När gammalt reaktivitet eller en ingrodd, begränsande föreställning blivit framknuffad i min vardagsmedvetenhet (normalt genom att den väckts i en situation där egot bedömt den som relevant och användbar) får jag möjligheten att bli mer medveten – om den, om mig själv och om sanningen. Numera leder det oftast, är jag glad att kunna rapportera, till att jag blir det också 😊
[Läs mer…] om Avslutningsfester, nollningsuppdrag och vägar till inre klarhet
Den inre resans slingriga stig
På våra kurser har vi ofta liknat inre arbete vid att skala en lök. Man får ta lager efter lager, och det går inte att börja med det tredje lagret uppifrån, eller gå direkt på kärnan – man får helt enkelt ta det lager som är ytterst, skala av det och se vad det är, innan nästa lager blir synligt.
[Läs mer…] om Den inre resans slingriga stig
”Offermentalitet” – villigheten att släppa taget
Det här med förändring är en återkommande fråga när det handlar om inre utveckling. Kan jag förändras? Vill jag förändras? Hur ska jag göra? Och när det handlar om förändring på djupet, verklig utveckling – kan jag välja själv, eller är det någonting som bara sker? [Läs mer…] om ”Offermentalitet” – villigheten att släppa taget
”Om du bara älskade dig själv …”
Ett återkommande problem för många är att de inte får gjort det de skulle vilja – att de skjuter upp, prioriterar annat, rutinmässigt låter till exempel anhörigas behov, kraven på jobbet eller deras egen inre ”att göra”-lista övertrumfa det som är riktigt viktigt, men kanske inte riktigt ”syns”.
Ibland när man pratar om sådana saker så kommer ämnet ”älska sig själv” upp. ”Om du bara älskade dig själv skulle du säga till en viss person vad du tyckte.” ”Om du bara älskade dig själv skulle du flytta/byta jobb/träna regelbundet/äta sundare/våga X.” Och ibland kanske det är sant – men som bäst är det en stark förenkling, och den är sällan särskilt hjälpsam.
Nyligen översatte jag till och med en text där författaren påstod att ett ständigt uppskjutande är ett uttryck för självhat. Det vill säga: Om du inte får till stånd den förändring du önskar, eller förverkligar dina mål, så är det för att du inte älskar (utan rentav hatar) dig själv.
När jag läser sådant blir jag lite förbannad. (När lösningen dessutom är att sluta skjuta upp de nya, sunda vanorna – som det handlade om i den aktuella boken – blir ju det hela dessutom ett cirkelresonemang som säger att man inte kan förändra för att man inte älskar sig själv, och man älskar inte sig själv eftersom man inte kan förändra. Fullständigt meningslöst alltså, och föga hjälpsamt.)
Åtgärderna vi föreslås kan kännas som självkärlek: att ta hand om sig – ge sig tid för sig själv, unna sig saker, och så vidare. Och det är väl jättetrevligt om vi kan göra plats för avkoppling eller egentid, och visst, ”unna” dig saker om du vill (men se upp så att ”unnandet” inte i själva verket är ett uttryck för något som du i nästa stund sätter etiketten ”självsabotage” på – egot har så många finurliga tricks för sig). Men det kommer inte att göra att du älskar dig själv mer, och det kanske inte ens är det som behövs.
Vi människor är utrustade med en hel arsenal av mekanismer för att hjälpa oss överleva. Bland annat drar vi slutsatser av våra upplevelser och skapar snabbt strategier utifrån dem, i första hand för att slippa obehag och i andra hand för att få uppleva positiva saker. Strategierna programmeras in som automatiska mönster, som går igång av sig själva. Och det sker med bästa välvilja. Det finns ingen ”ond sida” inom oss som ”vill förstöra för oss”. Det betyder ju inte att den där automatiken alltid är så lyckad – men det betyder inte heller att vi aktivt vill förstöra för oss själva. (Det förekommer ibland, men det är ett undantag, inte en regel.) Vi vill vara trygga. Vi vill vara älskade. Vi vill känna oss tillhöriga. Och vi gör så gott vi kan för att det ska bli så. Det låter ganska kärleksfullt, tycker jag – även om vi kanske skulle behöva uppdatera oss lite på vad det egentligen är vi längtar efter.
