närvaro-arkiv | Levande kraft

Bli nyfiken på ditt ”du-nika” varande

Det känns uppenbart, men samtidigt ganska fascinerande: Det finns inte två människor som är exakt likadana. Visst, det finns olika typer, instinktiva prioriteringar och till och med erfarenheter som vi kan peka på och definiera – men just din kombination av allt detta, plus det där odefinierbara som gör dig till dig, är unikt för var och en. Det är därför du, och din nyfikenhet på dig själv, är så viktiga när det handlar om inre utveckling.

Självkännedom handlar i viss mån om att se var vi själva passar in i fråga om typer och definitioner (antingen vi är medvetna om dem som typer etc, och oavsett vad vi kallar dem). Men det handlar också om … tja, om att faktiskt känna dig själv. Inte bara iaktta dig själv, utan uppleva dig själv; ditt inre varande med sin balans – eller obalans kanske, ibland – av tankar, känslor och handlingar.

Det där – att uppleva sig själv – är det inte särskilt många av oss som fått lära oss när vi växte upp. Det är få föräldrar som uppmuntrar sina barn att bara vara, att stanna i en inre upplevelse och vara nyfiken på vad som pågår. För att kunna göra det som föräldrar måste vi ju själva vara beredda att göra det tillsammans med barnet. Vi måste vara beredda att uppleva tillsammans med barnet och i viss grad hjälpa honom eller henne att möta och hantera det som sker. Och de flesta jag känner har inte i närheten av tillräckligt mycket erfarenhet, närvaro och inre förankring för att ens kunna göra det. Om något, kanske vi hade kunnat låta våra barn lära oss en del av det, om vi bara förstått hur viktigt det var. Men tyvärr är det ju just sådana här beteenden som föräldrar ofta ifrågasätter eller aktivit försöker ”hjälpa barnen” att sluta med.

Att börja nu – eller, ja, fortsätta

Men det ovanstående är inget betyg på de vuxnas kvalitet som föräldrar; man kan ju inte ge något man inte själv har, och det är inte vårt fel att våra föräldrar inte heller hade det. Men vi kan börja nu, var vi än befinner oss. Vi kanske inte har tänkt så mycket på sådant som närvaro, medvetenhet eller självinsikt. Eller kanske har vi nyligen börjat med yoga, eller vedic art, och funnit det lugnande eller stärkande eller bra på något annat sätt. Kanske har vi arbetat med inre utveckling ett bra tag. Vårt engagemang kanske växlar, och ibland kanske det känns som om vi listat ut hur det ligger till med saker och ting, medan det andra gånger känns som om vi knappt börjat. Det spelar egetnligen ingen roll, för vi kan alltid hitta vägen in i en ökad medvetenhet, en mer förankrad närvaro.

Så vi är alla olika, på ett vis. Vi är inga kloner av en viss personlighetstyp, eller ens en kombination av flera, eller hur detaljerat vi nu vill definiera oss själva. Vi är vi. Men samtidigt är vi ju människor allihop. Det är troligt att vi har en del gemensamt med andra människor, som vandrat samma väg före oss. Så det är inte som om det inte fanns något annat lära sig av, eller verktyg att ta hjälp av.

Verktyg för ökad medvetenhet, närvaro och inre förankring

Det första, viktigaste verktyget som behövs är vår egen nyfikenhet. Och nej, det är inte bara en påminnelse om något självklart – det är faktiskt viktigt, och det är också en faktor som många missar och/eller försöker hoppa över. För ibland vill vi ju bara bli klara. Vi vill egentligen inte veta – reflektera över, eller än värre, känna, djupet i vår egen otillräcklighet. (Naturligtvis är det inte heller det som är poängen. Men det är sannolikt vad egot påstår när det argumenterar emot.) Vi vill veta hur vi ska lösa problemet så att vi ”blir bättre”, vad det nu innebär för oss personligen. Men vi är inte lika intresserade av att utforska det som vi tycker behöver förbättras. Varför skulle vi vara det? Vi vill ju bara ha det ur vägen, inte ge det mer energi.

Men den förändring vi kan åstadkomma genom att försöka förändra med aktiv viljestyrka är tämligtn begränsad. Det finns sannolikt instinktiva impulser eller känslomässig reaktivitet i kulisserna, mönster som utvecklats under många år. Och mot dem står sig våra mentala ansträngningar slätt.

