Det här med förändring är en återkommande fråga när det handlar om inre utveckling. Kan jag förändras? Vill jag förändras? Hur ska jag göra? Och när det handlar om förändring på djupet, verklig utveckling – kan jag välja själv, eller är det någonting som bara sker? [Läs mer…] om ”Offermentalitet” – villigheten att släppa taget
Så här bidrar du till dina inre processer (istället för att sätta krokben för dem)
Ibland när man läser böcker, lyssnar till kloka lärare eller får instruktioner på en kurs låter det ofta enkelt. Inte nödvändigtvis lätt, men rent tekniskt okomplicerat. En viss process är målet, och den ska uppstå i ett antal steg. En sorgeprocess, får vi till exempel ofta höra, går igenom ett antal faser i en viss ordning. Eller vi kanske blir uppmanade, på en kurs eller i en bok, att ”sitta med en fråga” och utforska den (snarare än snabbt rafsa fram ett svar utifrån intellektet).
(Se det här klippet på vår Youtubekanal.)
Men alla som har sörjt vet att en sorgeprocess hoppar som en pingisboll mellan de olika faserna, och jag känner få människor som sätter sig med en specifik fråga, sluter ögonen och sedan ägnar den en halvtimmes kontemplation, fritt från andra mentala aktiviteter (även om det faktiskt är möjligt).
En sak som är bra att komma ihåg här är att det finns olika lager i medvetandet. Vi lägger nästan alla spontant fokus på det mentala lagret: tankar och intellektuella resonemang. I andra hand uppmärksammar vi kanske känslor, beroende på hur vårt inre landskap ser ut. Och så vidare. Men det luriga är att den uppmärksamhet det handlar om i stort sett alltid är mental (det vill säga kommer från intellektet) i sig själv, oavsett vad det är vi iakttar. Och intellektet är bäst på att identifiera saker och händelser.
En pågående process, däremot – till exempel integrationen av en insikt (som kanske i sig är svårgripbar för intellektet) eller att sjunka ner i en viss frågeställning och intressera sig för den (till exempel ”varför gör jag så här?”) utan att ha en uppfattning om vad resultatet ska bli – kan inte intellektet iaktta i realtid. Men det betyder inte att den inte äger rum. Och vad vi kan göra här, snarare än att försöka skapa själva processen, är att skapa förutsättningar för den.
Så hur gör man det? Det krävs två saker: 1) tid och 2) uppriktigt intresse. Och det viktigaste är att det uppriktiga intresset gäller hur det är – inte hur jag tycker att det borde vara, och inte för utvalda och godkända delar av ”hur det är”, utan hur det faktiskt är. Hur jag faktiskt känner. Och att det får vara tillräckligt. Vi vill gärna ha en plan, veta vad nästa steg är. Men på det här området fungerar inte det. Nästa steg uppenbarar sig av sig självt när vi tillåter oss att vara som vi är och är intresserade av hur det känns.
Så om det jag faktiskt känner just nu är ett kompakt motstånd mot att överhuvudtaget undersöka en viss fråga djupare är det helt okej. Men vi tror att det inte är okej. Motstånd är ju inte fint, och det kommer inte att ta mig framåt. Öppenhet och tillgänglighet är bättre. Men ibland är vi ju inte öppna och tillgängliga, och att få försöka låtsas att det är så tillför bara mer motstånd – nu inte bara mot det jag först gjorde motstånd mot, utan också mot mig själv.
Men det finns faktiskt ett ”slipp ut ur fängelset”-kort inbyggt i vårt system: Så snart jag tillåter mig att ha precis de känslor och tankar jag har, ”öppna” eller inte, ”konstruktiva” eller inte, har jag gjort mig tillgänglig. Och, ser man på, öppen ❤
Det är sådant här som vi utforskar, i olika format och ihop, fast själva 🙂 , på våra Levande kraft-kurser. Har du lust att vara med på nästa så kan du lära mer om den och/eller anmäla dig på vår hemsida. Välkommen!