Men, så – vi vänjer oss vid att leva, och reagera, på ett visst sätt. Det finns en trygghet i det hemtama, även om vi börjar identifiera vissa av mönstren som kontraproduktiva. Och det ligger nästan undantagslöst en rädsla och skvalpar någonstans under ytan, även om den ibland kan vara ganska långt ner bland lagren av känslor, reaktioner och upplevelser.
Så låt säga att du tvekar att genomföra en viss förändring, och du är medveten om att är rädsla som stoppar dig. I stället för att då tänka ”Om jag bara älskade mig själv så skulle jag känna att jag var VÄRD den här förändringen och inte fega ur” – titta närmare på rädslan. Som alltid är vägen framåt att bli medveten om hur det faktiskt förhåller sig, det vill säga hur det känns, inte hur någon annan eller du själv bedömer att det är. Var mjuk mot dig. Nyfiken. Lyft försiktigt på det översta lagret – själva situationen, tankarna kring den – och känn på den underliggande dynamiken. Är du rädd? Är du ledsen? Är du faktiskt arg? Hur känns det? Vad längtar du efter, just nu, på riktigt?
Att stanna upp, lyssna på sig och tillåta dig att just nu vara precis som man är, även om det finns obekväma känslor där och även om man just nu inte förmår leva som man skulle vilja – det är nog det mest kärleksfulla vi kan göra för oss själva ❤️️
Känslomässig medvetenhet, ”emotional fitness” och hardcore heart ♥
Det där med känslor är ju ett återkommande ämne när man jobbar med inre utveckling. Det var en av mina första riktigt meningsfulla och djupgående insikter när min egen resa tog fart på allvar – att känslor är viktiga. Inte som i ”mina känslor är viktiga, så jag måste uttrycka dem” (även om det också kan vara viktigt), utan som i att känslorna, i sig själva, är viktiga element i livet för oss människor.
(Se det här klippet på Youtube.)
Och det här med viktigt har två aspekter: Dels betyder det att känslor också har en plats, jämte tankar, instinktiva impulser och det där inom oss som står i kontakt med något högre än bara vår ”mänsklighet”. Dels betyder det att det som är viktigt är själv känslan – inte vad vi känner, utan att känna. Låter det förvirrande? Vi kan se om det går att göra det hela lite tydligare genom att dela upp den känslomässiga aspekten av inre arbete i tre olika nivåer. Det finns så klart ett oändligt antal ”nivåer”. och alla indelningar vi gör är förstås godtyckliga. Men genom att se vilka de olika nivåerna är kan vi bättre förstå de olika ”lagren” av vår känslomässiga utveckling, närvaro och klarhet.
Tre nivåer som illustrerar det hela ganska väl för mig skulle kunna kallas Känslomässig medvetenhet, ”emotional fitness” och hardcore heart (ja, det är lätt att låna in engelska ord när man vill hitta rätt känsla ibland 😊
Känslomässig medvetenhet
När vi börjar odla vår känslomässiga medvetenhet upptäcker vi vad känslor är – och ofta inte minst vad känslor inte är. Vi kanske tycker att vi ”känner ilska” när vi går omkring och argumenterar i tankarna med någon som vi är arg på. Men argumentationen (antingen den faktiskt förbereder oss för någonting som vi vill göra i verkligheten eller bara är en fantasi) tjänar faktiskt funktionen att hjälpa oss att slippa känna ilskan. I stället anstränger jag mig (irl eller bara i huvudet) för att råda bot på det jag upplever som orsaken till min ilska. Och det kanske är orsaken, eller inte – men det gör inte mycket för min känslomässiga medvetenhet. Det är samma sak om jag ältar ett misslyckande och hur värdelös jag tycker att det gör mig. Då är ältandet faktiskt, hur konstigt det än kan låta, ett sätt för mig att tänka på situationen och hur den får mig att känna mig, snarare än att faktiskt känna.
När min känslomässiga medvetenhet börjar gro blir jag alltmer medveten om den här typen av förväxlingar. Jag lär mig vad som är känslor – att de heter så för att de alltid har en fysisk komponent, och att jag kan bekanta mig med dem genom att känna på dem i stället för att tänka på dem. Efter hand och gradvis börjar medvetenheten ge oss större frihet, så att vi inte alltid agerar blint utifrån våra reaktioner. Vi ser att det inte nödvändigtvis är samma sak att ha en känslomässig reaktion och att göra någonting.