Så vad ska nyfikenheten vara bra för?

Så vi måste vara nyfikna på oss själva, våra reaktioner och våra känslor. När vi är det – på riktigt nyfikna, inte bara i analysläge – dömer vi inte vad vi ser. Vi antar inte, intellektualiserar inte, resonerar inte, förväntar oss ingenting särskilt. Vi vill bara se hur det är. Vår prioritering är att vara där, stanna kvar i upplevelsen. Det är det andra viktiga verktyget. Nu är vi intresserade av sanningen i det vi upplever. Vi bryr oss inte så mycket om att sätta rätt etikett på det, förändra det eller skapa teorier. Vi vill veta, och vi vill lära känna oss själva. Så det tredje viktiga verktyget är att inte döma, analysera eller försöka förändra upplevelsen. (I min bok Aspects of you – just nu bara på engelska men som kommer på svenska i höst – finns det några övningar som utvecklar de här verktygen.)

Så utöver nyfikenheten och viljan att stanna kvar i upplevelsen utan att döma behöver vi, teoretiskt sett, ingen mer hjälp. Tekniker, format, övningar och terapeuter blir överflödiga om vi lyckas använda dessa tre verktyg. Att göra det kan dock vara svårare än man skulle kunna tro. Vanligtvis är ju det vi upplever om det här området inte så bekvämt. Det är en naturlig respons att vilja förändra det; att föredra någonting som känns mindre skamligt, dumt, fånigt, dåligt eller, tja, bara obehagligt.

Av det skälet finns det böcker vi kan läsa – i bästa fall, sådana som erbjuder övningar där vi kan utforska praktiskt. Det finns tekniker vi kan lära oss. Dessutom finns det workshops där vi guidas i praktiska övningar och, i bästa fall, kan förankra våra insikter i upplevelser så att de inte begränsas till den mentala sfären. Det finns inspelade, guidade övningar, poddar och alla möjliga andra moderna sätt för oss att få hjälp att utforska oss själva. Och så har vi naturligtvis gammal hederlig terapi och coaching (som ibland kan ta hjälp av nyare, lika effektiva metoder).

Du själv vet bäst

Till syvende och sist är det du själv som har svaren. Ibland vill vi ha vägledning i upptäckandet av dem. Ibland vill vi kanske till och med ha en välbehövlig spark i rumpan så att vi tar itu med vad det nu är vi skulle behöva ta itu med. Och andra gånger skulle en sådan spark i rumpan få oss att sluta oss fullständigt – och då i det läget kanske vi snarare behöver ett mjukt, accepterande välkomnande som gör att vi kan slappna av.

Så även om svaren du söker i slutänden finns inom dig, kan det ibland behövas och passa bra med lite hjälp utifrån – på kortare eller längre sikt, i envägs-form eller i ett möte med en annan människa. Det är helt ok. Så länge du använder de här tre verktygen på den väg du väljer så är själva vägvalet mindre viktigt.

(En viktig anmärkning: Om du känner dig skör och osäker på om en viss metod eller person är bra för dig eller inte – be om hjälp med att känna efter. Du kanske vill fråga någon som känner dig väl och som du litar på, så att han eller hon kan hjälpa dig att välja.)

Dags för en paus nu direkt?

Vill du stanna upp, ta en paus och komma närmare dig själv nu med en gång? Välkommen till den korta, gratis, guidade övningen Hitta kroppen en kort stund 🧡

Att komma tillbaka till mig

Inre utveckling

Det är mycket nu.

Interaktioner – på jobbet, på nätet, i media, i reklam eller i det offentliga rummet i allmänhet – erbjuder enormt många energiströmmar. Hit och dit, åsikter och memer, diskussioner och ”fakta” (som kan vara fakta på riktigt eller bara lösa påståenden). En aldrig sinande ström av attribut att ha en åsikt om, relatera till, reagera på, ta ställning till, svara på – rent faktiskt eller bara i huvudet). Stundtals [Läs mer…] om Att komma tillbaka till mig

Känslomässig medvetenhet, ”emotional fitness” och hardcore heart ♥

Uncategorized

Det där med känslor är ju ett återkommande ämne när man jobbar med inre utveckling. Det var en av mina första riktigt meningsfulla och djupgående insikter när min egen resa tog fart på allvar – att känslor är viktiga. Inte som i ”mina känslor är viktiga, så jag måste uttrycka dem” (även om det också kan vara viktigt), utan som i att känslorna, i sig själva, är viktiga element i livet för oss människor.

