Alla vet att det är roligare att ha positiva känslor än negativa. Att det är trevligare att vara glad och uppåt än ledsen, arg och deppig. Dessutom finns det studier som visar att de positiva känslorna inverkar positivt på kroppskemi och till och med DNA, medan negativitet har en – duh – negativ inverkan. Så är det meningen att vi inte ska vara ledsna? Eller vad är egentligen meningen?
[Läs mer…] om Vägen till nästa steg: Stanna upp där du är
Tar du allt personligt?
Får du höra att du ”inte borde ta saker så personligt”? Upplever du själv att du tar saker personligt på ett sätt som blir jobbigt för dig? När jag var yngre fick jag höra det ibland – att jag inte skulle ta åt mig, reagera, eller gå igång.
Det där som vi tar personligt kan ju vara väldigt många olika saker – allt från vädret, att det kanske har fräckheten att regna just när jag skulle ha mottagning utomhus, till kommentarer från nära och kära, som verkligen är personligt menade (åtminstone om vi frågar den individ som yttrat dem).
Och däremellan finns massor av nyanser: Att just det här skulle hända just mig just idag – det kan faktiskt kännas rätt så personligt ibland, trots att jag intellektuellt förstår att bussen inte var försenad bara för att göra livet surt för mig. Att personalen på Åhléns beter sig ohyfsat, eller är ohjälpsamma, eller kanske till och med säger någonting om min oförmåga att leva upp till mina skyldigheter som kund. Det kan kännas högst personligt ibland. Och i våra interaktioner med bekanta vi träffar om dagarna – kolleger eller privatbekanta – kan ju ”personlighetsnivån” komma upp nästan lika högt som med verkligt närstående, lite beroende på hur känsliga eller lättirriterade vi känner oss just den dagen, eller vad som hänt precis dessförinnan. Men till och med där kan jag se, om jag skrapar lite på ytan, att vi ofta säger saker till varandra som låter väldigt personliga men som vid en närmare granskning inte alls har särskilt mycket att göra med den som blir tilltalad utan mycket mer med den som talar. Så vad är egentligen ”personligt”? Finns det saker vi bör ta personligt?
Naturligtvis är det bra att kunna ta emot feedback. Att kunna ta in andras synpunkter, även när synpunkter gäller mig, min hantering av någonting, mitt sätt att uttrycka mig eller bete mig. När jag kan lyssna, ta in och använda feedbacken konstruktivt tar jag den ju i och för sig ”personligt”, så tillvida att jag ser att den faktiskt har med mig att göra och att jag förmodligen är den som kan just använda mig av den. Men ironiskt nog är det osannolikt att jag då upplever det där ”ta personligt”. Så vad är det jag tar personligt när jag tar något personligt på ett sätt som gör att jag mår dåligt av det?
Jag har på flera ställen hört en sedelärande historia om precis det här. Det är oklart var den har sitt ursprung – jag har stött på den som ”zenberättelse” och som något en äldre indian berättade för en yngre. (Vi västerlänningar gillar tydligen att packa in sedelärande berättelser i lite exotiska kläder 😊. Men, hur som helst.) Historien, som egentligen är mer av ett tankeexperiment, låter så här:
Tänk dig att du är ute och åker båt över en sjö en dimmig morgon. Bäst som du glider fram på vattnet kommer en annan båt och kör in i din. Du undrar antagligen ilsket vad det är för korkade människor som inte har bättre koll på sin navigation, och på nolltid komponeras fraser i huvudet som du ser fram emot att snart yttra (eller fortsätta tänka att du ska yttra) till besättningen ombord på den andra båten.
Men så ser du: båten är tom. Det finns ingen i den. Den har lossnat från sin förtöjning och driver omkring bokstavligen vind för våg. Det var ingens slarviga navigering som gjorde att du blev påkörd – det var naturkrafterna som fick era båtar att kollidera. (Här brukar jag se två smärre problem med berättelsen: Dels att personen som förtöjde båten ju sannolikt var slarvig, dels att jag ju kunde ha sett mig för inte bättre, jag också. Men låt oss lämna dessa funderingar därhän så länge, eftersom historien bortsett från dem är väldigt tänkvärd 😊.)
