Jag översätter en bok om Mirakelkursen, och frasen ”att välja kärleken” återkommer förstås. Den får mig att fundera. För mig har den uppmaningen alltid – inte specifikt i Mirakelkursen utan i största allmänhet – sett ut att handla om ett sätt att vara i världen, ett sätt att möta andra, ett sätt att betrakta saker. Utanför mig själv.
[Read more…] about En klick förvirring, två skedar ledsen, krydda med inre lugn
Förändring, tacksamhet och vila
Förändring. Finns det någon som inte känner sig ambivalent till förändring? Ibland är det något expansivt, fantastiskt och eftersträvat. Andra gånger kommer förändringen oombedd och väcker motstånd, eller rädsla. Med tanke på att förändring är en ständig del av livet är det lustigt att vårt förhållande till fenomenet är så tveeggat – och framförallt att vi lyckas upprätthålla eller återskapa illusionen om att tillstånd, förutsättningar, önskningar och människor ska förbli oförändrade, trots att det aldrig, aldrig ser ut så.
Just nu förändras Levande kraft, så tillvida att vi, såvitt jag vet, har hållit våra sista kursera i det hittillsvarande formatet på Piperska. Jag är fylld av tacksamhet, berörd av vår avslutningsceremoni och, just nu, så väldigt, väldigt trött. En femton år lång epok är till ända. Femton år då vi gått från att hålla en tredagarskurs om året till fem kurser om året på mellan tre och fem dagar. Femton år av möten, upptäckter, insikter och ett ständigt tilltagande och alltid lika fängslande djup.
Nu är det dags att känna efter. Vad vill jag göra? Skapa? Erbjuda? Dela med mig av? En sak som jag känt är att jag saknat bloggen sedan jag började sända Tisdagstankar live varje tisdag. Jag livesänder gärna; det är ett kul format där man ”träffar” människor och får mer direkt kontakt. Men flödet i bloggen förminskades – först till en skriftlig version av sändningarna och sedan nästan till ett ingenting (eftersom det sällan blev några kommentarer och det därför var svårt att veta om någon ens läste inläggen). Det blev mer av ett rutinjobb att sammanfatta ”tankarna” skriftligen, och det blev ingen energi över till det fria skrivandet. Så det vet jag: Jag vill skriva mer här, oberoende av Tisdagstankarna. Ibland överlappar kanske innehållet. Det är ju trots allt jag som tänker, och jag som skriver 😊. Ibland återkommer jag kanske i den ena formen till någonting jag tagit upp i den andra formen. Och jag tror inte att det är någon som har något emot det … 🧡
Det är dags att landa. Hitta hem. Och även för mig personligen och mitt ”body-mind” är det någonting som förändras. Vindar som tog sin början för flera år sedan har vuxit sig starkare under 2018 och skapat ganska mycket tumult – fast i mitt fall har det känts och sett ut mindre som tumult och mer som ett subtilt gytter av kamp, knutar och kontroll. Samtidigt har det, parallellt och paradoxalt, uppstått en helt ny kontakt med hjärtat, med sårbarheten och med mig själv … och som vanligt har det ena gjort det andra möjligt att få plats och bli medvetet och upplevt.
Nu, i början av 2019, har stormarna börjat avta och efterlämna ett nytt landskap. Det är lite som att komma tillbaka några år efter en skogsbrand, eller ett kalhygge. Det ser annorlunda ut. Att orientera sig i den späda grönskan, de nya livsformerna och den sjudande energin är en skör, känslig och lite nyvaken upplevelse. Det behövs mycket vila, stillhet och plats för den omkalibrering jag skrev om första gången redan 2017. Gamla strukturer har fallit sönder, och de nya har inte riktigt hittat sin form ännu.
Ibland får det här strategen inom mig att lägga i överväxeln. Den vill producera, utnyttja möjligheter, GÖRA. Den vill bestämma sig för vad jag vill och tycker, vad som ”nog är bäst” – välja i stället för att vilja. Den gillar också effektivitet. ”Hur kan jag dra nytta av det här?” ”Vad är det smartaste sättet att göra det där?” Taktiskt, praktiskt och rationellt. Men nä. Det är inte dags för strategen nu. Det är dags att stanna, och känna, och uppleva. Vad är det som drar? Vart drar det? Var finns nyfikenheten, och livet?
