Ibland känns det bara som om det vore skönt att kunna spinna mig en puppa. En mörk och tyst kokong där jag kan vila, kanske sova, medan gamla mönster mals ner och en ny struktur, med nya funktioner, sätts samman.
Alltså, utvecklas och förändras gör vi ju hela tiden. Vi upptäcker nya saker, breddar vårt register, lär oss att göra sådant vi inte gjort tidigare. Det är en naturlig del av livet, och det sker parallellt med att vi jobbar, umgås, hämtar barn på dagis, går på konferenser eller vad vi nu hittar på. För det mesta smiter förändringarna förbi ganska obemärkt. Dels har vi en inbyggd förväntan om förändring, så vi tänker inte så mycket på det; dels går förändringen för det mesta så successivt och gradvis att vi inte lägger märke till den.
Men ibland, särskilt om vi aktivt ägnar tid och fokus åt inre utveckling, är det som om det sker mer omfattande uppgraderingar. Gamla strukturer som legat på plats i hela vårt liv, och som varit både viktiga (för att de hjälpt oss att hantera livet) och problematiska (för att de inneburit motstånd och missförstånd) börjar falla isär och måste ersättas av ny förståelse, nya förutsättningar och sätt att fungera. Det är som om stora delar av systemet måste kalibreras om. Det kan vara både energikrävande och förvirrande.
Då kan vi ofta bli tröttare än vanligt, och kanske lite mer obalanserade. Problem som vi haft tidigare kan dyka upp igen. Gamla sår känns plötsligt aktuella. Reaktivitet som vanligtvis ligger en bit under ytan kommer plötsligt närmare, och ibland är det som om den aktivt sökte efter saker att reta sig på, bli ledsen över eller orolig för. Och samtidigt, i allt det, finns en allt större klarhet. Om vi är i början av vår resa kanske den ökade reaktiviteten överröstar den ökade klarheten så mycket att vi inte ens ser den – men den finns där, och ju mer vi upptäckt om oss själva, desto tydligare blir den.
När vi hamnar i sådana här omkalibreringsperioder kan vi aktivt välja att ge processen utrymme genom att om inte spinna en kokong, så åtminstone stanna upp lite extra. Tillåta oss att sova när vi behöver. Låta saker tas lite extra tid. Ge oss själva plats att säga nej till sådant som känns ”för mycket” just nu. Har vi möjlighet kan vi också åka på en retreat där utvecklingsprocessen får näring, vilken fas den än befinner sig i. Snart håller jag och Per två sådana kurser i rad – Levande kraft steg I och Levande kraft steg II – och det ska bli spännande att se vad som vill komma fram där – både hur vår egen så påtagligt rådande omkalibrering kommer till uttryck och vilka processer som tar sin början, klarnar eller landar bland deltagarna på årets mörkaste, kurigaste kurser. En sådan retreat erbjuder en alldeles speciell ”puppa”, där det praktiska är omhändertaget och vi kan ge utrymme åt det som behöver upptäckas, uttryckas och kalibreras just nu. Här kan du läsa vad tidigare kursdeltagare tyckt om steg I och steg II.