När du ser att båten är ute och driver på egen hand förändras känslorna inom dig i ett trollslag. Du kanske blir orolig och tänker att någon faktiskt varit ombord på den där båten, men av någon anledning ramlat överbord? Du kanske ser att tåget som båten varit förtöjd med ser slitet ut och gissar att den slitits loss under den blåsiga natten? Eller också kanske du bara struntar i alltihopa och tänker att det kvittar – men i vilket fall som helst smulas den där snabbt komponerade, ilskna uppläxningen sönder när det inte finns någon att projicera den på.
Så här kan det vara i vår vardag, även om det ser ut att sitta någon i båten. Tanten på Åhléns, din partner, chefen, internetleverantören. Vi är omgivna av ”båtar” som kör på oss, eller kanske bara stryker förbi onödigt nära och skaver lacken på vår egen båt. Och vi tror att de är bemannade. Vi tror att allt handlar om oss.
Om du ofta blir förorättad, besviken eller irriterad på människor i din omgivning – gör experimentet att låta bli att ”sätta någon i båten”. Se att den faktiskt är tom. Inget personligt, inget att gräma sig över. Du behöver inte kasta bort den värdefulla feedback som kanske finns invävd i den där kollisionen, men se om du kan undvika att hetsa upp dig över själva navigeringsfelet. Det frigör oerhört mycket energi – åtminstone kan det göra det för mig ❤
Och du? Den där rösten som ibland protesterar och hävdar att det är viktigt att säga ifrån eller att du inte accepterar att bli behandlad så där – undersök vem det är. När jag kollar är det alltid egot. Mitt ego tycker att det är viktigt att protestera mot det jag upplever som den felaktiga behandlingen – men är det den där tomma båten som ”behandlat mig fel”, eller är det faktiskt jag själv, genom att sätta någon i den?
De fyra jämförelsefällorna
Sätter du krokben för dig själv? Se upp för vanliga jämförelsefällor. Fällorna är ganska lätta att identifiera när man väl sett vilka de är. Att ta sig ur dem är ganska lätt efter lite träning. Att inte fastna i dem igen kan dock vara svårare 🙂
(Se det här klippet på Youtube.)
Jag har identifierat fyra vanliga jämförelsefällor, och här ska jag beskriva dem så att du kan börja identifiera dem i din vardag.
Fälla 1: Jämföra sig med mediabilder
Exempel på sådana här bilder (och det innefattar förstår både rörliga bilder och film med ljud) är foton i tidningar eller reklam, filmer, serier och sociala media. När vi ser foton i mediabruset är de väldigt ofta retuscherade på olika sätt som får oss själva att framstå som sämre vid en jämförelse. I filmer och serier är karaktärerna ofta intelligenta, och kvicka, och de har rätt replik direkt. De träffar alltid prick i papperskorgen med det hopknölade papperet som de just kaxigt kastade dit. Det faktum att det kanske suttit en hel grupp manusskribenter och hittat på de snärtiga replikerna funderar i inte över när vi jämför oss med skådespelarna och tycker att i själva är glanslösa, korkade eller sorgligt ickekreativa. Men det vi ser är ju redigerat och regisserat, och kastet i papperskorgen kanske är omtaget fyra (eller fyrti) gånger.
När vi ser människor i sociala medier tänker vi kanske att det är ju riktiga människor, inga mediafenomen. Men även där är ju det vi ser bara det som personen valt att visa upp av sig själv. Vi såg dem inte gräla med sina barn, ta sin magsårsmedicin eller leta efter den perfekta selfievinkeln precis före inlägget.
Det luriga med sådana här bilder, antingen de är fiktiva eller ”verkliga personer”, är också att de ofta utgör majoriteten av de människor vi ser och hör under en dag. Den friserade versionen av verkligheten blir vanligare än den faktiska verkligheten. Det här är förstås något att se upp med – inte minst när vi kommer på oss med att jämföra oss med dem.
Fälla 2: Jämföra sina egna avsikter med andras resultat
Även när vi jämför oss med verkliga människor, kanske vänner, kolleger eller familjemedlemmar, går vi i en orealistisk fälla. Låt säga att du och en kollega just gjort varsin presentation på jobbet, eller träffat den nya chefen. När du jämför dig med kollegan tycker du att han hade mycket klokare saker att säga. Dessutom verkade han inte hälften så nervös som du. Presentationen var väl sammanhållen, han gav ett balanserat intryck, och så vidare. Själv glömde du en del av vad du tänkt säga, och du var jättenervös.