(Se det här klippet på Youtube.)

Och det här med viktigt har två aspekter: Dels betyder det att känslor också har en plats, jämte tankar, instinktiva impulser och det där inom oss som står i kontakt med något högre än bara vår ”mänsklighet”. Dels betyder det att det som är viktigt är själv känslan – inte vad vi känner, utan att känna. Låter det förvirrande? Vi kan se om det går att göra det hela lite tydligare genom att dela upp den känslomässiga aspekten av inre arbete i tre olika nivåer. Det finns så klart ett oändligt antal ”nivåer”. och alla indelningar vi gör är förstås godtyckliga. Men genom att se vilka de olika nivåerna är kan vi bättre förstå de olika ”lagren” av vår känslomässiga utveckling, närvaro och klarhet.

Tre nivåer som illustrerar det hela ganska väl för mig skulle kunna kallas Känslomässig medvetenhet, ”emotional fitness” och hardcore heart (ja, det är lätt att låna in engelska ord när man vill hitta rätt känsla ibland 😊

Känslomässig medvetenhet

När vi börjar odla vår känslomässiga medvetenhet upptäcker vi vad känslor är – och ofta inte minst vad känslor inte är. Vi kanske tycker att vi ”känner ilska” när vi går omkring och argumenterar i tankarna med någon som vi är arg på. Men argumentationen (antingen den faktiskt förbereder oss för någonting som vi vill göra i verkligheten eller bara är en fantasi) tjänar faktiskt funktionen att hjälpa oss att slippa känna ilskan. I stället anstränger jag mig (irl eller bara i huvudet) för att råda bot på det jag upplever som orsaken till min ilska. Och det kanske är orsaken, eller inte – men det gör inte mycket för min känslomässiga medvetenhet. Det är samma sak om jag ältar ett misslyckande och hur värdelös jag tycker att det gör mig. Då är ältandet faktiskt, hur konstigt det än kan låta, ett sätt för mig att tänka på situationen och hur den får mig att känna mig, snarare än att faktiskt känna.

När min känslomässiga medvetenhet börjar gro blir jag alltmer medveten om den här typen av förväxlingar. Jag lär mig vad som är känslor – att de heter så för att de alltid har en fysisk komponent, och att jag kan bekanta mig med dem genom att känna på dem i stället för att tänka på dem. Efter hand och gradvis börjar medvetenheten ge oss större frihet, så att vi inte alltid agerar blint utifrån våra reaktioner. Vi ser att det inte nödvändigtvis är samma sak att ha en känslomässig reaktion och att göra någonting.

”EMOTIONAL FITNESS”

När jag kommer till den nivå som Per häromdagen skämtsamt kallade ”emotional fitness” så är det som om vi börjar ”hitta” lite bättre i våra känslor. Vi är hemma i den känslomässiga naturen och känner igen oss där. Det är lite som någon som lärt sig vad som är vad ute i naturen. Från början kanske vi bara vet att ”det här är ett berg”, det där är en fågel” och så vidare, men när vi lär känna naturen bättre kanske vi inte bara ser skillnad på olika slags berg och fåglar, utan också förstår vad det säger om skogen, miljön och en massa andra saker. Vi ser ett sammanhang, och därför kan vi lättare orientera oss. Vi tappar inte fotfästet lika lätt, våra gamla reaktionsmönster börjar luckras upp, och även om ett gammalt mönster väcks är vi inte slavar under det på samma sätt längre. På nivån av ”emotional fitness” är det inte bara det att vi börjar känna igen oss – utan vi börjar också känna oss igen 😊

”Hardcore heart”

När vi kommer till den här nivån börjar vi engagera hjärtat på riktigt. Att älska sig själv handlar inte om att bada bubbelbad eller ”unna” sig saker. Det handlar inte om självömkan eller tröst. Och det är inte meningen att vi ska ”älska oss själva extra mycket på grund av … [någon utmaning vi står inför]” eller ”älska oss själva trots … [något vi inte gillar hos oss själva]”. Alla sådana saker är bara substitut för verklig självkärlek. Men hur ser den där kärleken ut då, när hjärtat är helt och fullt med i matchen?