Och så den där tacksamheten. Över det som varit, och mest av allt över att det viktigaste i det som varit följer med på den fortsatta resan: stillheten, insikterna, erfarenheten och mina mest älskade följeslagare. Alltihop finns kvar, ofattbart och förunderligt. Jag ser fram emot att fortsätta framåt tillsammans 🧡🧡🧡
Hur ser det ut för dig? Var befinner du dig på din livsväg, på din inre resa? Är det dags att vila, att skapa, att känna eller att inspireras? Vartåt drar det i dig? Jag kommer att fortsätta dela det som händer med mig, och med Levande kraft. Om du vill få de här blogginläggen via nyhetsbrevet och inte redan är med i e-postlistan så är du välkommen att registrera dig på hemsidan 🧡
”Om du bara älskade dig själv …”
Ett återkommande problem för många är att de inte får gjort det de skulle vilja – att de skjuter upp, prioriterar annat, rutinmässigt låter till exempel anhörigas behov, kraven på jobbet eller deras egen inre ”att göra”-lista övertrumfa det som är riktigt viktigt, men kanske inte riktigt ”syns”.
Ibland när man pratar om sådana saker så kommer ämnet ”älska sig själv” upp. ”Om du bara älskade dig själv skulle du säga till en viss person vad du tyckte.” ”Om du bara älskade dig själv skulle du flytta/byta jobb/träna regelbundet/äta sundare/våga X.” Och ibland kanske det är sant – men som bäst är det en stark förenkling, och den är sällan särskilt hjälpsam.
Nyligen översatte jag till och med en text där författaren påstod att ett ständigt uppskjutande är ett uttryck för självhat. Det vill säga: Om du inte får till stånd den förändring du önskar, eller förverkligar dina mål, så är det för att du inte älskar (utan rentav hatar) dig själv.
När jag läser sådant blir jag lite förbannad. (När lösningen dessutom är att sluta skjuta upp de nya, sunda vanorna – som det handlade om i den aktuella boken – blir ju det hela dessutom ett cirkelresonemang som säger att man inte kan förändra för att man inte älskar sig själv, och man älskar inte sig själv eftersom man inte kan förändra. Fullständigt meningslöst alltså, och föga hjälpsamt.)
Åtgärderna vi föreslås kan kännas som självkärlek: att ta hand om sig – ge sig tid för sig själv, unna sig saker, och så vidare. Och det är väl jättetrevligt om vi kan göra plats för avkoppling eller egentid, och visst, ”unna” dig saker om du vill (men se upp så att ”unnandet” inte i själva verket är ett uttryck för något som du i nästa stund sätter etiketten ”självsabotage” på – egot har så många finurliga tricks för sig). Men det kommer inte att göra att du älskar dig själv mer, och det kanske inte ens är det som behövs.
Vi människor är utrustade med en hel arsenal av mekanismer för att hjälpa oss överleva. Bland annat drar vi slutsatser av våra upplevelser och skapar snabbt strategier utifrån dem, i första hand för att slippa obehag och i andra hand för att få uppleva positiva saker. Strategierna programmeras in som automatiska mönster, som går igång av sig själva. Och det sker med bästa välvilja. Det finns ingen ”ond sida” inom oss som ”vill förstöra för oss”. Det betyder ju inte att den där automatiken alltid är så lyckad – men det betyder inte heller att vi aktivt vill förstöra för oss själva. (Det förekommer ibland, men det är ett undantag, inte en regel.) Vi vill vara trygga. Vi vill vara älskade. Vi vill känna oss tillhöriga. Och vi gör så gott vi kan för att det ska bli så. Det låter ganska kärleksfullt, tycker jag – även om vi kanske skulle behöva uppdatera oss lite på vad det egentligen är vi längtar efter.
Men, så – vi vänjer oss vid att leva, och reagera, på ett visst sätt. Det finns en trygghet i det hemtama, även om vi börjar identifiera vissa av mönstren som kontraproduktiva. Och det ligger nästan undantagslöst en rädsla och skvalpar någonstans under ytan, även om den ibland kan vara ganska långt ner bland lagren av känslor, reaktioner och upplevelser.
Så låt säga att du tvekar att genomföra en viss förändring, och du är medveten om att är rädsla som stoppar dig. I stället för att då tänka ”Om jag bara älskade mig själv så skulle jag känna att jag var VÄRD den här förändringen och inte fega ur” – titta närmare på rädslan. Som alltid är vägen framåt att bli medveten om hur det faktiskt förhåller sig, det vill säga hur det känns, inte hur någon annan eller du själv bedömer att det är. Var mjuk mot dig. Nyfiken. Lyft försiktigt på det översta lagret – själva situationen, tankarna kring den – och känn på den underliggande dynamiken. Är du rädd? Är du ledsen? Är du faktiskt arg? Hur känns det? Vad längtar du efter, just nu, på riktigt?