Men det vi jämför i den situationen är ju din prestation i relation det du hade planerat, eller önskade, med kollegans faktiska prestation, och han verkade ju inte missa någonting. Men det är ju bara för att du inte har tillgång till hans planer eller önskningar. Han kanske glömde jättemycket i sin presentation, och han kanske kände sig hur tafatt som helst i första samtalet med den nya chefen. Men det är inget som syns på utsidan, och det gjorde inte din nervositet, och dina bortglömda punkter, heller.
Ibland talar man om misstaget att ”jämföra sin egen insida med andras utsida”, och det är ju vad det handlar om här. En insida, vems som helst, kommer alltid att vara rörigare, mer mångfacetterad och mer komplicerad än någonting som går att se på utsidan.
Fälla 3: Jämföra sig med ”alla andra”
Du kanske har fått i den fällan ibland, du också? Alla andra har/kan/vill/gör/tycker … etc. Vi är duktiga på att jämföra oss själva med ”alla andra”. Men grejen är ju att ingen nånsin träffat dem. ”Alla andra” existerar bara i vårt eget huvud, och just när vi jämför har de ett urval av avundsvärda egenskaper som vi sett hos några av de övriga sju miljarder människorna på jorden (eller rentav hos några av alla fiktiva individer som vi stiftade bekantskap med i den första fällan).
Därför kommer vi alltid till korta i jämförelsen med ”alla andra” – de är helt enkelt ett fabricerat genomsnitt av vad vi uppfattar som avundsvärt och själva saknar.
Fälla 4: Jämföra sig med versioner av sig själv
De tre första fällorna är luriga nog, men det är också hyfsat lätt att intellektuellt se att det är svårt att göra rättvisande jämförelser mellan sig själv och andra (särskilt om de andra inte finns i verkligheten). Men att jämföra med mig själv, är inte det konstruktivt och bra? Jo, om vi till exempel idrottar och vill slå vårt eget rekord är det ju en bra jämförelse (och ofta mycket mer konstruktiv än att jämföra med andras resultat).
Men när det handlar om vardagen är det vanligtvis lika oproduktivt att jämföra med någon version av sig själv, oavsett om det är ett ”själv” som vi strävar mot i framtiden eller en tidigare (yngre) version av oss själva.
Jämförelsen med det som jag strävar efter
Ofta jämför vi oss med hur vi tycker att vi borde vara: hur långt vi borde ha hunnit, hur mycket vi borde ha förstått, hur ofta vi borde göra yoga. Lägg märke till att det här är ungefär samma sak som att jämföra sig med någon annan. Den önskade, framtida version av dig själv som du jämför med finns ju inte, eller finns åtminstone inte än, och genom att påstå att du borde vara sådan redan nu skapar du bara stress.
Jämförelsen med ”hur jag var förr”
Men sådan jag vet att jag har varit, då? Det är väl okej? Och, alltså – okej och okej, du får förstås jämföra hur mycket och med vad du vill. Men hur mår du av det?
När vi jämför med en tidigare version av oss själva minns vi hur det var förr. Vi kanske kommer ihåg en tid då vi kände oss mer energifyllda, idealistiska eller orädda. Och visst, vi kan mycket väl ha varit precis sådana som vi minns – men det är ju sannolikt inte allt vi var under samma tid. Eftersom vi var yngre var vi förmodligen också lite naivare, drog mer förhastade slutsatser, oroade oss för och mådde dåligt av onödiga saker och råkade i konflikter med andra och/eller oss själva som vi senare automatiskt kommit att avstyra för att vi helt enkelt fått mer livserfarenhet.
Men de negativa sakerna längtar vi ju inte tillbaka till, så dem redigerar vi behändigt bort när vi målar upp bilden av hur vi en gång var, och sedan kanske vi känner oss sämre idag för att vi inte upplever att vi är sådana längre.