Först och främst handlar det om att ge saker och ting tid. Att älska sig själv liknar på det viset att älska sitt barn: Man kan försöka kompensera med saker eller med att skämma bort, men det är tiden som är det viktiga. Ett barn vet skillnaden mellan verklig kärlek – uppmärksam närvaro och engagemang i och intresse för hans eller hennes liv – och de plastiga substituten. Det gör du också, när det gäller din kärlek till dig själv. Riktig kärlek handlar om finnas där för dig själv. Det är att våra stanna i sanningen, hur den än känns just nu. Det är att stå kvar när det gör ont, att inte vika undan för att det börjar blåsa. Det är att möta det som är, utan att fly in i en offerroll eller pumpa upp sig för att visa en tuffhet som man just nu inte känner. Riktig självkärlek är att veta att man räcker till, och att faktiskt våga undersöka den saken om man tvekar. Ofta vågar vi inte kolla, för vi är rädda för vad vi ska upptäcka – men när vi har hjärtat med oss kan vi börja bli vän med sanningen. Och då blir vi också för första gången vän med oss själva, på riktigt ❤

Lämna motsatserna – börja lyssna

Inre utveckling, Tisdagstankar, Uncategorized

Jag har skrivit om det förut: uppmaningen att välja kärleken framför rädslan (se t ex inläggen Förklädda röster och Möta med kärlek) och frågan om ja och nej (se t ex inlägget Smiter du, eller tar du hand om dig själv? eller sök på ”säga nej” i bloggen så hittar du en hel del 🙂 ). Och de här frågorna återkommer ju med jämna mellanrum. Vi ska säga ja till livet, inte nej. Vi ska lyssna på kärlekens röst, inte rädslans. Och vi ska naturligtvis så långt möjligt leva i närvaro och medvetenhet snarare än på omedveten autopilot. Och så vidare.

(Se det här klippet på Youtube.)

Det finns ett par tankevurpor i den här ekvationen, som ställer till det en del för oss. Den ena vurpan är att ja och nej, kärlek och rädsla och så vidare är motsatser. De kan förstås vara det. Om jag bjuder en vän till en fest kan vännen säga ja, eller också kan hon säga motsatsen: nej. I det förra fallet kommer hon på festen, och i det senare kommer hon inte. Då är ja och nej motsatser. Men om hon är trött och vill stanna hemma och vila, och därför säger nej till min fest – då har hon ju sagt ja till sin trötthet och sitt behov av vila. Det är en illusion att ”ja” är livsbejakande och expansivt medan ”nej” är sammandraget och livsförnekande. Det är vad jag gör med mitt ja eller mitt nej, vilken energi det leder till, som är det centrala.

Lika illusoriskt är fenomenen motsatsförhållandet mellan rädslan och kärleken. Visst – ett beslut fattat utifrån rädsla kan ofta bli ett slags motsats till ett beslut fattat utifrån kärlek (och resultaten av respektive beslut kan definitivt bli motsatser!). Men tanken kan då lätt bli att ”jag måste sluta vara rädd så att jag kan välja kärleken” – och det är ju inte särskilt kärleksfull om jag faktiskt är rädd. (En utveckling av den tankegången finns i inlägget Möta med kärlek). Och så vidare. Medvetenhet och omedvetenhet är det väl det enda någorlunda äkta motsatsparet i startfältet, men eftersom ”omedvetenhet” per definition gör att jag just då inte ens ser alternativet att vara medveten blir det också ganska meningslöst att hålla upp som något slags facit som man uppmanar någon att välja.

Den andra tankevurpan är att de ”fina” alternativen i dessa upplevda motsatspar – ja, kärlek, närvaro och medvetenhet – antas vara det rätta, eller representera ett slags absolut verklighet. När vi gjort oss kvitt alla våra neuroser, personlighetsfixeringar och egomönster, då kommer vi att säga ja, välja kärleken och vara medvetna. Eller? Nja. Grejen är ju att de här valen mellan ”det ena” och ”det andra” alltid tycks ligga i varsin ände av en skala. Och sedan lever vi livet i en rörelse fram och tillbaka på den skalan, med föreställningen att ena änden ska ge oss lycka, fred och frihet medan den andra tar ifrån oss dessa saker.

