Levande kraft

Lär känna dig själv – och tyck om dig under tiden

intellekt

Vad använder du huvudet till egentligen?

Inre utveckling, Integrerad intelligens, Övningar, Tisdagstankar

Jag har tidigare skrivit och pratat om magen, det instinktiva centret, och om hjärtat, det emotionella centret. Nu kommer vi till huvudet – det intellektuella centret, och den tredje och sista intelligensen.

(Se filmklippet på Youtube.)

Precis som tidigare kan du börja med att göra en liten check-in. Blunda. Se var du har uppmärksamheten. På saker som hänt tidigare under dagen? På andra saker, som du tror kanske ska hända senare? På vad du hört tidigare om huvudets intelligens? Surrar det av förhoppningar, eller av oro? Minnen av samtal du haft, eller tankar på samtal du vill ha? Det finns tusen och en saker som huvudet kan lägga uppmärksamheten på. Så utan att döma, bara se vartåt dina tankar rör sig när de ”går på tomgång” …

Och sedan: Ta ett djupt andetag … Och ett till. Bli medveten om kroppen – om underlaget, om hur det känns i olika delar av kroppen. Känn hur bröstkorgen expanderar när kroppen andas in. Hur medvetenheten kroppen kanske gör dig medveten om olika sinnesintryck.

Det här är medveten närvaro – min energi är ”hemma”, men jag kan fortfarande ta in omgivningen, eller rikta uppmärksamheten mot framtiden, eller mot det förflutna. Men nu finns det samtidigt en förankring här och nu. Hur känns uppmärksamheten nu? Känner du dig mer eller mindre vaken? Känns tankarna luddigare, eller känns de mer skärpta? Välkommen till huvudet ❤

Mental aktivitet – men vilken sort?

Huvudet, det intellektuella centret, är på ett vis det som är mest välbekant för oss, eftersom vi tänker i princip oupphörligt. Det vi kanske inte känt till är att det vi till vardags upplever av huvudet sällan är huvudets styrkor, eller den meningsfulla aktivitet som centret främst är avsett för.

Du som sett de tidigare Tisdagstankarna där jag introducerat det tre centren som fenomen (se länkarna längst ner i inlägget) kanske kommer ihåg att de tre neurologiska systemen är förbundna med varandra via vagusnerven. Och, viktigast av allt, att den absolut övervägande delen av informationen går uppåt. Det vill säga, de senare tillkomma delarna av oss tar emot information från de äldre delarna, men de äldre delarna har inte alls samma förmåga att ta emot information från de nyare. Det är ju inte alls konstigt; det är ju samma sak som att det går att programmera för bakåtkompatibilitet, men inte framåtkompatibilitet (eftersom framtiden inte är här än och man därför inte vet vad det är man ska programmera in kompatibilitet med).

Om vi förstår det här, och om vi bekantat oss med funktionerna i det instinktiva centret och det emotionella centret, då kan vi också förstå varför våra vardagliga mentala aktiviteter har mycket lite med huvudets verkliga tillgångar att göra.

Det är helt enkelt så att en stor, stor del av vår intellektuella aktivitet ägnas åt att älta, rationalisera eller fantisera om instinktiva impulser och emotionell reaktivitet. Vi kanske känner oss kontrollerade eller begränsade på jobbet, till exempel. Det är magens område, en instinktiv sak – men vi rationaliserar och argumenterar (antingen i huvudet för oss själva eller i våra interaktioner med andra människor). Ett annat exempel är att vi gör andra ansvariga för våra känslor eller hur vi framstår – saker som har sin upprinnelse i den emotionella intelligensen, men huvudet intellektualiserar reaktiviteten, rättfärdigar våra projektioner och vidhåller att vi vet (eller borde veta) vad som pågår.

