Det här med förändring är en återkommande fråga när det handlar om inre utveckling. Kan jag förändras? Vill jag förändras? Hur ska jag göra? Och när det handlar om förändring på djupet, verklig utveckling – kan jag välja själv, eller är det någonting som bara sker? [Läs mer…] om ”Offermentalitet” – villigheten att släppa taget
Förändring, tacksamhet och vila
Förändring. Finns det någon som inte känner sig ambivalent till förändring? Ibland är det något expansivt, fantastiskt och eftersträvat. Andra gånger kommer förändringen oombedd och väcker motstånd, eller rädsla. Med tanke på att förändring är en ständig del av livet är det lustigt att vårt förhållande till fenomenet är så tveeggat – och framförallt att vi lyckas upprätthålla eller återskapa illusionen om att tillstånd, förutsättningar, önskningar och människor ska förbli oförändrade, trots att det aldrig, aldrig ser ut så.
Just nu förändras Levande kraft, så tillvida att vi, såvitt jag vet, har hållit våra sista kursera i det hittillsvarande formatet på Piperska. Jag är fylld av tacksamhet, berörd av vår avslutningsceremoni och, just nu, så väldigt, väldigt trött. En femton år lång epok är till ända. Femton år då vi gått från att hålla en tredagarskurs om året till fem kurser om året på mellan tre och fem dagar. Femton år av möten, upptäckter, insikter och ett ständigt tilltagande och alltid lika fängslande djup.
Nu är det dags att känna efter. Vad vill jag göra? Skapa? Erbjuda? Dela med mig av? En sak som jag känt är att jag saknat bloggen sedan jag började sända Tisdagstankar live varje tisdag. Jag livesänder gärna; det är ett kul format där man ”träffar” människor och får mer direkt kontakt. Men flödet i bloggen förminskades – först till en skriftlig version av sändningarna och sedan nästan till ett ingenting (eftersom det sällan blev några kommentarer och det därför var svårt att veta om någon ens läste inläggen). Det blev mer av ett rutinjobb att sammanfatta ”tankarna” skriftligen, och det blev ingen energi över till det fria skrivandet. Så det vet jag: Jag vill skriva mer här, oberoende av Tisdagstankarna. Ibland överlappar kanske innehållet. Det är ju trots allt jag som tänker, och jag som skriver 😊. Ibland återkommer jag kanske i den ena formen till någonting jag tagit upp i den andra formen. Och jag tror inte att det är någon som har något emot det … 🧡
Det är dags att landa. Hitta hem. Och även för mig personligen och mitt ”body-mind” är det någonting som förändras. Vindar som tog sin början för flera år sedan har vuxit sig starkare under 2018 och skapat ganska mycket tumult – fast i mitt fall har det känts och sett ut mindre som tumult och mer som ett subtilt gytter av kamp, knutar och kontroll. Samtidigt har det, parallellt och paradoxalt, uppstått en helt ny kontakt med hjärtat, med sårbarheten och med mig själv … och som vanligt har det ena gjort det andra möjligt att få plats och bli medvetet och upplevt.
Nu, i början av 2019, har stormarna börjat avta och efterlämna ett nytt landskap. Det är lite som att komma tillbaka några år efter en skogsbrand, eller ett kalhygge. Det ser annorlunda ut. Att orientera sig i den späda grönskan, de nya livsformerna och den sjudande energin är en skör, känslig och lite nyvaken upplevelse. Det behövs mycket vila, stillhet och plats för den omkalibrering jag skrev om första gången redan 2017. Gamla strukturer har fallit sönder, och de nya har inte riktigt hittat sin form ännu.
Ibland får det här strategen inom mig att lägga i överväxeln. Den vill producera, utnyttja möjligheter, GÖRA. Den vill bestämma sig för vad jag vill och tycker, vad som ”nog är bäst” – välja i stället för att vilja. Den gillar också effektivitet. ”Hur kan jag dra nytta av det här?” ”Vad är det smartaste sättet att göra det där?” Taktiskt, praktiskt och rationellt. Men nä. Det är inte dags för strategen nu. Det är dags att stanna, och känna, och uppleva. Vad är det som drar? Vart drar det? Var finns nyfikenheten, och livet?