Även det här fenomenet har jag skrivit om tidigare, i inlägget Värdeskalan som ljuger. Så länge vi glider fram och tillbaka längs den där skalan och kämpar för att hålla oss i ena änden och borta från den andra, kommer vi alltid att sitta fast i ekorrhjulet. Det är det våra religioner och andra tillämpade moralkoder försökt med i tusentals år: att få oss att hålla oss i ena änden av skalan och utmåla det som lösningen. ”När du kommer hit och är i den här änden på permanent basis, då försvinner dina problem.” Det är bara det att själva kampen för att hålla sig i den där attraktiva änden är ett problem i sig. Anledningen till att vi inte hittar ut ur ekorrhjulet är att vi tror att lösningen är att stanna kvar i det.

Så om det gamla receptet inte funkar, vad är då det nya receptet? Jo, ironiskt nog är det ja, kärlek och medvetenhet 😉 Men inte som vi kanske tidigare föreställt oss det. Att säga ja handlar inte om att urskillningslöst gå med på allt man blir ombedd eller tillfrågad om. Det handlar om att lyssna inåt, välja i stunden och stanna kvar med upplevelsen. Inte välja en gång och sedan borsta av händerna och gå vidare. Utan kolla.

Men det här är inte riktigt lika bekvämt som färdiga strategier som man använder på rutin. Svartvita lösningar och automatik är enkelt. Att i stället stanna kvar i och intressera sig för en upplevelse – det vill säga, att faktiskt ha upplevelsen och inte mest bocka av den och skaka av sig den – är en utmaning, för det gör oss sårbara. Att kolla varje gång är lite läskigt, men samtidigt är det vägen bort från den automatiska glidningen fram och tillbaka längs den där skalan av reaktioner. Det kanske inte ens är möjligt att kolla vad jag vill i varje stund – men jag kan kolla hur det känns, och jag kan fortsätta lyssna. Så länge vi gör det kan det bara bli bättre. Fortsätt lyssna ❤

Målet med inre utveckling

Egot, Inre utveckling, Kursreflektioner, Tisdagstankar

När man söker sig till någon form av inre utveckling – går en kurs, läser en bok, börjar meditera eller något annat – är det ju oftast för att man vill att någonting i ens liv ska bli bättre. Det är ju helt rimligt också; varför skulle jag investera tid, energi och kanske pengar i någonting om jag inte trodde att det skulle ge mig någon? Men, frågan är vad jag tror att det ska ge mig, och om det överhuvudtaget finns tillgängligt.

För de allra flesta människor som jag mött handlar det ju om att må bättre, och för lika många är ”må bättre” detsamma som att vara mindre arg, ledsen, rädd, orolig, stressad och så vidare och i stället gladare, lyckligare eller nöjdare. Vi vill känna mer kraft, liv, kärlek, lugn, glädje eller vad det nu är som står överst på just vår önskelista – det kan ju variera. Men gemensamt för alla är att det vi söker är känslor som vi uppfattar som behagliga och att vi vill undvika känslor som vi uppfattar som obehagliga. På papperet är det en finfin plan. Den har bara ett fel: Den fungerar inte.

Alla känslor vi vill undvika finns i ena änden på en skala, där den andra änden befolkas av dem vi vill ha mer av. Men det är samma skala. När vi åker hem efter vår första kurs eller slår ihop vår första bok kanske vi känner oss lyckliga. ”Nu har jag hittat hem. Det här tillståndet ska jag aldrig lämna”, tänker vi kanske. Men vi får inte välja. Så snart det rör sig om ett tillstånd är vi på den där skalan igen, där vi klamrar oss fast allt vi kan i ena änden bara för att förr eller senare oundvikligen hamna i andra änden igen. Det verkar höra till att vara människa.

Naturligtvis förändras en del saker. Ju mer självinsikt vi får, desto mindre aktiveras de automatiska reaktionsmönster som kanske svarat för en stor del av de obehagliga känslorna. Samtidigt lämnas plats för mer acceptans och inre lugn. Men den stora förändringen är tillkomsten av någonting som inte i sig är ett tillstånd, och det är medvetenhet och närvaro. Eftersom vi kan vara mer eller mindre medvetet närvarande, precis som vi kan vara mer eller mindre glada eller kärleksfulla, är det lätt att först tro att medvetenhet och närvaro också finns i ena änden av den där skalan – men det gör de inte. Medvetenheten finns utanför skalan, och därför skapar den också en viss distans till de känslor som rör sig inom oss.