Det här innebär att en mycket stor del av vår mentala aktivitet är reaktivitet och impulser från de två andra centern. Men, är det då fel att känna saker, vilja ha bekräftelse eller göra motstånd mot något man inte gillar? Nej, inte alls. Problemet uppstår när vi förklär alltihop i argument och intellektuella resonemang. Det är ju inte så konstigt att vi gör det; det är ju få arbetsplatser som godtar motiveringar som ”jag vill inte” eller ”för att jag är ledsen idag”, så vi lockas att hitta mentala förklaringar. Och den vanan började inte i vuxen ålder; till och med som barn blev ofta ombedda att förklara instinktiva impulser och känslomässiga tillstånd utifrån huvudet. Uttalanden som ”jag är ledsen” till ”jag vill inte” fick nästan alltid frågan ”varför då?”. Och även om det var i bästa välmening som våra föräldrar bad oss förklara, så lärde det oss att våra instinkter och känslor bara gills om vi kan motivera dem eller förklara dem rationellt.

Så vad är huvudets funktion, då? Man kan säga att den balanserade huvudenergin har två uttryck: ett vanligare, enklare funktion och ett högre, mer skärpt uttryck.

Den enkla, konstruktiva funktionen

Det vi med fördel kan använda huvudet till är att ställa samman information, sortera intrycken från hjärtat, magen och omvärlden, och utvärdera olika saker vi provar – till exempel. Vi kan förstås också lära oss saker utantill, förstå samband, planera samt konstruera och ifrågasätta teorier. Sådana här saker fungerar det balanserat huvudcenter förträffligt till, och de handlar alla om att samla in, bearbeta eller dra slutsatser av information. Det är konstruktiv tankeverksamhet.

Den högre, öppna funktionen

Den högre funktionen hos huvudcentret är inte konstruktiv på samma sätt. Den handlar snarare om öppenhet, om att tystna och göra sig tillgänglig så att lösningar, idéer, sanningar, insikter och visshet kan hitta oss, i stället för att vi ska hitta – eller konstruera – dessa saker. Den högre funktionen får plats när vi inte aktivt tänker, ifrågasätter eller drar slutsatser; när vi inte gör någonting med huvudcentrets energi utan i stället låter den bli tillgänglig för en högre intelligens.

Det intellektuella centret i balans

Ett bra sätt att låta båda dessa balanserade funktioner samarbeta när vi står inför ett problem behöver lösas, eller en fråga som vi söker ett svar på, är att först kartlägga situationen med det konstruktiva tänkandet. Då sammanställer vi utgångsläget genom att sortera intrycken från hjärtat, magen och omvärlden och klargöra specifikt vad det är vi vill hitta en lösning för, svar på, och så vidare.

Sedan är det dags för den andra delen: den högre, öppna funktionen, där den ”jag” som formulerat problemet kliver åt sidan och bjuder in stillheten och tystnaden. Ibland kan det se ut precis som det låter: som tyst, sittande meditation. Ibland ser det ut som ett bad, eller en promenad i skogen. Det spelar inte så stor roll hur det ser ut, och det kan ju också variera hur länge dörren behöver stå öppen. Ibland kommer någonting till oss så snart vi verkligen tar det där steget åt sidan. Ibland är det som ska hitta oss inte moget än, eller vi själva är inte mogna, och då tar det lite längre tid.

Vi kan inte beställa lösningarna och svaren på förhand. Men vi kan träna på vanan att bjuda in dem ❤

 

Relaterade inlägg: Integrerad intelligens | Så här påverkas centren av inre utveckling | Vilja, instinkt och handling – välkommen till magens intelligens | Medkänsla, värderingar och emotionell intelligens – välkommen till hjärtats värld 

Under intellektets radar

Inre utveckling

Att arbeta med tankemönster är något intellektet hänger med på. Till och med känslor kan det ibland förstå sig på, lite sådär från sidan (förutsatt att vi också kan tillåta och uppleva känslorna, så att det finns något att förstå sedan). Men sedan … Hur arbetar man med material som flyger under intellektets radar?