Och så den där tacksamheten. Över det som varit, och mest av allt över att det viktigaste i det som varit följer med på den fortsatta resan: stillheten, insikterna, erfarenheten och mina mest älskade följeslagare. Alltihop finns kvar, ofattbart och förunderligt. Jag ser fram emot att fortsätta framåt tillsammans 🧡🧡🧡
Hur ser det ut för dig? Var befinner du dig på din livsväg, på din inre resa? Är det dags att vila, att skapa, att känna eller att inspireras? Vartåt drar det i dig? Jag kommer att fortsätta dela det som händer med mig, och med Levande kraft. Om du vill få de här blogginläggen via nyhetsbrevet och inte redan är med i e-postlistan så är du välkommen att registrera dig på hemsidan 🧡
Fippel, belöningar och vad som är sant
Fippla. Ett verb som jag tror att jag aldrig hört före smarttelefonernas tid. Men det är ju så deskriptivt på något sätt. Kolla här, kolla där. Kolla här igen. Vissa dagar, eller stunder, är så tydliga fipplarstunder. Andra dagar och stunder glömmer jag att telefonen finns – men det är inte dem det här inlägget handlar om. Det handlar om stunder, kanske bara ögonblick, när jag noterar ”fippelreflexen”. Någonting inom mig blir nyfiket: vad är det som händer?
(Se det här klippet på Youtube.)
Jag är väl kanske lite märklig på ett sätt, men jag kan uppskatta vissa obehagliga upplevelser. Jag kan uppskatta att det kliar i ett sår, för det betyder att det läker. Jag kan uppskatta att ett kosttillskott eller en kroppsbehandling gör mig trött, om jag vet att det beror på att den skapar en utrensning som tillfälligt är en belastning för kroppen men på sikt gör situationen bättre. Och jag gillar när jag kan notera att det händer saker i mig, att kroppen och nervsystemet ”gör saker” på alldeles eget bevåg – även när det är saker som i sig inte är särskilt behagliga. Hur känns ett tillvant beteende (om man inte ger efter för impulsen)? Vad är det som händer när magen knyter sig, när längtan eller saknad manifesteras fysiskt, när jag blir arg/glad/ledsen/frustrerad? Jag är nyfiken. (Ibland är jag förstås, precis som de flesta andra, mest intresserad av att slippa ifrån det jag uppfattar som obehagligt – men genom åren har jag också utvecklat en stor nyfikenhet och utforskarlust när det gäller det där som händer.) Och så var det ju med fippelreflexen också. Vad var den till för egentligen?
Efter att ha iakttagit den lite mer började jag skönja väldigt primitiva drag hos den. Eftersom telefoner och uppkopplingen mot webben är en modern uppfinning är det ju lätt att tro att vi skulle förhålla oss till dem kognitivt, med vårt senast utvecklade, modernaste och mest avancerade nervsystem. Men fipplandet är allt annat än kognitivt, eller rationellt. Det är primitivt och instinktivt. Det fyller samma funktion som att sträcka ut handen efter en bit mat till; använder samma system i kroppen som får oss att dras till vissa människor eller hoppa undan för en bil i hög fart. Men hur kan det vara så? Faror att hoppa undan för, eller energier att dras till (eller inte) har ju funnits lika länge som människan. Smartphones har funnits i knappt tjugo år. What gives?
Vi är utrustade med flera olika nervsystem, varav det mest primitiva intresserar sig för överlevnad och välbefinnande: att undvika faror och bli belönad så ofta som möjligt. Vad vi uppfattar som en belöning varierar givetvis individuellt (och med vår aktuella stressnivå och ”energikondition”), men det är ganska tydligt att våra moderna, ständigt uppkopplade skärmar erbjuder något som många av oss uppfattar som en belöning. Vi kan få våra grundläggande instinktiva behov tillfredsställda – eller, vänta lite nu. Kan vi det?