Så den verkligt meningsfulla förändringen är inte att bli gladare, känna sig starkare eller få bättre självförtroende. Den verkliga förändringen är att bli mer medveten om hur det är, just nu, i känslor, tankemönster, vanor, antaganden, självbild och så vidare.

När vi inser det stöter vi på nästa utmaning, som är att inte försöka ”göra” medvetenhet med hjälp av tankarna. När jag hamnar i ett känslomässigt reaktionsmönster finns ju känslorna där, även om jag intellektuellt förstår att personen inte menade att attackera, tillrättavisa, klandra eller skrämma mig. Om jag då tar ”medvetenheten” till hjälp för att tala mig själv tillrätta är det lite som att missbruka den. (I själva verket är det ju inte medvetenheten jag missbrukar, förstås, utan tankarna. Medvetenheten står utanför och iakttar det också 🙂 .) Medvetenhet är inte en flyktväg. Det är en vägledare att hålla i handen medan vi möter det som är här, nu.

Ibland när vi frågar återkommande deltagare om de fått vad de kom för när de sökte upp oss första gången ser det alltid lite roligt ut – för svaret är ju både ja och nej, och det gäller alla som gett sig in på den här vägen. För nej, jag fick inte det jag kom för. Och gudskelov för det. För jag fick något helt annat, som jag från början inte hade en aning om att det fanns.

Relaterade blogginlägg: Var sak på sin plats | Äga sina känslor | Att bli färdig | Mindfucking – en överraskande resurs

Verkligt viktig vila

Meditation, Tisdagstankar, Vägar & tekniker

Tom tid. Det har pratats en del om detta, och jag kan inte nog betona hur viktigt det är – och dessutom är det som sägs som aktivitet och vila ofta förenklat på ett sätt som gör att vi missar den tomma tiden. Världen och vår vardag blir också effektivt ordnad, så att det uppstår allt mindre tom tid under dagarna. Vi kan välja när ett tv-program startar, vi kan oftast schemalägga våra åkturer med kommunala färdmedel så att det uppstår minsta möjliga väntan, och även när vi faktiskt behöver vänta är vi många som flipprar med tfn eller lyssnar på en pod. Vi kanske till och med jobbar – och det är ju i alla fall bra! Eller?

(Titta på det här inlägget på Youtube.)

Grejen är att aktivitet och vila (i vaket tillstånd) faktiskt existerar i fyra olika kategorier, vars gränser i hög grad är flytande men som behövs allihop och måste vara i balans för att vi ska må bra:

Produktiv aktivitet handlar om sånt som vi kanske eller kanske inte aktivt valt att göra, men som behöver skötas för att vårt liv ska fungera: jobb, mat, tvätt och så vidare.
Icke-produktiv aktivitet handlar fortfarande om att göra något, fast vi gör det för att det är roligt, inte för att det är produktivt. Här finns till exempel lek och olika former av sport. Just motion i olika former kan förstås tillhöra både den tidigare och den här kategorin, beroende på vår egen inställning. Och en vän till mig har som hobby att renovera och möblera om i sitt hem – en aktivitet som för mig, när den förekommer, ligger väsentligt närmare ”produktiv aktivitet”!
Vila med innehåll är mer passivt. Vi kanske ser på tv, läser eller pratar med en vän (vilket kan gränsa till icke-produktiv aktivitet, beroende på samtalets natur). Detta är vad de flesta människor hänvisar till som vila. Vi ”tar igen oss” genom att låta oss bli underhållna på olika sätt, eller genom att ha sociala kontakter.
Vila utan innehåll – ”tom tid” – är en kategori som många missar att den ens finns, eller att den i så fall skulle tillföra något just på grund av avsaknaden av innehåll. Men den är oerhört viktig. Under den tomma tiden är det som om kroppens egen intelligens och det arbete som pågår hela tiden i våra celler får fritt spelrum, utan störande inslag. De här processerna fungerar ju förstås ändå. Sår läker, mat spjälkas och förkylningar motverkas även om all vår vakna tid är full med något. Då verkar dessa processer i bakgrunden, lite som en pågående backup av hårddisken som tuggar vidare med hjälp av det minne och den processorkraft som blir över medan vi jobbar vidare i mer krävande program. Men under den tomma tiden har cellerna förmodligen snarare samma upplevelse som man har på banken sedan man stängt för kunderna och äntligen kan börja arbeta! 😉