Ditt viktigaste bidrag är du själv
Vad anser du brukar vara ”din roll” i möten och samarbeten med andra? Tror du att de håller med? Och – kan det vara så att du begränsar dig, och därmed det du bidrar med, för att du har en för snäv uppfattning om vad som är till nytta i situationen?
(Titta på det här inlägget på Youtube.)
Vi tror så ofta att vi vet vad som behövs vi en situation, var ramarna går för det som vi rimligen skulle kunna bidra med. Om jag tror att jag behöver vara idéspruta eller motivationshöjare så kanske jag stannar hemma om jag känner mig lite nere och ”inte kan leverera”. Om min roll brukar vara att se samband och förklara dem för andra så kanske jag håller inne med mina frågor eller invändningar om jag faktiskt inte fattar. Och så vidare.
Igår hade jag en sådan föreställning om dagens tisdagstankar. Bakgrunden är att vi precis har kommit hem efter två kurser, varav den sista var årets steg III som i vanlig ordning påverkade även oss kursledare ganska djupt. Den här gången kände jag mig dessutom ovanligt starkt påverkad. Det var (och är) tydligt att det finns en del att integrera och smälta. Så först tänkte jag att alternativen för dagens tisdagstankar var att antingen köra på med något av alla de teman som jag tidigare funderat på, lite på autopilot liksom – eftersom jag är ganska duktig på att ”skärpa mig” och ”leverera” och sätta mina inre processer på stand-by tills det finns mer plats för dem – eller helt enkelt hoppa över livesändningen idag eftersom det kändes upptaget inuti.
När jag satte mig för att känna efter vilket kände jag igen ett mönster som jag ser både hos mig själv och andra – nämligen just det här att vi bakbinder oss själva med våra sväva föreställningar om vad vi har att bidra med. Ta till exempel de människor som tror att deras avvikande åsikt, ifrågasättanden eller ”dumma frågor” inte passar in i ett visst sammanhang. De håller ofta inne med dem av den anledningen, så att de inte ska sinka projektet (eller vad det nu är) – men så många gånger har jag sett hur en sådan input, när de väl faktiskt uttalar den, är precis vad som behövs. Frågan, invändningen eller vad det nu är löser liksom upp en knut i samtalet eller sammanhanget. Personens snäva uppfattning om vart sammanhanget var på väg fick hans eller hennes input att se ut som en ovälkommen avvikelse – men i själva verket blev den en viktig del av processen.
För en del av oss handlar det om att vi tror att det vi ska säger eller gör ska det tillföra ett slags kvantifierbart ”innehåll”. Något konstruktivt eller insiktsfullt som konkret för en process framåt. Som med tisdagstankarna nu, till exempel. Mina inre processer, att saker behöver landa hos mig – det blev för det här tankemönstret ett hinder snarare än det intressanta.
Men när jag väl hade känt igen mönstret såg jag att det är en tankevurpa. Jag mindes situationer där jag, från intellektets perspektiv, ”brustit” i min förmåga att hantera situationen och leverera det där konstruktiva bidraget till en viss process; där jag i stället kanske gett plats för en känsla (som enligt min snäva föreställning var lika mycket av en avvikelse, eller ett störningsmoment, som den där ”dumma frågan” var för någon annan) – och där min känsla, och att jag gav plats för den, blev det som löste upp, befriade och bidrog.
Så de här tankarna blir en inbjudan till att se efter vad du vanemässigt tror är din uppgift att bidra med, och, ännu mer intressant, vad den föreställningen får dig att därför hålla inne med. Och så ett tankeexperiment: Finns det någon möjlighet att just det som du håller tillbaka faktiskt skulle kunna tillföra något? Rentav göra en jätteskillnad? Till att börja med kanske tankarna slår bort den möjligheten direkt med ett ”och vad skulle det tillföra? Men utforska tanken lite mer. Har du sett någon gång att någon annan gett uttryck för samma typ av ”dum fråga”, eller en lika radikalt motsatt åsikt, eller personlig sårbarhet, och det visade sig vara precis vad som behövdes? Skulle det faktiskt kunna gälla även i ditt fall?