Det är någonting med närheten, tillgängligheten och integrationen i vita moderna telefoner som lurar nervsystemet, eller i alla fall förför det med stor framgång. (För en del kanske det inte är telefonen, utan en platta eller dator – uppkopplingen tycks vara den gemensamma nämnaren i alla fall.) Riktigt hur vet jag inte. Men det känns tydligt att. Som om tekniken hamnar väldigt nära, blir nästan som en del av kroppen (från magens instinktiva perspektiv). Och det är den ju inte. Tekniken är fantastisk – men precis som Buddha lär ha sagt om intellektet är det bara värdefullt om vi bestämmer och intellektet arbetar för oss. När intellektet i stället sitter vid spakarna och försöker styra hela showen är det inte lika värdefullt.
För mig är inte lösningen att göra mig av med telefonen, eller ens sluta använda vissa funktioner (om de inte ter sig fullständigt meningslösa, förstås). För mig vore det att låta sig kontrolleras av tekniken, att bli slav under den i samma grad som om jag upplever att jag måste ha den. Lösningen för mig är, som så ofta, att bli nyfiken. Vad är det jag gör? Vad är det jag tror att det ska ge mig? Gör det det? Och vad får jag kanske i så fall på köpet? Vill jag ha det? Hur är det faktiskt för mig?
Att vara nyfiken – och ärlig mot mig själv med det jag upptäcker – ger mig möjligheten att utforska, utvärdera, upptäcka möjligheter, identifiera fallgropar och kunna ta del av så mycket av mitt liv som möjligt på ett konstruktivt sätt, som passar mig. På vägen upptäcker jag garanterat saker som inte passar mig, som kanske lurar mig, som ibland för mig ut på omvägar eller in återvändsgränder. Och det är okej. Det måste vara okej, för om det inte är det blir det ju för riskfyllt att utforska, att bli nyfiken – och då blir jag ju hänvisad till att leva efter någon annans recept, något som den personen kommit fram till.
Jag lär mig gärna av andra. Jag inspireras så gärna av andra – och det finns så många att inspireras av. Men jag måste göra min egen resa.
Och psst – det behöver inte handla om telefoner. Eller ens fippel. Vad gör du i din vardag för att ditt nervsystem har lurats att tro att det ska ge dig något viktigt? Vad är det du vill ha? Och får du faktiskt det – eller är det det antydda löftet om att få det som ger dig känslan av belöning (men bara så länge du fortsätter försöka)? Kolla varsamt, och var medveten om att den här sortens utforskande kan väcka ett ganska starkt försvar om de där instinktiva funktionerna tror att de riskerar att bli fråntagna något viktigt ❤
När försvaret fräter – tre tips för nedrustning
Ibland är det helt okej, och till och med bra, att bli arg eller vara på sin vakt. Ibland behöver vi ta en fajt. Och andra gånger är det nödvändigt att trampa på bromsen och vägra följa John (eller chefen, partnern eller föräldrarna). De gångerna behöver vi inga verktyg för lösa upp försvaret – det kommer att ha löst upp sig själv när det fyllt sin funktion.
(Se det här klippet på Youtube.)
Men andra gånger, då? När vi går omkring och känner oss grälsjuka, eller när hela vår varelse är ett enda stort NEEEJ, en knut av motstånd? När vi börjar känna hur anspänningen (antingen den märks för omgivningen eller inte) blir en frätande syra som mest tär på oss inifrån – hur löser vi upp den knuten?
Såväl stridslystnad som motstånd innebär ju alltid någon form av anspänning: vi rustar till strid, eller vi spjärnar emot. Och om fängelset är anspänning är väl friheten avslappning, att släppa på kontrollen? Rusta ner, liksom? Men även om vi ser att det teoretiskt vore lösningen på värken i axlarna, knuten i magen eller de snurrande tankarna kan det vara svårt att hoppa av spiralen av attack och försvar. Så hur ska man göra? Nedan ska jag dela med mig av tre tips till nedrustning – men först en liten passus om all den där energin vi låst in i våra försvar.