Vägen ut ur jämförelserna
Naturligtvis är det inte alltid negativt att jämföra. Ibland, till exempel när vi vill utvärdera ett visst sätt att hantera någonting, är ju jämförelser mellan hur det var tidigare och hur det är nu vårt enda sätt se om det vi gör har den avsedda effekten. Men det här inlägget handlar inte om sådana jämförelser. Det handlar om jämförelsefällor – tankeloopar som vi halkar in i, som skapar stress och lidande och dessutom är helt meningslösa.
Ofta tror vi att jämförelsen, och de obehagskänslor som den ger upphov till, ska påverka oss att leva mer som vi vill, planerade eller hade hoppats. Kanske gör de det, och kanske tycker vi att det är värt obehaget. I de flesta fall som jag kommit i kontakt med är det dock inte riktigt så. Jämförelserna är snarare en gammal ovana, och en som de flesta av oss mår bättre av att minska på.
Precis som andra obalanserade uttryck för något av våra tre center så är botemedlet förstås att först lära sig att känna igen när man fastnat i fällan. När vi ser det kan vi ta ett litet steg tillbaka och undersöka vilken av de fyra fällorna det är i fastnat i. Vi kan reflektera över om det är den vanligaste för oss, eller om det här faktiskt var ett relativt nytt grepp av egot. Vi kan bli nyfikna forskare i vår egen inre arkeologi.
Och den nyfikenheten börjar med att vi stannar upp, kanske sluter ögonen, tar ett par lite djupare andetag och känner på kroppen och vår kontakt med underlaget. Här och nu. Frågan Hur är det just nu? är alltid, alltid mer konstruktiv än jämförelsefällorna.
Choklad, skuldkänslor och förmågan att lära sig av sina erfarenheter
Ibland känns det märkligt att man inte tycks ”lära sig”, trots att man kan gå igenom snarlika situationer gång på gång. Evolutionen har ju utrustat oss med en nästan automatisk förmåga att göra just det – röra oss i riktning mot det som får oss att må bra och bort från det som får oss att må dåligt. Så om vi ”mår dåligt” i en eller annan form av ett visst beteendemönster, varför förändrar vi inte det?
Där är ju till och med en del i det sätt som de flesta av oss blivit uppfostrade på: När vi gjorde någonting som våra föräldrar eller andra ansåg vara fel eller förkastligt blev reaktionen negativ. Det kan ha handlat om små saker och små följder, eller större. Vi kanske skickades upp på rummet, fick skäll eller bara fick en arg blick, beroende på sammanhanget. Och sammanhanget i sig kanske faktiskt innefattade att vi gjorde något mindre bra, eller så var det hela en följd av en eller flera missuppfattningar. Men vilket som än var fallet blev följden att vi upplevde oss uteslutna, skambelagda eller bestraffade.
Så vi fick uppleva någonting negativt, och evolutionen ”borde” därmed ha hjälpt oss genom att se till att vi lärde oss att undvika det i fortsättningen. Vi använder dessutom samma tekniker idag, mot oss själva, till exempel genom att skälla på oss själva när vi gör sådant som vi inte ”borde” (vilket kan vara allt från att tröstäta choklad till att uttrycka oss på ett onödigt argt sätt). Vi kanske ältar situationen inom oss i efterhand och klandrar oss för det vi (och/eller andra) uppfattar som våra tillkortakommanden.
Men det funkar ju aldrig riktigt. Det beror på att den där evolutionära funktionen att undvika det som är smärtsamt träder in först. Som barn ledde det till att vi dissocierade – vi var närvarande med intellekt och tankar i situationen, och vi bearbetade den intellektuellt. Men känslorna var ju obehagliga, och som barn klarade vi inte av att hantera dem på egen hand. Om ingen fanns där för att hjälpa oss med det (och det var nog mycket, mycket få föräldrar som hade den förmågan i någon större utsträckning när det gällde situationer som de redan påverkats av känslomässigt själva) blev känslorna i händelsen undanstoppade någonstans i det undermedvetna.
Idag, när vi inte lyckas ”lära oss av våra erfarenheter”, beror det till största delen på att vi inte riktigt har gjort de där erfarenheterna. Visst, vi var där. Vi var med i en viss situation, eller ett händelseförlopp – men inte helhjärtat. Olika fördömanden och skambelägganden (som kan ha kommit från andra men alltid från oss själva) gör det obehagligt att tänka på det som hänt. Om vi skulle kunna gå tillbaka i tankarna till i förmiddags, förra veckan eller när det nu hände, så skulle vi kunna känna hur det faktiskt kändes.
