man säga att instinktiv självbevarelse var den första biologiska drivkraften som evolutionen utvecklade. Till och med växter har den, och i deras fall får den exempelvis blommor att vända sig mot ljuset och utveckla rötter i den riktning där chansen är störst att finna näring och vatten. Hos människan och i dagens samhälle kan samma instinkt fortfarande få oss att ta hand om oss själva rent fysiskt, men den kan också göra oss till finanshajar eller proffs på överfallslarm.

Nästa instinkt som utvecklades var den sexuella instinkten, eller instinktiv attraktion. När organismerna blev flercelliga och möjligheten till genetisk variation uppstod, uppstod också konkurrens och viljan att sprida just de egna generna vidare. Även här finns det beteenden hos människan som inte skiljer sig så mycket från den hos spelande tjädrar eller ylande marskatter – men även här finns förstås också mer ”moderna” uttryck för samma instinkt, och här hittar vi ivriga nattklubbsbesökare, adrenalinsugna äventyrare och andra energisprakande individer.

Och sist bland de tre utvecklades den sociala instinkten, eller instinktiv anpassning. Biologiskt kom den till när vissa djurarter började föda ungar som var alltför outvecklade för att kunna klara sig själva någon längre stund på egen hand. Den instinktiva medvetenheten om att ”jag överlever genom dig” finns inte bara finns hos föräldrar bland många arter utan också i förmågan till att exempelvis knyta affärskontakter, bygga upp imperier eller organisera bostadsrättsföreningen till en gemensam vårstädning!

Som överallt annat i vår personlighet har vi preferenser. Vi har, och använder, alla dessa tre instinkter. Ingen saknar någon av dem fullständigt (eller om vi gör det har vi antagligen någon uppenbar och diagnostiserbar sjukdom), men vi lutar oss lite (eller mycket) mer mot någon av dem, samtidigt som vi med största sannolikhet förpassat någon annan till marginalen. Detta påverkar hur vi förhåller oss till livet, och det utgör dessutom en mycket starkare indikator på vilka människor vi trivs med och vad vi gillar att göra än andra aspekter av vår personlighet gör. Genom att titta på hur de olika instinkterna kommer till uttryck i vårt eget liv – och hur egot kanske missbrukar någon av dem på ett sätt som skapar problem för oss – kan vi få en oöverträffad skjuts i vår inre utveckling. Det är inte meningen att vi ska utrota instinkterna. Det kan vi inte, och dessutom behöver vi dem. Men ju mer medvetenhet vi utvecklar kring dem och oss själva, desto mer kan de användas på ett balanserat sätt, för det de är avsedda för.

Under Levande kraft steg III i mars ska vi utforska de här tre insikterna – vad de syftar till, vad detta faktiskt innebär för människor i vår tid och, framförallt, hur vi personligen prioriterar våra egna och vilka aspekter vi skulle kunna må bra av att ge mer plats till. Min bästa Enneagramlärare Russ Hudson har utvecklat en beskrivning där han identifierar tre zoner inom varje instinkt, och genom att bekanta oss med dem kommer vi att få större inblick i vad det hela handlar om.

Det här arbetet är fantastiskt spännande, och vi säger grattis till dig som gått steg II och därmed kan anmäla dig till trean 😊! (Eventuellt kommer vi också att ta fram en annan, fristående kurs om det finns intresse. Kommentera eller maila gärna om du är intresserad.)

 

Relaterade inlägg: Under intellektets radar (finns även som Youtubeklipp)

Förändring eller utveckling?

Inre utveckling, Vägar & tekniker

Har du beteenden, reaktionsmönster, vanor tankegångar eller annat i ditt liv som du skulle vilja ändra på – men hur du än försöker, och vilka grepp du än fattar om det som du uppfattar som oönskat eller problematiskt, så består det gamla, invanda, ändå? Eller händer det att du faktiskt gör dig av med det du inte längre vill ha – bara för att upptäcka att det kommit tillbaka i en lite annan (eller samma!) form så snart du tittar åt ett annat håll? Orden utveckling och förändring används ofta synonymt – men det finns stora skillnader mellan dem. 

Utveckling sker spontant, inifrån. Det innebär ju alltid en förändring – men förändring innebär för den skull inte alltid utveckling. Om jag går i skolan och lär mig nya tyska eller historia, så förändras mina kunskaper – men det betyder inte att jag utvecklas.

Vi börjar livet med en brant, i hög grad förprogrammerad utvecklingskurva. Vi är naturligt nyfikna på omvärlden. Vi experimenterar och utforskar vår egen lilla värld, som efter hand blir allt större. Så småningom börjar vi leka – med våra egna kroppsdelar, med saker, och efter ett par år med varandra – och även leken är i utvecklingens tjänst. Efter hand blir vår utveckling allt mindre förprogrammerad, och som vuxna krävs det att vi lever på ett sätt som främjar utveckling. Den sker inte längre automatiskt, inbyggd i vår biologi. Vi måste vilja utvecklas.