Börja lirka
För det första är det tacksamt om vi kan börja lirka med knuten. Oavsett om vi använder anspänningen till att låsa energin, sätta oss till motvärn och i största allmänhet göra motstånd eller till att aktivt angripa eller försöka förändra det vi uppfattar som ett hot i någon form, så är det i allmänhet bra att som ett första steg börja med att omsätta den låsta energin. Rör dig, ta in omvärlden (men kanske en annan del av den än den som just nu provocerar dig) och låt den energi som varit låst i anspänningen komma till användning när du har möjlighet till det – inte bara rent fysiskt (som till exempel ett löp- eller danspass), utan även energimässigt (som till exempel genom att byta miljö och ta in någonting som känns annorlunda).
Du vet hur man gör om du vill lösa upp en hård knut på en halskedja eller ett rep? Man börjar med att röra på ändarna, dra lite här och där i knuten, se var det finns åtminstone en viss flexibilitet. Det är som att börja släppa in luft, eller tomrum, där det varit tajt. Att omsätta energin fysiskt och energimässigt har samma funktion.
Rusta ner med respekt
Att börja lirka med knuten skapar ju en viss flexibilitet. Vi kan tillfälligt använda den där energin till något mer konstruktivt, i stället för att den ska fräta på vår fysiska och psykologiska hälsa. Men hur gör man för att faktiskt rusta ner det automatiska, reflexmässiga försvaret? Nedan följer tre sätt, olika ”avancerade” och olika tidskrävande, att hitta tillbaka till mjukheten.
Det magiska, djupa andetaget
Den klassiska vägen i stort och smått – stanna upp och ta ett djupt andetag. Låt utandningen bli en suck. Släpp allt, just precis så, för den korta tid som andetaget varar. Och kanske, kanske vill du följa upp med ett andetag till. Men grejen är ju att inte bestämma det på förhand. Om ditt inre rustar till strid, eller motstånd, är det osannolikt att du tycker att det låter som en lockande idé att sitta och andas lugnt i en kvart. Det räcker med det där enda andetaget. Om det sedan banar väg för mer, fint. Om inte, har du ändå fått lite distans i och med andetaget, och det blir lättare att stanna upp nästa gång.
Att stanna upp och bryta en spiral som tagit fart är en träningssak. Särskilt i det viktigt att förstå att det inte bara ger något positivt just då – för den skillnaden kanske knappt märks och därför är lätt att vifta bort – utan även på sikt. Att ta det djupa andetaget är som att inte ta ännu en kaka om jag vill gå ner i vikt. Just den enda kakan gör ingen större skillnad, men många kakor (och många andetag) gör all skillnad i världen.
Du som faktiskt vill göra det här andetaget lite längre kanske du vill prova guidningen KroppsKontakt (drygt 16 minuter) eller kortversionen Hitta kroppen en kort stund (6.30). (Kortversionen kan du också streama gratis från Youtube.)
Frågan som tar dig ut ur knuten
Ett annat verktyg, för dig som har lite längre tid (eller har tagit det djupare andetaget tillräckligt många gånger förr att vara beredd att ta dig lite längre tid) är att efter att återigen stanna upp, men denna gång faktiskt gå och sätta dig någonstans i avskildhet. Börja återigen med ett eller ett par lite djupare andetag, och reflektera sedan över frågan: Vad finns det i mitt liv just nu som jag inte gör motstånd mot? Som jag inte känner något behov av att kontrollera? Det kan vara antingen i den specifika situation du befinner dig i eller i ett större perspektiv. Och om svaret på den frågan i förstone är ”ingenting” – var bara lugn. Det kan vara precis så. (Och det betyder inte att det inte finns någonting, någonsin. Bara att du kanske inte ser det just nu. Om du sitter stilla en stund till, och tar några fler lite djupare andetag, kan det hända att det dyker upp saker. Eller inte.)
När du stannar med de här frågorna kommer det upp två sorters respons: dels en medvetenhet om hur mycket du faktiskt visst vill göra motstånd mot, hur mycket du försöker kontrollera; dels att det finns aspekter av ditt liv där du är beredd att ta det du får. Och ibland kan förståelsen djupna till insikten att det kan vara samma saker.