Som barn kanske vissa av oss blev inskickade på rummet för att ”tänka över vad vi gjort”. Rent teoretiskt hade det kunnat få effekten att vi faktiskt kunnat integrera det som hänt och utvecklas som ett resultat av det. Teoretiskt. Men vi var alldeles för unga för att klara av att göra det själva, och det enda som vi uppfattade var att vi gjort fel och borde skämmas. Och eftersom skamkänslor blockerar alla möjligheter till närvaro och integration blev resultatet att vi antingen kände just skam eller att vi stängde av hela paketet och bara ville att det skulle ta slut.
Idag kan att ”tänka på vad vi gjort” bli någonting helt annat. Det blir att gå tillbaka till upplevelsen – inte för att ”lära oss vår läxa” och gå igenom obehaget som något slags ”betalning”, utan för att integrera det som faktiskt skedde. När vi gör det ser vi kanske exempelvis var vi själva och andra varit ur balans och hur det gett upphov till missförstånd som senare bidragit till en ännu starkare reaktivitet. Och nu kan vi, på riktigt, lära oss av vår erfarenhet. Vi kanske upptäcker att en sak vi gjorde eller sa inte alls känns bra i efterhand, och när vi kan äga det (och inte behöver försvara oss mot att det ens inträffade) blir det lättare och mindre dramatiskt att faktiskt tillåta det att förändra hur vi hanterar en liknande situation i framtiden.
Det här är ingenting vi behöver bestämma oss för eller upprätta minnesregler för att komma ihåg. När situationen och reaktionerna får vara som de var, utan skambelägganden eller fördömanden, behöver jag inte försvara mig mot dem inom mig längre. Då kan de bli en del av min verkliga erfarenhet, där ”erfarenheten” innefattar både det praktiska förloppet, tankarna, känslorna och de instinktiva impulserna. Magen, hjärtat och huvudet – igen.
Det här behöver inte vara några stora, märkvärdiga saker. Vi kan öva på att ”tillåta hela bredden” i vardagliga småsituationer, bara för att vänja systemet vid att alltihop är okej att bli medveten om och inte alls så hotfullt som vi kanske ända sedan barndomen upplevt det. Det är skönt att börja bjuda in hela oss själva igen. För en del av oss var det länge, länge sedan det hände ❤
Att inte behöva lagas
Vi tror så ofta att vi inte får ”må dåligt”, eller känna sådant som vi upplever som ”negativa känslor” – hopplöshet, ledsenhet, rädsla, tvivel, ilska eller vad det nu kan vara. Vi tror att vi måste sluta med det, att det inte tillför någonting och att vi riskerar att ”bli sådana”, eller åtminstone få mer av dåligtmåendet.
Det är inte riktigt sant. Till att börja med finns det olika sätt att uppleva de här känslorna – och dessutom finns det olika lager i upplevelsen.
(Se det här inlägget på Youtube)
Ett sätt att må dåligt är att kliva in i ett gammalt, välbekant tankemönster (till exempel att vi inte klarar någonting eller att världen är emot oss eller att främlingar är farliga eller att alla andra är korkade) och köra det på repeat. Den sortens dåligtmående är förstås inte så produktivt – men det har inte heller särskilt mycket att göra med att uppleva känslor utan faktiskt mer att slippa uppleva dem. Det repiga gamla mönstret drar igång för att förklara för oss varför vi mår dåligt, så att vi kan stanna kvar i den intellektuella sfären och tycka saker om vårt mående i stället för att … ja, bara ”må”, det vill säga faktiskt uppleva de där känslorna.
Men andra gånger, då, när vi faktiskt känner smärtan eller förvirringen eller osäkerheten eller vad det nu är? Då mår vi dåligt på det andra sättet, och känslorna finns verkligen där. Så vad ska vi göra då?
Väldigt ofta drar vi slutsatsen att det är något fel på oss för att vi känner så. Vi måste förstås reparera felet – så vi köper självhjälpsböcker, går på kurser, besöker terapeuter, tar tillskott eller vad vi nu kan hitta på som vi tror ska hjälpa oss att sluta känna obehagliga känslor.