Det skulle kunna vara så att dina privata reaktioner, reflektioner och ”ovidkommande” personliga processer är viktiga ingredienser i dina möten med andra människor? De kanske rentav är ditt verkliga bidrag? Sug på den ❤
Förändring eller utveckling?
Har du beteenden, reaktionsmönster, vanor tankegångar eller annat i ditt liv som du skulle vilja ändra på – men hur du än försöker, och vilka grepp du än fattar om det som du uppfattar som oönskat eller problematiskt, så består det gamla, invanda, ändå? Eller händer det att du faktiskt gör dig av med det du inte längre vill ha – bara för att upptäcka att det kommit tillbaka i en lite annan (eller samma!) form så snart du tittar åt ett annat håll? Orden utveckling och förändring används ofta synonymt – men det finns stora skillnader mellan dem.
Utveckling sker spontant, inifrån. Det innebär ju alltid en förändring – men förändring innebär för den skull inte alltid utveckling. Om jag går i skolan och lär mig nya tyska eller historia, så förändras mina kunskaper – men det betyder inte att jag utvecklas.
Vi börjar livet med en brant, i hög grad förprogrammerad utvecklingskurva. Vi är naturligt nyfikna på omvärlden. Vi experimenterar och utforskar vår egen lilla värld, som efter hand blir allt större. Så småningom börjar vi leka – med våra egna kroppsdelar, med saker, och efter ett par år med varandra – och även leken är i utvecklingens tjänst. Efter hand blir vår utveckling allt mindre förprogrammerad, och som vuxna krävs det att vi lever på ett sätt som främjar utveckling. Den sker inte längre automatiskt, inbyggd i vår biologi. Vi måste vilja utvecklas.
Vi kan inte heller bara välja att ”utveckla oss” – utveckling är inget vi själva kan bestämma över, utan någonting som naturen ägnar sig åt. Men vi kan skapa rätt förutsättningar för utveckling. Ofta försöker vi göra det genom att införa förändringar – att räkna till tio när vi blir arga, meditera med ett mantra eller lära oss giraffspråket. Många gånger leder det till nya strategier eller handlingsmönster, som kanske till och med blir automatiska – men det är fortfarande inte detsmma som utveckling.
En ny vana är i sig bara en förändring. Eller, det är förstås inte nödvändigtvis så ”bara”. Vi kan ha enorm nytta av förändringar. Men det är först när den nya förståelsen integreras på riktigt – inte bara som något jag kan utan som en del av min verklighet – som det har skett en utveckling. Då har jag blivit annorlunda. Jag har inte bara förändrat min resursbank genom att lägga till en ny färdighet eller ny kunskap, utan själva den som använder resursbanken har förändrats.
Detta innebär att ”metoder”, även om de leder till förändring, inte är detsamma som utvecklingsprocesser. Det finns massor av metoder men bara en utvecklingsprocess, och den pågår på sätt och vis hela tiden. Hur mycket inre utveckling den genererar i vuxen ålder beror mest på hur mycket utrymme vi ger den, hur vi ser på den. Är jag ”färdig”, eller är jag öppen för nya insikter?
Det här betyder inte att det är något fel på metoder, olika verktyg för att förändrad sina beteenden eller tankemönster. Inte alls. Men det finns någonting mer att upptäcka – något som går utöver och djupare än sådan förändring. Och det är utveckling; inre utveckling, närmare bestämt.