”EMOTIONAL FITNESS”
När jag kommer till den nivå som Per häromdagen skämtsamt kallade ”emotional fitness” så är det som om vi börjar ”hitta” lite bättre i våra känslor. Vi är hemma i den känslomässiga naturen och känner igen oss där. Det är lite som någon som lärt sig vad som är vad ute i naturen. Från början kanske vi bara vet att ”det här är ett berg”, det där är en fågel” och så vidare, men när vi lär känna naturen bättre kanske vi inte bara ser skillnad på olika slags berg och fåglar, utan också förstår vad det säger om skogen, miljön och en massa andra saker. Vi ser ett sammanhang, och därför kan vi lättare orientera oss. Vi tappar inte fotfästet lika lätt, våra gamla reaktionsmönster börjar luckras upp, och även om ett gammalt mönster väcks är vi inte slavar under det på samma sätt längre. På nivån av ”emotional fitness” är det inte bara det att vi börjar känna igen oss – utan vi börjar också känna oss igen 😊
”Hardcore heart”
När vi kommer till den här nivån börjar vi engagera hjärtat på riktigt. Att älska sig själv handlar inte om att bada bubbelbad eller ”unna” sig saker. Det handlar inte om självömkan eller tröst. Och det är inte meningen att vi ska ”älska oss själva extra mycket på grund av … [någon utmaning vi står inför]” eller ”älska oss själva trots … [något vi inte gillar hos oss själva]”. Alla sådana saker är bara substitut för verklig självkärlek. Men hur ser den där kärleken ut då, när hjärtat är helt och fullt med i matchen?
Först och främst handlar det om att ge saker och ting tid. Att älska sig själv liknar på det viset att älska sitt barn: Man kan försöka kompensera med saker eller med att skämma bort, men det är tiden som är det viktiga. Ett barn vet skillnaden mellan verklig kärlek – uppmärksam närvaro och engagemang i och intresse för hans eller hennes liv – och de plastiga substituten. Det gör du också, när det gäller din kärlek till dig själv. Riktig kärlek handlar om finnas där för dig själv. Det är att våra stanna i sanningen, hur den än känns just nu. Det är att stå kvar när det gör ont, att inte vika undan för att det börjar blåsa. Det är att möta det som är, utan att fly in i en offerroll eller pumpa upp sig för att visa en tuffhet som man just nu inte känner. Riktig självkärlek är att veta att man räcker till, och att faktiskt våga undersöka den saken om man tvekar. Ofta vågar vi inte kolla, för vi är rädda för vad vi ska upptäcka – men när vi har hjärtat med oss kan vi börja bli vän med sanningen. Och då blir vi också för första gången vän med oss själva, på riktigt ❤
Fippel, belöningar och vad som är sant
Fippla. Ett verb som jag tror att jag aldrig hört före smarttelefonernas tid. Men det är ju så deskriptivt på något sätt. Kolla här, kolla där. Kolla här igen. Vissa dagar, eller stunder, är så tydliga fipplarstunder. Andra dagar och stunder glömmer jag att telefonen finns – men det är inte dem det här inlägget handlar om. Det handlar om stunder, kanske bara ögonblick, när jag noterar ”fippelreflexen”. Någonting inom mig blir nyfiket: vad är det som händer?
(Se det här klippet på Youtube.)
Jag är väl kanske lite märklig på ett sätt, men jag kan uppskatta vissa obehagliga upplevelser. Jag kan uppskatta att det kliar i ett sår, för det betyder att det läker. Jag kan uppskatta att ett kosttillskott eller en kroppsbehandling gör mig trött, om jag vet att det beror på att den skapar en utrensning som tillfälligt är en belastning för kroppen men på sikt gör situationen bättre. Och jag gillar när jag kan notera att det händer saker i mig, att kroppen och nervsystemet ”gör saker” på alldeles eget bevåg – även när det är saker som i sig inte är särskilt behagliga. Hur känns ett tillvant beteende (om man inte ger efter för impulsen)? Vad är det som händer när magen knyter sig, när längtan eller saknad manifesteras fysiskt, när jag blir arg/glad/ledsen/frustrerad? Jag är nyfiken. (Ibland är jag förstås, precis som de flesta andra, mest intresserad av att slippa ifrån det jag uppfattar som obehagligt – men genom åren har jag också utvecklat en stor nyfikenhet och utforskarlust när det gäller det där som händer.) Och så var det ju med fippelreflexen också. Vad var den till för egentligen?