När vi inser att vi försöker kontrollera något (inuti eller utanför oss själva, och kanske genom att göra motstånd) som vi ytterst inte har någon kontroll över och där vi i slutänden ändå är beredda att ta vad vi får, försätter det oss i kontakt med en djup sårbarhet. Den kan initialt väcka ett ännu starkare motstånd – och till och med det är okej. Andas en stund där också. Det är som det är. Och du kanske känner igen beskrivningen? Det är en beskrivning av själva livet – det där som vi försöker kontrollera men ytterst inte har någon kontroll över, och ändå är beredda att ta vad vi får av. Det är vad det innebär att vara människa.
Ta ett djupt andetag ❤️
Yogaformen tvärtemot
De här tankegångarna för mig in på en tredje sak, en rent fysisk övning som för åtminstone vissa av oss kan hjälpa oss att släppa taget om de där många, många små försök till kontroll som ändå bara urlakar oss på energi. Jag pratar om Yinyoga och Resorativa yoga. De flesta yogaformer handlar ju om linjering och koncentration – former av kontroll – men Yinyoga och Restorative Yoga är i det avseendet annorlunda. För dig som inte provat dessa yogaformer så handlar de om att utöva yoga i fullständig avslappning, ett fullständigt mottagande, och stanna kvar i flera minuter i varje position.
När vi utövar den typen av yoga händer en av två saker: Antingen utövar vi fortfarande en nivå av mikrokontroll och ”styr” vår upplevelse så att vi inte ska behöva släppa motståndet fullt ut (psst! – att ”checka ut” och låta uppmärksamheten uppehålla dig någon annanstans än i kroppen är också en form av motstånd 😉), eller så hittar vi verkligen en djup avslappning och kan släppa kontrollen för en stund. Vilket som än är fallet så är den här yogaformen en fantastisk aktivitet för ökad mjukhet, även psykologiskt.
Kapitulation ❤️ engagemang = sant
Spontant vill jag beskriva kärnan i alla de här tre aktiviteterna på engelska: it’s about surrender. Det svenska orden ”kapitulation” och ”kapitulera”, som är de mest bokstavliga översättningarna av ordet, kan för en del låta väl krigiska. Men det handlar faktiskt om kapitulation. Inte resignation, som i att ge upp och sluta engagera sig – utan kapitulation, som i att släppa försöken att kontrollera och säga: ske din vilja. Ytterst är det ändå vad som händer; ”din vilja” är livets vilja, verkligheten – det som faktiskt sker.
Det är inte att sluta engagera sig – tvärtom. Det ögonblick då vi hittar förmågan att sluta göra motstånd mot det som redan är ett faktum är det ögonblick då vi kan börja delta helt och fullt i det liv vi faktiskt lever.
Välkommen ❤️
Instinkt, vilja och handling – välkommen till magens intelligens!
Jag har ju ägnat mig en del åt våra tre intelligenscenter – magens, hjärtats och huvudets – både inom ramen för Enneagrammet och i samband med upplevelsebaserad inre utveckling i allmänhet och Levande kraft-verksamheten i synnerhet. Tidigare i somras hittar du blogginläggen Integrerad intelligens (se här på Youtube) och Så här påverkas centren av inre utveckling (se här på Youtube), där jag förklarar lite mer om de här tre ”fakulteterna” eller, faktiskt, hjärnorna 🙂 . Nu är det dags att gå lite mer in på vad vart och ett av dem handlar om, och jag börjar med magen, eller det instinktiva centret.
Det finns enormt mycket att säga, utforska och upptäcka när det gäller vår instinktiva intelligens. Den är den mest grundläggande intelligensformen vi har, och den första att utvecklas genom evolutionen. Man kan säga att den visar oss vår mest basala identitet: att vi är. Inte vad vi är, eller hurdana vi är – sådant som självbild och egenvärde kommer senare. Här handlar det om själva det faktum att vi existerar, och att ”jag” är avskild från ”du”.