Nu är det ju inget fel med att vare sig läsa böcker eller gå kurser (och så vidare), men vad det ger oss att göra det beror väldigt mycket på vad vi tror att vi ska få ut. Om vi slår upp boken eller åker till kursen med en förväntan om att nu äntligen förstå vad det är för fel på oss och vad vi ska göra åt det (så att vi sedan äntligen kan börja leva), då kommer vi sannolikt förr eller senare att bli besvikna. Likaså om vi strävar efter att lära oss strategier eller knep för att slippa ”må dåligt” (det vill säga, uppleva obehagliga känslor).
Sanningen är att vi är människor, vi har känslor, och ibland känns de obehagliga, negativa eller åtminstone inte alls lika roliga som andra gånger. Och det är helt normalt. Det gamla talesättet, ”det är inte hur man har det utan hur man tar det” är så väldigt, väldigt sant – men kanske inte på det sättet som vi fick intryck av när vi växte upp. När jag hörde det påståendet drog jag ju slutsatsen att man inte skulle gnälla (eller känna de obehagliga känslorna) utan gaska upp sig och se positivt på situationen. ”Hur jag hade det” var mina praktiska förutsättningar, och ”hur jag tog det” var hur väl jag kunde hålla humöret uppe. De som förmedlade den här devisen menade säkert väl, men mycket längre än så sträckte sig liksom inte deras bidrag.
Men om ”hur jag har det” i stället är mina känslor, och ”hur jag tar det” är vad jag väljer att göra med dem, då blir det påståendet plötsligt vår bästa vän. För det är inte vilka känslor jag för närvarande upplever som påverkar mitt mående mest – utan hur mycket motstånd jag gör mot dem. Hos de flesta av oss erbjuder tankarna många rationaliseringar för att göra motstånd, på olika sätt. ”Sitta här och deppa, vad tillför det?” kanske de frågar. ”Gå inte ner dig för djupt i det där träsket; då kan du fastna där” förmanar kanske ett annat tankeläger. ”Det är ju skadligt för kroppen med negativa känslor, det har jag läst” säger en tredje tanke. Och så vidare.
Det där är mental, inre propaganda, och som så ofta är fallet med propaganda kommer den från en instans som inte förstår sig på det den propagerar mot, som är rädd för det och som tror att det gör oss starkare att inte öppna den dörren. Och som också ofta är fallet med propaganda stämmer det inte.
Känslor är inte farliga, och målet med inre utveckling är inte att sluta känna, eller att bara känna positiva och behagliga känslor. Vi är inte trasiga, och vi behöver inte lagas. Däremot kan vi sakna de färdigheter vi behöver för att acceptera, tillåta och använda känslorna på rätt sätt. Ingen av oss – eller åtminstone mycket få av oss – har fått lära sig det. Men så här ser det ut:
Känslor känns – inte helt överraskande. Tillåt dem att göra det. Ju mer motstånd vi gör mot en viss känsla, desto envisare blir den, och desto mer fysiska uttryck tar de sig med tiden. Men det behöver inte vara så. Känn tyngden i bröstkorgen knuten i magen, eller vad det nu är för något. Bli medveten om hur känslorna känns, och låt dem ta plats en stund. Det är inte farligt.
Ofta nästlar det in sig tankar i känslorna. Vi upplever inte bara känslan, utan vi upplever också våra slutsatser och tolkningar av sen. ”Känslor” som Jag kommer aldrig att … Alla tycker … eller Ingen vill … är inte känslor, de är tankar. Om vi går vilse där hamnar vi i det första sättet att må dåligt ovan – ett mående som vi själva skapar och som därför inte tar slut förrän vi slutar skapa det. Om du märker att det dyker upp alltfler tankar i form av slutsatser, teorier, åsikter eller farhågor, ta ett djupt andetag och återvänd till känslan i kroppen. Hur konstigt det än kan låta är det första sättet att må dåligt faktiskt en flykt från känslorna. Märkligt, eller hur? Så men så rädda kan vi – eller en del av oss – vara för att känna.
Men om mina känslor av sorgsenhet eller rädsla (eller vad det nu handlar om) inte betyder att jag är trasig eller att jag behöver lagas, vad betyder de då, tro?