Även inom inre utveckling finns en uppsjö av metoder för specifik förändring: meditationstekniker som erbjuder möjligheten till ett ökat inre lugn, samtalsterapi som kan ge bättre förståelse, olika övningar som kan fördjupa vår självkännedom och så vidare. Allt detta ger möjligheten till medveten förändring, vilket är metodernas funktion. Vissa metoder passar oss bättre än andra, beroende på vad det är vi vill uppnå. Men att använda en metod för att förändra kräver en viss arbetsinsats, som vi alla förmodligen upptäckt. Men om vi i längden ger näring åt själva utvecklingsprocessen i stället (oavsett om vi använder och uppskattar metoderna eller inte; de utesluter inte varandra) kan insikterna och förståelsen integreras till en del av den vi är, vilket inte kräver samma typ av ansträngning. Det här låter kanske krångligt, men det är det inte. Det handlar om ett perspektivskifte, och det kommer jag att skriva mer om i nästa blogginlägg!
Tills dess – eller tills du tittar in igen – får du några frågor att fundera över som kan förbereda dig för tankarna i nästa inlägg!
- Har du använt olika verktyg för förändring i ditt liv – när det gäller ditt sätt att vara, din energi, dina känslor, dina tankemönster, vanor och beteenden eller någonting annat i den stilen? Hur har det fungerat? Har du lyckats ändra det du ville, och var det ett verktyg som passade dig?
- Vilka aspekter av dig själv och din tillvaro står i fokus idag, när du tänker på att utvecklas? Var skulle du vilja öppna för förändring? Kan du använda samma verktyg eller metoder som du använt tidigare? Varför tror du i så fall att du inte redan gjort det?
- Hur gärna vill du uppleva den här utvecklingen? Vad är du beredd att ge upp för att få den? Känns det som om det du kan tänka dig att ge upp har någon relevans för den utveckling du längtar efter? Om inte, eller om kanske – vilka föreställningar, favoritroller eller relationer skulle du behöva omvärdera och kanske utmana som vore mer relevanta?
Relaterade blogginlägg:
Ge näring åt utvecklingsprocessen | Utveckling och förändring | Effektiv utveckling
Vad är drömmar för dig?
Hur viktigt är det med drömmar i ditt liv? Är det viktigt att Ha En Dröm som du hela tiden strävar mot? Ska det vara en dröm, Drömmen med stort D, eller duger det med flera små drömmar som uppstår under vägen?
Naturligtvis ser det olika ut för olika individer, men det fokus som drömmar ibland får kan få mig att reflektera över frågan ibland. ”The Secret”-inspirerade författare och kursledare kan ibland få det att låta som om Drömmar (och här får det versala D:et representera storslagenheten) är livsnödvändiga för oss människor, och som om hela meningen med livet är just att ha drömmar och mål och uppfylla dem. Samtidigt säger Byron Katie – skaparen av The Work, som verkar ha förstått mer än de flesta om hur livet fungerar: ”Jag har inga drömmar eller planer. Jag längtar inte efter något särskilt. Eller jo, jag längtar efter precis den verklighet som är, som den är. Och jag blir så lycklig när den kommer!”
För min del tycker jag att drömmar och ”längtor”, både med små och stora begynnelsebokstäver, är en charmig sak att ha i livet – mest för att de försätter mig i kontakt med en djupare sanning, en annan vägledning än huvudets analytiska resonemang. Men vi kan få problem om vi tror att det är Drömmens Förverkligande som ska göra oss hela, lyckliga och fria. När jag kan separera mina drömmar och planer från min identitet och hur jag ser på mig själv, då mår jag som bäst.
Drömmarna också, förresten, för om de belastas av kravet att göra mig hel får de en tung energi som gör det mer slitsamt att uppfylla dem. Snart blir drömmen en plikt, en plan för att tillfredsställa egot, och den sortens drömmar medför alltid en viss stress.