(Se inlägget som klipp på Youtube)

Nyligen höll vi en annorlunda kurs i inre utveckling. Den handlade om de biologiska instinkter som vi människor (och andra levande varelser) drivs av. I vårt arbete relaterar vi mycket till domänerna magen, hjärtat och huvudet där magen är just vår instinktiva intelligens, hjärtat den känslomässiga och huvudet den intellektuella – och vid en första anblick kan man ju tro att biologiska instinkter är det som ligger längst ifrån arbete med inre utveckling, självkännedom och andlighet. Kurser i personlig utveckling handlar ju ofta om känslor, eller om vårt sätt att tänka; om de inbegriper kroppen handlar det möjligtvis om dans, yoga eller kroppsbehandlingar av olika slag. Men vårt fysiska jag, och magens intelligens, omfattar mycket mer än så. Ur ett biologiskt perspektiv är det här vi hittar våra instinkter, och ur ett existentiellt perspektiv är magens domän själva grunden för vårt varande. Så snarare än att vara irrelevant för inre utveckling är magen och vår instinktiva verklighet centrala faktorer.

På sätt och vis passerar både våra instinktiva drivkrafter och det där rena varandet under radarn för de kognitiva processerna – och samtidigt är de på ett vis vår djupaste biologiska identitet. Det gör området både känsligt och svårgripbart. Dessutom är det lite klurigt att arbeta så ingående med magens domän, med vår instinktiva natur. Det behövs ju ord för att beskriva det man pratar om och fokuserar på i övningar, och orden ger det bedrägliga intrycket att det vi arbetar med är något tekniskt och teoretiskt som inte berör oss särskilt mycket. I själva verket är det precis tvärtom: det är djupt, nära och personligt. Men huvudet förstår inte riktigt, och det ger upphov till viss förvirring.

Det här – både området som sådant och själva förvirringen – påverkar oss ofta, ofta. Inte bara när vi är på kurs, utan minst lika mycket vi vardagen. Vi agerar och reagerar instinktivt – mycket oftare än vi tror, och även i högst ”civiliserade” sammanhang. Men sedan kommer intellektet tätt efter och vill förklara vårt agerande eller förklara bort våra impulser, och vår kultur har lärt oss att sätta mer tilltro till huvudets tolkningar, resonemang och slutsatser. Det är först när intellektet fått bearbeta, förstå eller avfärda något som det räknas, på riktigt. Och det är klart att det skapar förvirring. Intellektet är ju bara en tredjedel av vår mänskliga form. Våra instinkter och vår djupare biologiska identitet är en annan tredjedel, som vi ofta tror att vi, som människor, ”står över” (vilket är en stor missuppfattning). Och vårt hjärta, den sista tredjedelen, är vår emotionella verklighet, som brukar få lite plats ibland för att det känns fint eller mysigt men fortfarande sällan ges lika mycket cred som tankarna.

Arbetet med vår instinktiva natur kan också lätt få oss att känna oss lite hjälplösa. Vi är vana att bestämma oss för hur vi vill ha det (med intellektet), göra upp planer (med intellektet) och sedan jobba mot ett mål. Men allt det där sker på en kognitiv nivå, i neocortex (hjärnbarken), som våra instinkter inte bryr sig så väldigt mycket om. De finns före. De ligger under. De är grunden; själva förutsättningen för vår överlevnad, för att det överhuvudtaget ska existera något intellekt.

När vi arbetar med den här typen av aspekter – sådana som liksom flyger under intellektets radar – behövs det alltid tid och utrymme där det som blir medvetet bara kan få finnas, utan att vi vare försöker göra någonting med det eller förvisar det till marginalen av medvetandet.