För många av oss är det verkligen tur att kroppen klarar att sköta i princip alla sina uppgifter i bakgrunden, eftersom vi är dåliga på att ta den där tomma tiden. Men sedan finns det människor som, likt en vän till mig, ibland trivs bäst med att sitta och fundera i soffan. (Jag är ganska säker på att min kropp skulle vilja byta hjärna med hennes i några dagar 😉 .) Det ger kroppen en fantastisk möjlighet att använda hela processorkraften och allt inre utrymme för att göra det den behöver göra. Vi sover vi inte, utan vi vakna och närvarande – men vi är närvarande med ingenting, eller med de tankar som uppstår i stunden. Det är ”vila utan innehåll”; en stund när vi låter vår instinktiva intelligens sätta sig vid spakarna utan att tro att vi nödvändigtvis vet bäst hela tiden.

Men om man då inte är som min vän, som tycker om att sitta och fundera i lugn och ro då och då – vad ska man göra då? Måste man planera in en meditationsstund varje dag? Nja. Man kan förstås göra det. Antingen kan man ställa ett larm (och för sköna ”larm” som passar för meditationsstunder eller andra pauser som man vill avsluta på ett behagligt sätt kan jag varmt rekommendera Insight Timer) och bara sätta sig i soffan en stund och se vad som händer. Ett annat alternativ är att använda så kallade aktiva meditationer som exempelvis Osho skapade många av. Om du har en timme till övers och vill skaka av dig en hektisk eller strulig dag så att kvällen blir mer avslappnad kanske Osho Kundalini passar bra (länken leder till musiken på Spotify – här hittar du instruktioner för de fyra stegen om du behöver). Om du i stället vill ha hjälp att komma till ro inför natten kan Nadabrahma vara skön att göra (instruktioner här).

Men livet erbjuder faktiskt många, många andra ”tomma” stunder, även om många av oss gjort sitt bästa för att rensa bort de flesta av dem! Den gemensamma nämnaren för i stort sett alla dessa stunder är nämligen att vi väntar på någonting och inte har kontroll över hur lång stunden blir. Vi väntar på vår tur i kassan, på banken, på busshållplatsen. Vi väntar på en vän som ska följa med ut på promenad och kom på i sista stund att hon ville leta rätt på sina extragoa vintervantar. Vi väntar på flygplatser, i bilköer och på massor, massor av andra saker.

Om du är som jag väcker den här sortens stunder inte så mycket känslan av avslappning och lugn, utan snarare irritation och otålighet. Men en dag kom jag på mig med att tänka en tanke som lät ungefär så här: Kan de skynda på lite där, så att jag kan få komma hem och vila! Det var först senare som det slog mig hur bakvänt det var att inte kunna tillåta mig att vila när det ändå inte fanns något att göra (i stället för att tycka att jag behövde önska att det vore annorlunda, så att jag fick komma hem och vila som jag hade tänkt mig. Men det var ju det där med kontroll 😉 ).

Så det kanske är dags att omvärdera de där små – och ibland längre – pauserna som sådana ”irritationsmoment” förunnar oss i vardagen. Eller åtminstone börja se och utnyttja den möjlighet som de ger oss att ta ett djupt andetag och låta oss och livet vara precis som vi är en stund, utan att göra någonting alls.

Medan jag satt och skrev på det här blogginlägget fick min man syn på ett väldigt passande citat från Albert Einstein som han återgav för mig: Kreativitet är en restprodukt av bortslösad tid. Om vi kan komma ihåg det (kanske samtidigt som vi minns John Lennons ord Tid som det var roligt att slösa bort är inte bortslösad) kan det hjälpa oss att skapa balans i våra aktiviteter. Det tomma och oproduktiva är högst produktivt. Verkligen ♥

Bli nyfiken på ditt ”du-nika” varande

Att börja nu – eller, ja, fortsätta