Att stanna upp, lyssna på sig och tillåta dig att just nu vara precis som man är, även om det finns obekväma känslor där och även om man just nu inte förmår leva som man skulle vilja – det är nog det mest kärleksfulla vi kan göra för oss själva ❤️️
Känslomässig medvetenhet, ”emotional fitness” och hardcore heart ♥
Det där med känslor är ju ett återkommande ämne när man jobbar med inre utveckling. Det var en av mina första riktigt meningsfulla och djupgående insikter när min egen resa tog fart på allvar – att känslor är viktiga. Inte som i ”mina känslor är viktiga, så jag måste uttrycka dem” (även om det också kan vara viktigt), utan som i att känslorna, i sig själva, är viktiga element i livet för oss människor.
(Se det här klippet på Youtube.)
Och det här med viktigt har två aspekter: Dels betyder det att känslor också har en plats, jämte tankar, instinktiva impulser och det där inom oss som står i kontakt med något högre än bara vår ”mänsklighet”. Dels betyder det att det som är viktigt är själv känslan – inte vad vi känner, utan att känna. Låter det förvirrande? Vi kan se om det går att göra det hela lite tydligare genom att dela upp den känslomässiga aspekten av inre arbete i tre olika nivåer. Det finns så klart ett oändligt antal ”nivåer”. och alla indelningar vi gör är förstås godtyckliga. Men genom att se vilka de olika nivåerna är kan vi bättre förstå de olika ”lagren” av vår känslomässiga utveckling, närvaro och klarhet.
Tre nivåer som illustrerar det hela ganska väl för mig skulle kunna kallas Känslomässig medvetenhet, ”emotional fitness” och hardcore heart (ja, det är lätt att låna in engelska ord när man vill hitta rätt känsla ibland 😊
Känslomässig medvetenhet
När vi börjar odla vår känslomässiga medvetenhet upptäcker vi vad känslor är – och ofta inte minst vad känslor inte är. Vi kanske tycker att vi ”känner ilska” när vi går omkring och argumenterar i tankarna med någon som vi är arg på. Men argumentationen (antingen den faktiskt förbereder oss för någonting som vi vill göra i verkligheten eller bara är en fantasi) tjänar faktiskt funktionen att hjälpa oss att slippa känna ilskan. I stället anstränger jag mig (irl eller bara i huvudet) för att råda bot på det jag upplever som orsaken till min ilska. Och det kanske är orsaken, eller inte – men det gör inte mycket för min känslomässiga medvetenhet. Det är samma sak om jag ältar ett misslyckande och hur värdelös jag tycker att det gör mig. Då är ältandet faktiskt, hur konstigt det än kan låta, ett sätt för mig att tänka på situationen och hur den får mig att känna mig, snarare än att faktiskt känna.
När min känslomässiga medvetenhet börjar gro blir jag alltmer medveten om den här typen av förväxlingar. Jag lär mig vad som är känslor – att de heter så för att de alltid har en fysisk komponent, och att jag kan bekanta mig med dem genom att känna på dem i stället för att tänka på dem. Efter hand och gradvis börjar medvetenheten ge oss större frihet, så att vi inte alltid agerar blint utifrån våra reaktioner. Vi ser att det inte nödvändigtvis är samma sak att ha en känslomässig reaktion och att göra någonting.
”EMOTIONAL FITNESS”
När jag kommer till den nivå som Per häromdagen skämtsamt kallade ”emotional fitness” så är det som om vi börjar ”hitta” lite bättre i våra känslor. Vi är hemma i den känslomässiga naturen och känner igen oss där. Det är lite som någon som lärt sig vad som är vad ute i naturen. Från början kanske vi bara vet att ”det här är ett berg”, det där är en fågel” och så vidare, men när vi lär känna naturen bättre kanske vi inte bara ser skillnad på olika slags berg och fåglar, utan också förstår vad det säger om skogen, miljön och en massa andra saker. Vi ser ett sammanhang, och därför kan vi lättare orientera oss. Vi tappar inte fotfästet lika lätt, våra gamla reaktionsmönster börjar luckras upp, och även om ett gammalt mönster väcks är vi inte slavar under det på samma sätt längre. På nivån av ”emotional fitness” är det inte bara det att vi börjar känna igen oss – utan vi börjar också känna oss igen 😊
”Hardcore heart”
När vi kommer till den här nivån börjar vi engagera hjärtat på riktigt. Att älska sig själv handlar inte om att bada bubbelbad eller ”unna” sig saker. Det handlar inte om självömkan eller tröst. Och det är inte meningen att vi ska ”älska oss själva extra mycket på grund av … [någon utmaning vi står inför]” eller ”älska oss själva trots … [något vi inte gillar hos oss själva]”. Alla sådana saker är bara substitut för verklig självkärlek. Men hur ser den där kärleken ut då, när hjärtat är helt och fullt med i matchen?