Hemvisten för våra instinkter
I magen bor bland annat våra instinkter, och man brukar tala om tre stycken: den för självbevarelse, den för attraktion (även kallad den sexuella instinkten) och den för anpassning (även kallad den sociala instinkten). Även det här har jag tagit upp i tidigare blogginlägg, och du som vill läsa mer om de tre är välkommen till inlägget Ditt instinktiva jag där jag säger lite mer om dem. Hela området instinkter är också så enormt stort och intressant – och högst relevant för inre utveckling – att det förtjänar sin helt egen arena!
Våra instinkter ligger alltså ”under” våra kognitiva processer och det vi tänker eller tycker, vilket bland annat förstås förklarar varför det inte går att gilla något ”med flit” som man faktiskt inte tycker om. Jag säger lite mer om detta nedan.
Ursprunget till handling
Magcentret kallas också ibland ”the moving centre” eller kanske helt enkelt ”handling” (i kontrast till ”känsla” för hjärtat och ”tanke” för huvudet. Man kan beskriva magen som ett slags motor; det som driver oss framåt och får oss att agera. Den instinktiva intelligensen mobiliserar oss, antingen för eller emot saker. På det viset är magen en ganska svartvit intelligens: det är antingen hit eller dit, ja eller nej, här eller där.
Vårt inre ”ja” eller ”nej” får oss sedan att sätta gränser, vilja ha en viss kontroll och göra motstånd mot sådant som vi inte kan kontrollera på något annat sätt.
Verklig vilja
Viljan bor också i magen. Men här är det viktigt att vi förstår vad vilja är. När i säger jag vill att … pratar vi egentligen inte om vilja. Då vill vi att någon, något eller vi själva ska vara eller bli på ett annat sätt än det är just, men vi kan inte verkställa det i stunden. Vi säger kanske att vi ”vill bygga upp en verksamhet”, eller att vi ”vill gå ner i vikt” – men då talar vi snarare om att vi har en önskan, en dröm, en längtan eller en målbild. Allt sådant är finfint att ha och kan hjälpa oss att komma dit vi vill (eller tror att vi vill) komma, men det är inte den viljan det handlar om är. Jag vill äta mer grönsaker är bara sant om jag faktiskt också väljer att äta grönsaker till middag; om det finns ett äkta ”ja” till grönsakerna som får mig att faktiskt välja dem.
Så vilja, så som den används i och uttrycks av magen, handlar om sådant som jag kan göra, eller försöka göra, nu. ”Jag vill gå ut” – och så går vi ut. ”Jag vill skriva” – och så sätter vi oss och skriver så fort vi får en chans. Och vi måste naturligtvis inte göra som magen vill bara för att den vill. Om jag känner att jag vill ha en glass men vet att jag får ont i magen av det kan jag välja att låta bli att göra magen till viljes. Men det gör oss ändå väldigt gott att veta vad vi vill, på riktigt
Många pratar idag om att det är svårt för dem att veta vad de vill, egentligen, och det beror på att vi glömt bort att kolla med magen. Men det här kan vi öva på. Vi kan känna efter vad vi faktiskt vill äta till lunch, och lägga märke till hur det känns att vilja. Vi kan kolla vilken väg vi vill välja när vi är ute och går – och bli nyfikna på hur vi vet det? Var, och hur, uppfattar du viljan?
Informationen går mest uppåt
Som jag också kommenterat tidigare går informationen mellan våra tre intelligenser till den absolut övervägande delen uppåt. Det förklarar, som jag sa tidigare, varför det är så svårt för huvudet att med sina tankar, åsikter och resonemang övertala magen att den gillar något som den faktiskt inte tycker om. Lika svårt är det att få sig själv att vilja något som man inte vill. Vi kan träna oss att gilla och vilja det som vi önskar att vi gillade eller ville, men det går inte med mentala verktyg. Vi måste umgås med magen på magens villkor – och det är här upplevelsebaserad inre utveckling kommer in i bilden 🙂 ❤
Jag fortsätter att prata om centren i sommar. Kanske kommer det annat, eller små fördjupningar, emellan – kanske inte 😉 Men du hittar som vanligt alla blogginlägg här, och alla filmerna i spellistan Tisdagstankar på Levande krafts Youtube-kanal.