Vi kan inte heller bara välja att ”utveckla oss” – utveckling är inget vi själva kan bestämma över, utan någonting som naturen ägnar sig åt. Men vi kan skapa rätt förutsättningar för utveckling. Ofta försöker vi göra det genom att införa förändringar – att räkna till tio när vi blir arga, meditera med ett mantra eller lära oss giraffspråket. Många gånger leder det till nya strategier eller handlingsmönster, som kanske till och med blir automatiska – men det är fortfarande inte detsmma som utveckling.

En ny vana är i sig bara en förändring. Eller, det är förstås inte nödvändigtvis så ”bara”. Vi kan ha enorm nytta av förändringar. Men det är först när den nya förståelsen integreras på riktigt – inte bara som något jag kan utan som en del av min verklighet – som det har skett en utveckling. Då har jag blivit annorlunda. Jag har inte bara förändrat min resursbank genom att lägga till en ny färdighet eller ny kunskap, utan själva den som använder resursbanken har förändrats.

Detta innebär att ”metoder”, även om de leder till förändring, inte är detsamma som utvecklingsprocesser. Det finns massor av metoder men bara en utvecklingsprocess, och den pågår på sätt och vis hela tiden. Hur mycket inre utveckling den genererar i vuxen ålder beror mest på hur mycket utrymme vi ger den, hur vi ser på den. Är jag ”färdig”, eller är jag öppen för nya insikter?

Det här betyder inte att det är något fel på metoder, olika verktyg för att förändrad sina beteenden eller tankemönster. Inte alls. Men det finns någonting mer att upptäcka – något som går utöver och djupare än sådan förändring. Och det är utveckling; inre utveckling, närmare bestämt.

Även inom inre utveckling finns en uppsjö av metoder för specifik förändring: meditationstekniker som erbjuder möjligheten till ett ökat inre lugn, samtalsterapi som kan ge bättre förståelse, olika övningar som kan fördjupa vår självkännedom och så vidare. Allt detta ger möjligheten till medveten förändring, vilket är metodernas funktion. Vissa metoder passar oss bättre än andra, beroende på vad det är vi vill uppnå. Men att använda en metod för att förändra kräver en viss arbetsinsats, som vi alla förmodligen upptäckt. Men om vi i längden ger näring åt själva utvecklingsprocessen i stället (oavsett om vi använder och uppskattar metoderna eller inte; de utesluter inte varandra) kan insikterna och förståelsen integreras till en del av den vi är, vilket inte kräver samma typ av ansträngning. Det här låter kanske krångligt, men det är det inte. Det handlar om ett perspektivskifte, och det kommer jag att skriva mer om i nästa blogginlägg!

Tills dess – eller tills du tittar in igen – får du några frågor att fundera över som kan förbereda dig för tankarna i nästa inlägg!

  1. Har du använt olika verktyg för förändring i ditt liv – när det gäller ditt sätt att vara, din energi, dina känslor, dina tankemönster, vanor och beteenden eller någonting annat i den stilen? Hur har det fungerat? Har du lyckats ändra det du ville, och var det ett verktyg som passade dig?
  2. Vilka aspekter av dig själv och din tillvaro står i fokus idag, när du tänker på att utvecklas? Var skulle du vilja öppna för förändring? Kan du använda samma verktyg eller metoder som du använt tidigare? Varför tror du i så fall att du inte redan gjort det?
  3. Hur gärna vill du uppleva den här utvecklingen? Vad är du beredd att ge upp för att få den? Känns det som om det du kan tänka dig att ge upp har någon relevans för den utveckling du längtar efter? Om inte, eller om kanske – vilka föreställningar, favoritroller eller relationer skulle du behöva omvärdera och kanske utmana som vore mer relevanta?

 

Relaterade blogginlägg:

Ge näring åt utvecklingsprocessen | Utveckling och förändring | Effektiv utveckling

Det där med självkänsla (del 1)

Inre utveckling

”Trots allt jobb vi lagt ner på att stärka självkänslan under de senaste årtiondena”, skriver Elaine Aron, i sin senaste bok The Undervalued Self, ”har vi fortfarande tendensen att nedvärdera oss själva, och det fortsätter att skapa problem för oss.”

Är det så för dig? Har du provat metod efter metod, knep efter knep, teknik efter teknik, utan att det egentligen känns som om du kommer närmare den där gäckande, lockande självkänslan som du letat så länge efter? Då finns det två saker som du kanske skulle ha nytta av ett reflektera över. Det gäller å ena sidan vad självkänsla egentligen är och å andra sidan varför knepen och metoderna och teknikerna inte verkar fungera. I det här blogginlägget skriver jag om den första frågan, vad självkänsla egentligen är – eller snarare, varför den frågan och de svar vi eventuellt tror oss ha hittat kan bli ett hinder snarare än en hjälp.