Först och främst handlar det om att ge saker och ting tid. Att älska sig själv liknar på det viset att älska sitt barn: Man kan försöka kompensera med saker eller med att skämma bort, men det är tiden som är det viktiga. Ett barn vet skillnaden mellan verklig kärlek – uppmärksam närvaro och engagemang i och intresse för hans eller hennes liv – och de plastiga substituten. Det gör du också, när det gäller din kärlek till dig själv. Riktig kärlek handlar om finnas där för dig själv. Det är att våra stanna i sanningen, hur den än känns just nu. Det är att stå kvar när det gör ont, att inte vika undan för att det börjar blåsa. Det är att möta det som är, utan att fly in i en offerroll eller pumpa upp sig för att visa en tuffhet som man just nu inte känner. Riktig självkärlek är att veta att man räcker till, och att faktiskt våga undersöka den saken om man tvekar. Ofta vågar vi inte kolla, för vi är rädda för vad vi ska upptäcka – men när vi har hjärtat med oss kan vi börja bli vän med sanningen. Och då blir vi också för första gången vän med oss själva, på riktigt ❤
Lämna motsatserna – börja lyssna
Jag har skrivit om det förut: uppmaningen att välja kärleken framför rädslan (se t ex inläggen Förklädda röster och Möta med kärlek) och frågan om ja och nej (se t ex inlägget Smiter du, eller tar du hand om dig själv? eller sök på ”säga nej” i bloggen så hittar du en hel del 🙂 ). Och de här frågorna återkommer ju med jämna mellanrum. Vi ska säga ja till livet, inte nej. Vi ska lyssna på kärlekens röst, inte rädslans. Och vi ska naturligtvis så långt möjligt leva i närvaro och medvetenhet snarare än på omedveten autopilot. Och så vidare.
(Se det här klippet på Youtube.)
Det finns ett par tankevurpor i den här ekvationen, som ställer till det en del för oss. Den ena vurpan är att ja och nej, kärlek och rädsla och så vidare är motsatser. De kan förstås vara det. Om jag bjuder en vän till en fest kan vännen säga ja, eller också kan hon säga motsatsen: nej. I det förra fallet kommer hon på festen, och i det senare kommer hon inte. Då är ja och nej motsatser. Men om hon är trött och vill stanna hemma och vila, och därför säger nej till min fest – då har hon ju sagt ja till sin trötthet och sitt behov av vila. Det är en illusion att ”ja” är livsbejakande och expansivt medan ”nej” är sammandraget och livsförnekande. Det är vad jag gör med mitt ja eller mitt nej, vilken energi det leder till, som är det centrala.
Lika illusoriskt är fenomenen motsatsförhållandet mellan rädslan och kärleken. Visst – ett beslut fattat utifrån rädsla kan ofta bli ett slags motsats till ett beslut fattat utifrån kärlek (och resultaten av respektive beslut kan definitivt bli motsatser!). Men tanken kan då lätt bli att ”jag måste sluta vara rädd så att jag kan välja kärleken” – och det är ju inte särskilt kärleksfull om jag faktiskt är rädd. (En utveckling av den tankegången finns i inlägget Möta med kärlek). Och så vidare. Medvetenhet och omedvetenhet är det väl det enda någorlunda äkta motsatsparet i startfältet, men eftersom ”omedvetenhet” per definition gör att jag just då inte ens ser alternativet att vara medveten blir det också ganska meningslöst att hålla upp som något slags facit som man uppmanar någon att välja.
Den andra tankevurpan är att de ”fina” alternativen i dessa upplevda motsatspar – ja, kärlek, närvaro och medvetenhet – antas vara det rätta, eller representera ett slags absolut verklighet. När vi gjort oss kvitt alla våra neuroser, personlighetsfixeringar och egomönster, då kommer vi att säga ja, välja kärleken och vara medvetna. Eller? Nja. Grejen är ju att de här valen mellan ”det ena” och ”det andra” alltid tycks ligga i varsin ände av en skala. Och sedan lever vi livet i en rörelse fram och tillbaka på den skalan, med föreställningen att ena änden ska ge oss lycka, fred och frihet medan den andra tar ifrån oss dessa saker.