Relaterade inlägg: Integrerad intelligens | Så här påverkas centren av inre utveckling | Medkänsla, värderingar och emotionell intelligens – välkommen till hjärtats värld | Vad använder du huvudet till egentligen?
Så här bidrar du till dina inre processer (istället för att sätta krokben för dem)
Ibland när man läser böcker, lyssnar till kloka lärare eller får instruktioner på en kurs låter det ofta enkelt. Inte nödvändigtvis lätt, men rent tekniskt okomplicerat. En viss process är målet, och den ska uppstå i ett antal steg. En sorgeprocess, får vi till exempel ofta höra, går igenom ett antal faser i en viss ordning. Eller vi kanske blir uppmanade, på en kurs eller i en bok, att ”sitta med en fråga” och utforska den (snarare än snabbt rafsa fram ett svar utifrån intellektet).
(Se det här klippet på vår Youtubekanal.)
Men alla som har sörjt vet att en sorgeprocess hoppar som en pingisboll mellan de olika faserna, och jag känner få människor som sätter sig med en specifik fråga, sluter ögonen och sedan ägnar den en halvtimmes kontemplation, fritt från andra mentala aktiviteter (även om det faktiskt är möjligt).
En sak som är bra att komma ihåg här är att det finns olika lager i medvetandet. Vi lägger nästan alla spontant fokus på det mentala lagret: tankar och intellektuella resonemang. I andra hand uppmärksammar vi kanske känslor, beroende på hur vårt inre landskap ser ut. Och så vidare. Men det luriga är att den uppmärksamhet det handlar om i stort sett alltid är mental (det vill säga kommer från intellektet) i sig själv, oavsett vad det är vi iakttar. Och intellektet är bäst på att identifiera saker och händelser.
En pågående process, däremot – till exempel integrationen av en insikt (som kanske i sig är svårgripbar för intellektet) eller att sjunka ner i en viss frågeställning och intressera sig för den (till exempel ”varför gör jag så här?”) utan att ha en uppfattning om vad resultatet ska bli – kan inte intellektet iaktta i realtid. Men det betyder inte att den inte äger rum. Och vad vi kan göra här, snarare än att försöka skapa själva processen, är att skapa förutsättningar för den.
Så hur gör man det? Det krävs två saker: 1) tid och 2) uppriktigt intresse. Och det viktigaste är att det uppriktiga intresset gäller hur det är – inte hur jag tycker att det borde vara, och inte för utvalda och godkända delar av ”hur det är”, utan hur det faktiskt är. Hur jag faktiskt känner. Och att det får vara tillräckligt. Vi vill gärna ha en plan, veta vad nästa steg är. Men på det här området fungerar inte det. Nästa steg uppenbarar sig av sig självt när vi tillåter oss att vara som vi är och är intresserade av hur det känns.
Så om det jag faktiskt känner just nu är ett kompakt motstånd mot att överhuvudtaget undersöka en viss fråga djupare är det helt okej. Men vi tror att det inte är okej. Motstånd är ju inte fint, och det kommer inte att ta mig framåt. Öppenhet och tillgänglighet är bättre. Men ibland är vi ju inte öppna och tillgängliga, och att få försöka låtsas att det är så tillför bara mer motstånd – nu inte bara mot det jag först gjorde motstånd mot, utan också mot mig själv.
Men det finns faktiskt ett ”slipp ut ur fängelset”-kort inbyggt i vårt system: Så snart jag tillåter mig att ha precis de känslor och tankar jag har, ”öppna” eller inte, ”konstruktiva” eller inte, har jag gjort mig tillgänglig. Och, ser man på, öppen ❤
Det är sådant här som vi utforskar, i olika format och ihop, fast själva 🙂 , på våra Levande kraft-kurser. Har du lust att vara med på nästa så kan du lära mer om den och/eller anmäla dig på vår hemsida. Välkommen!