Tja – bekanta dig med dem, så får du se 😊❤
Bra sätt att bekanta dig kan vara på kursen Kraften i det mjuka den 2 juni i Stockholm, genom några av våra guidade övningar eller på något annat sätt som tilltalar dig!
Målet med inre utveckling
När man söker sig till någon form av inre utveckling – går en kurs, läser en bok, börjar meditera eller något annat – är det ju oftast för att man vill att någonting i ens liv ska bli bättre. Det är ju helt rimligt också; varför skulle jag investera tid, energi och kanske pengar i någonting om jag inte trodde att det skulle ge mig någon? Men, frågan är vad jag tror att det ska ge mig, och om det överhuvudtaget finns tillgängligt.
För de allra flesta människor som jag mött handlar det ju om att må bättre, och för lika många är ”må bättre” detsamma som att vara mindre arg, ledsen, rädd, orolig, stressad och så vidare och i stället gladare, lyckligare eller nöjdare. Vi vill känna mer kraft, liv, kärlek, lugn, glädje eller vad det nu är som står överst på just vår önskelista – det kan ju variera. Men gemensamt för alla är att det vi söker är känslor som vi uppfattar som behagliga och att vi vill undvika känslor som vi uppfattar som obehagliga. På papperet är det en finfin plan. Den har bara ett fel: Den fungerar inte.
Alla känslor vi vill undvika finns i ena änden på en skala, där den andra änden befolkas av dem vi vill ha mer av. Men det är samma skala. När vi åker hem efter vår första kurs eller slår ihop vår första bok kanske vi känner oss lyckliga. ”Nu har jag hittat hem. Det här tillståndet ska jag aldrig lämna”, tänker vi kanske. Men vi får inte välja. Så snart det rör sig om ett tillstånd är vi på den där skalan igen, där vi klamrar oss fast allt vi kan i ena änden bara för att förr eller senare oundvikligen hamna i andra änden igen. Det verkar höra till att vara människa.
Naturligtvis förändras en del saker. Ju mer självinsikt vi får, desto mindre aktiveras de automatiska reaktionsmönster som kanske svarat för en stor del av de obehagliga känslorna. Samtidigt lämnas plats för mer acceptans och inre lugn. Men den stora förändringen är tillkomsten av någonting som inte i sig är ett tillstånd, och det är medvetenhet och närvaro. Eftersom vi kan vara mer eller mindre medvetet närvarande, precis som vi kan vara mer eller mindre glada eller kärleksfulla, är det lätt att först tro att medvetenhet och närvaro också finns i ena änden av den där skalan – men det gör de inte. Medvetenheten finns utanför skalan, och därför skapar den också en viss distans till de känslor som rör sig inom oss.
Så den verkligt meningsfulla förändringen är inte att bli gladare, känna sig starkare eller få bättre självförtroende. Den verkliga förändringen är att bli mer medveten om hur det är, just nu, i känslor, tankemönster, vanor, antaganden, självbild och så vidare.
När vi inser det stöter vi på nästa utmaning, som är att inte försöka ”göra” medvetenhet med hjälp av tankarna. När jag hamnar i ett känslomässigt reaktionsmönster finns ju känslorna där, även om jag intellektuellt förstår att personen inte menade att attackera, tillrättavisa, klandra eller skrämma mig. Om jag då tar ”medvetenheten” till hjälp för att tala mig själv tillrätta är det lite som att missbruka den. (I själva verket är det ju inte medvetenheten jag missbrukar, förstås, utan tankarna. Medvetenheten står utanför och iakttar det också 🙂 .) Medvetenhet är inte en flyktväg. Det är en vägledare att hålla i handen medan vi möter det som är här, nu.
Ibland när vi frågar återkommande deltagare om de fått vad de kom för när de sökte upp oss första gången ser det alltid lite roligt ut – för svaret är ju både ja och nej, och det gäller alla som gett sig in på den här vägen. För nej, jag fick inte det jag kom för. Och gudskelov för det. För jag fick något helt annat, som jag från början inte hade en aning om att det fanns.
Relaterade blogginlägg: Var sak på sin plats | Äga sina känslor | Att bli färdig | Mindfucking – en överraskande resurs