Även det här fenomenet har jag skrivit om tidigare, i inlägget Värdeskalan som ljuger. Så länge vi glider fram och tillbaka längs den där skalan och kämpar för att hålla oss i ena änden och borta från den andra, kommer vi alltid att sitta fast i ekorrhjulet. Det är det våra religioner och andra tillämpade moralkoder försökt med i tusentals år: att få oss att hålla oss i ena änden av skalan och utmåla det som lösningen. ”När du kommer hit och är i den här änden på permanent basis, då försvinner dina problem.” Det är bara det att själva kampen för att hålla sig i den där attraktiva änden är ett problem i sig. Anledningen till att vi inte hittar ut ur ekorrhjulet är att vi tror att lösningen är att stanna kvar i det.
Så om det gamla receptet inte funkar, vad är då det nya receptet? Jo, ironiskt nog är det ja, kärlek och medvetenhet 😉 Men inte som vi kanske tidigare föreställt oss det. Att säga ja handlar inte om att urskillningslöst gå med på allt man blir ombedd eller tillfrågad om. Det handlar om att lyssna inåt, välja i stunden och stanna kvar med upplevelsen. Inte välja en gång och sedan borsta av händerna och gå vidare. Utan kolla.
Men det här är inte riktigt lika bekvämt som färdiga strategier som man använder på rutin. Svartvita lösningar och automatik är enkelt. Att i stället stanna kvar i och intressera sig för en upplevelse – det vill säga, att faktiskt ha upplevelsen och inte mest bocka av den och skaka av sig den – är en utmaning, för det gör oss sårbara. Att kolla varje gång är lite läskigt, men samtidigt är det vägen bort från den automatiska glidningen fram och tillbaka längs den där skalan av reaktioner. Det kanske inte ens är möjligt att kolla vad jag vill i varje stund – men jag kan kolla hur det känns, och jag kan fortsätta lyssna. Så länge vi gör det kan det bara bli bättre. Fortsätt lyssna ❤
Förklädda röster
”Lyssna till kärlekens röst, inte rädslans.” Det låter ju smidigt. Varför skulle jag vilja lyssna på rädslan om jag kan höra kärlek i stället, liksom? Under de senaste trettio, fyrtio åren har världen av inre utveckling blivit mer medveten om hur vi balanserar mellan kärlek och rädsla – att allt vi gör kan härledas till antingen det ena eller det andra. Och man behöver ju inte vara något stort snille för att räkna ut att rädslans röst lurar in en i allsköns dumheter, medan kärlekens röst erbjuder en bättre väg.
Och ja, så är det ju faktiskt. Så varför är vi inte fler som ”väljer kärlek” (eller glädje, eller frid, eller någon annan synonym som i samma grad står i kontrast till rädslan)? Beror det helt enkelt på att vi faktiskt inte vet hur man gör – och att egot är en hejdundrande säljare som pluggat bra för rädslan och hur bra den är på att hålla oss trygga? Förmodligen är det en del av svaret, tillsammans med vår nedärvda preferens för att prioritera rädsla och faror framför myskänslor och frid. (Den här preferensen kan sammanfattas som att den som sträcker sig fram för att njuta av livet och lukta på en blomma och inte upptäcker giftormen framför blomman lätt får sätta livet till. Den som höll utkik efter ormar i stället för blommor hade förmodligen inte lika kul – men hen överlevde längre och kunde vidarebefordra sin räddhågsna natur till sin avkomma.)
I självhjälpslitteraturen finns det gott om beskrivningar av hur man skiljer mellan kärlekens och rädslans olika röster. Kärlek känns förstås positivt, lätt och fridfullt, lugnande. Och rädsla känns ju negativt, tungt och begränsande, och gör oss ofta mer oroliga. Inga nyheter där. Och ibland kan ju en valsituation som jag står inför faktiskt visa mig på två så starkt åtskilda och tydligt urskiljbara alternativ. Om jag då är en väldigt rationell person och det ”rädda” alternativet faktiskt ser bättre ut på papperet, då kan nog den här instruktionen vara användbar. Lyssna på magen, inte resonemanget, låter uppmaningen då ungefär. Det tipset har jag själv gett både en och två gånger, och det är verkligen bra ibland. [Read more…] about Förklädda röster