Den mest spännande typen av dröm för mig (fast också den mest frustrerande när jag glömmer att det inte är drömmens uppgift att göra mig hel) är den som har vissa specifika detaljer men ingen tydlig väg dit. Då måste jag vara beredd att lyssna på vad hjärtat längtar efter utan att veta hur det ska kunna bli verklighet; tillåta mig att bli överraskad, känna tillit och vara öppen för oväntade lösningar. Då blir utvecklingen ofta så mycket bättre än jag någonsin hade kunnat tänka ut själv.
En spännande tid
Det kanske känns som en klyscha, men det är verkligen en spännande tid vi lever i. Murar raseras; gamla, stela system smulas sönder och någonting håller på att förändras på djupet. Förändringen har varit på gång länge, med större och mindre katastrofer i naturen, politiken och socialt – men vi missar en stor bit om vi bara ser katastroferna. Det sker också en utveckling. Korrupta system faller, fler och fler upplever större klarhet och kraft och alltfler människor blir medvetna om förmågor, kunskap och möjligheter som de aldrig tidigare lagt märke till eller kanske ens haft. Vad är det som händer?
När jag var liten var medialitet och paranormala förmågor något som några i flera bemärkelser udda individer ägnade sig åt eller förstod. Idag tycks var och varannan person i bekantskapskretsen upptäcka paranormala förmågor, kontakt med något osynligt och outforskat eller ”bara” en plötslig insikt om att livets magi är tillgänglig för dem och att de själva påverkar sitt liv och sina möjligheter med sin personliga energi i form av tankar, känslor och mer eller mindre medvetna antaganden om världen.
Evolution sker både som en smygande förändring och i (relativt) plötsliga språng, och ju mer jag förstår om den evolution som hittills har ägt rum på jorden, desto mer övertygad blir jag om att vi befinner oss mycket nära, eller mitt i, ett sådant språng just nu. Någonting håller på att förändras i själva förutsättningarna för vår existens – och som all förändring innebär det både fröjder och turbulens och väcker både upprymdhet och rädsla.
För mig är det härligaste vetskapen om att vad jag gör ändå aldrig kan stoppa utvecklingen. Jag har inte en chans – så det är inget alternativ. Däremot kan jag vara med och påverka förändringens riktning. Jag kan inte ens vara helt säker på att det inte är jag själv som bestämmer den riktningen; att det inte är jag som bär det totala ansvaret för den värld jag lever i. Inte helt säker. Egot blir skakigt i knäna vid tanken, eftersom det tror att det i så fall skulle vara ansvarigt för att göra allting av egen kraft, vilket naturligtvis vore en enorm belastning om det ens vore möjligt. Men jag kan ju också vara helt säker på att om det faktiskt är jag som bär det totala ansvaret är ”jag” något oerhört mycket större och mer omfattande än den del av mig som går att se, ta på eller interagera med i den fysiska verkligheten. Och vad är jag då? Vad är möjligt?
Snart är det dags igen, och jag ser så fram emot att möta de nya, modiga, härliga kursdeltagare som kommer till Piperska i mars. Blir du en av dem?
För mig är en av de härligaste möjligheterna att samla grupper av andra upptäcktsresande i den nya yttre och inre värld vi är på väg in i och tillsammans med dem utforska den här personliga energin, vår inre kraft och den livsglädje som inte uppstår i relation till händelserna i vardagen utan som en obändig, obetvinglig kraft från djupet av vår varelse.
Formen för det här utforskandet är introduktionskursen i Levande kraft. Man skulle kunan kalla den en ”kraftretreat”. Varje deltagare har förstås sina egna specifika skäl att åka på kursen, och de kommer också från vitt skilda livssituationer – egenföretagare, sjukskrivna, anställda, studenter – men det finns ändå vissa teman som återkommer hela tiden. Det handlar om att hitta tillbaka till livsglädjen, få kontakt med kraften som man anar finns där inne någonstans, skymd bakom måste och den inre kritikerns babbel. Det handlar om att hitta en helt ny frihet ♥