Så, vad är ”självkänsla” – egentligen? Om du har läst böcker om inre utveckling är det troligt att flera av dem har försökt definiera, förklara eller skriva dig på näsan vad det är. Men det är ingen språklektion det handlar om, och vad självkänsla är enligt ordboken spelar mindre roll för din inre upplevelse än vad du upplever att det är – eller, snarare, vad du upplever att du saknar.

Genom att använda begreppet ”otillräcklig självkänsla” som en låda där vi kastar ner allt som vi inte gör, kan eller, vågar eller upplever gör vi oss själva en björntjänst. ”Om jag bara hade bättre självkänsla skulle jag byta jobb/ringa upp en viss person/resa/utbilda mig (och så vidare, listan kan göras hur lång som helst).” Men nu har jag ju inte ”bättre självkänsla” riktigt än (hur skulle jag kunna ha det – den är ju precis som den är i den här stunden), så jag skjuter upp livet i väntan på att jag först ska åtgärda den proppen i systemet.

Men vad skulle hända om du ringde upp personen, trots att du var rädd för hur det skulle kännas, vad han/hon skulle tycka eller hur slutresultatet skulle bli? Vad skulle hända om du faktiskt bara ansökte till utbildningen? Personen kanske skulle tycka att du var konstig. Du kanske inte skulle komma in på utbildningen. Men är det de här resultaten du tror skulle bli bättre om du hade bättre självkänsla, eller det bara det att det inte skulle göra dig lika mycket om det inte gick som du ville?

Vi tror så ofta att vi måste jobba med oss själva för att kunna åstadkomma en praktisk förändring, men tänk om den rakaste vägen är att faktiskt göra själva förändringen, i praktiken? Tänk om det är det som är det inre arbetet (eller åtminstone första steget i det)? Det här skrev jag om i boken Din personliga energi, och jag kallade det att ”förändra baklänges”. I stället för att tänka att jag ska köpa snygga kläder eller träna regelbundet när jag blivit smal och snygg kan jag förändra baklänges: köpa de fina kläderna nu, träna nu, och på så sätt ta direktbussen till det resultat jag ville ha (och som jag inbillar mig är vad jag behöver ha först, för att få motivation till att göra förändringen.) Självkänsla fungerar, i många avseenden, likadant.

Och här fortsätter utforskandet. Ibland kanske du, när du reflekterar över saken, inser att du faktiskt inte vill bli mikrobiolog (eller vad det nu var för utbildning du funderade på att söka till). Du inser att det var en falsk dröm (ett fenomen som jag också skriver om i den ovannämnda boken), och att den faktisk bara har blivit en bromskloss i ditt liv. Så vad är det den där ökade självkänslan ska ge dig, om det nu inte var modet att söka till en utbildning? Fortsätt utforska. 

När du blir mer klar över vad det är du upplever dig sakna i livet, när du inte längre sveper in det du saknar i vaga begrepp som ”självkänsla” utan tittar på vad du faktiskt vill känna, ha, våga och uppleva, kan du börja tillåta mer av det du saknat i ditt liv. Och om du från början varit benägen att kalla det du saknar för just ”självkänsla” är säkert vissa aspekter av det inre upplevelser: optimism inför sådant du ska göra, en förväntan om att saker och ting ska gå bra, mer glädje i vardagen, en känsla av hopp eller andra inre klimat. I nästa blogginlägg skriver jag om sådana saker och om varför många av de metoder som finns för ”ökad självkänsla” inte fungerar i längden.

Till dess, ha så kul med utforskandet? Vad vill du faktiskt uppleva i vardagen, rent konkret?

Våga gilla det du gillar

Inre utveckling

Och när vi nu ändå talar om kärlek – det tycks ju ha blivit ett spontant minitema efter de senaste inläggen om speglingar och expansion/mjukhet – reflekterar jag över en föreställning jag ibland stöter på: att ”andliga” människor älskar alla lika mycket och att det i sin tur betyder att de tycker om alla lika mycket. Att man, om man är tillräckligt mogen och utvecklad, inte längre har några preferenser när det gäller vem man helst umgås med.

Ärligt talat, några sådana människor har jag nog inte träffat. Det vill säga, det stämmer att vi retar oss mindre och mindre på andra ju mer balanserade vi själva blir. Att vi får allt lättare att möta och även uppskatta alla tänkbara människor, inklusive sådana som vi kanske inte har stått ut med tidigare. Men det betyder ju inte att vi vill anförtro oss åt dem, eller ens bjuda hem dem på fika. Vi har fortfarande vår personliga energi, och vi dras fortfarande till vissa människor på grund av deras essentiella energi, på grund av vår egen historia och vad vi känner oss intresserade av eller avslappnade med, och så vidare. Vi har förmodligen vidgat våra vyer, [Läs mer…] om Våga gilla det du gillar