Efter att ha iakttagit den lite mer började jag skönja väldigt primitiva drag hos den. Eftersom telefoner och uppkopplingen mot webben är en modern uppfinning är det ju lätt att tro att vi skulle förhålla oss till dem kognitivt, med vårt senast utvecklade, modernaste och mest avancerade nervsystem. Men fipplandet är allt annat än kognitivt, eller rationellt. Det är primitivt och instinktivt. Det fyller samma funktion som att sträcka ut handen efter en bit mat till; använder samma system i kroppen som får oss att dras till vissa människor eller hoppa undan för en bil i hög fart. Men hur kan det vara så? Faror att hoppa undan för, eller energier att dras till (eller inte) har ju funnits lika länge som människan. Smartphones har funnits i knappt tjugo år. What gives?
Vi är utrustade med flera olika nervsystem, varav det mest primitiva intresserar sig för överlevnad och välbefinnande: att undvika faror och bli belönad så ofta som möjligt. Vad vi uppfattar som en belöning varierar givetvis individuellt (och med vår aktuella stressnivå och ”energikondition”), men det är ganska tydligt att våra moderna, ständigt uppkopplade skärmar erbjuder något som många av oss uppfattar som en belöning. Vi kan få våra grundläggande instinktiva behov tillfredsställda – eller, vänta lite nu. Kan vi det?
Det är någonting med närheten, tillgängligheten och integrationen i vita moderna telefoner som lurar nervsystemet, eller i alla fall förför det med stor framgång. (För en del kanske det inte är telefonen, utan en platta eller dator – uppkopplingen tycks vara den gemensamma nämnaren i alla fall.) Riktigt hur vet jag inte. Men det känns tydligt att. Som om tekniken hamnar väldigt nära, blir nästan som en del av kroppen (från magens instinktiva perspektiv). Och det är den ju inte. Tekniken är fantastisk – men precis som Buddha lär ha sagt om intellektet är det bara värdefullt om vi bestämmer och intellektet arbetar för oss. När intellektet i stället sitter vid spakarna och försöker styra hela showen är det inte lika värdefullt.
För mig är inte lösningen att göra mig av med telefonen, eller ens sluta använda vissa funktioner (om de inte ter sig fullständigt meningslösa, förstås). För mig vore det att låta sig kontrolleras av tekniken, att bli slav under den i samma grad som om jag upplever att jag måste ha den. Lösningen för mig är, som så ofta, att bli nyfiken. Vad är det jag gör? Vad är det jag tror att det ska ge mig? Gör det det? Och vad får jag kanske i så fall på köpet? Vill jag ha det? Hur är det faktiskt för mig?
Att vara nyfiken – och ärlig mot mig själv med det jag upptäcker – ger mig möjligheten att utforska, utvärdera, upptäcka möjligheter, identifiera fallgropar och kunna ta del av så mycket av mitt liv som möjligt på ett konstruktivt sätt, som passar mig. På vägen upptäcker jag garanterat saker som inte passar mig, som kanske lurar mig, som ibland för mig ut på omvägar eller in återvändsgränder. Och det är okej. Det måste vara okej, för om det inte är det blir det ju för riskfyllt att utforska, att bli nyfiken – och då blir jag ju hänvisad till att leva efter någon annans recept, något som den personen kommit fram till.
Jag lär mig gärna av andra. Jag inspireras så gärna av andra – och det finns så många att inspireras av. Men jag måste göra min egen resa.
Och psst – det behöver inte handla om telefoner. Eller ens fippel. Vad gör du i din vardag för att ditt nervsystem har lurats att tro att det ska ge dig något viktigt? Vad är det du vill ha? Och får du faktiskt det – eller är det det antydda löftet om att få det som ger dig känslan av belöning (men bara så länge du fortsätter försöka)? Kolla varsamt, och var medveten om att den här sortens utforskande kan väcka ett ganska starkt försvar om de där instinktiva funktionerna tror att de riskerar att bli fråntagna något viktigt ❤