Själv känner jag fortfarande av kursen som vi höll, och den kommer nog att fortsätta påverka mig och visa mig saker under lång tid framöver. Jag får verkligen träna på att följa mina egna råd. Att vara nyfiken. Att låta saker och ting uppstå utan att lägga mig i alltför mycket. Jag har en hjärna som väldigt gärna vill förstå, förklara och se en större bild. Och det är helt okej. Tankarna har ju också en plats – men mitt i processen är det bra om vi kan låta dem jobba med att sortera i vad vi upplever snarare än vad det betyder 😊. Jag får hjälpa huvudet att inte försöka förklara någonting innan det har blivit färdigt.

Och det som i den meningen blir ”färdigt” är väl på sätt och vis det som blivit grunden för våra kurser: Sådant som blivit någorlunda klarlagt, som vi kan dela med oss av eftersom vi sett hur det hänger ihop – samtidigt som inre arbete alltid är en pågående process där öppenhet är nyckeln, även när det gäller sånt vi tror att vi vet.

På våra steg I-kurser börjar vi utforskandet av de här olika domänerna – magen, hjärtat och huvudet – och nu hade vi alltså en hel steg III som fokuserade på vår instinktiva natur. Jag tyckte mycket om den, och det känns som om det kan bli mer kurser om vår instinktiva natur i framtiden, kanske i lite andra format.

 

Relaterade blogginlägg: Ditt instinktiva jag

Att jämföra eller inte jämföra

Inre utveckling

Både pengar och religion har i olika sammanhang utpekats som ”roten till allt ont”. Jag skulle vilja lämna ett nytt bidrag till floran av syndabockar och föreslå JÄMFÖRELSER som en kandidat! 🙂 

Jämförelser, och de illusioner intellektet serverar oss med hjälp av dem, är ett knepigt område. Egot ”jämför” så selektivt, men får samtidigt jämförelserna att verka sakliga och självklara (och beklämmande!). Jag kanske ser mig om i omgivningen och hittar en person med snygga ben, och så jämför jag med mina som då verkar mindre snygga. Sedan ser jag ett tv-program där en kvinna forskar på gorillor i Afrika, och det arbetet låter så fantastiskt livsbejakande och härligt och perfekt – och så jämför jag med mitt som då verkar sakna något. Jag lunchar med en väninna som tjänar 68 000 kronor i månaden, och så jämför jag med vad jag tjänar … som jag inte ens har någon exakt siffra för, men jag vet att det inte kommer i närheten av hennes. Jag ser situationer där olika individer väljer, chansar, lyckas, fångar dagen, är vackra, har fantastiska relationer och lyckliga familjer (såvitt jag kan se) – och alla dessa olika jämförelser erbjuder mig en möjlighet att känna mig besviken eller som om jag valt fel någonstans.

Det intellektet missar i sin iver att vara ”saklig” och ”bevisa” att det finns något bättre att sträva efter är att jag inte jämför med EN person. Det är inte ”någon” som har den perfekta kroppen, det fantastiska jobbet, de underbara relationerna, det sociala umgänget och den ekonomiska friheten. Det är inte min mening att slå ett slag för devisen ”man kan inte få allt”, för den tycker jag är lite tramsig eftersom vad ”allt” innebär växlar från stund till stund och är beroende av just den här sortens jämförelser. Meningen är att belysa hur fullständigt meningslösa jämförelserna är; inte alls de ”sakliga bevis” som egot vill framställa dem som.

Det kan verka som om lösningen vore att spä ut de beklämmande jämförelserna med andra jämförelser ned människor som är mindre lyckligt lottade än jag … men det är ju bara ännu mer deprimerande. Och det lustiga är att även om det SKULLE ge mig en känsla av kompensation ger ju varje sådan jämförelse samtidigt mer näring åt även den andra änden av skalan. Även här har vi en ”värdeskala” som vi någonstans tror är rimlig och hjälpsam men som i själva verket bara skapar stress.

Men som vanligt är inte lösningen ens att sluta jämföra (vilket ju är lätt att man vill lova sig själv när man inser det här). Börja i stället med att se när det händer, med att bli medveten om hur du resonerar. Och även här, som så ofta annars, är The Work en perfekt arbetspartner =). En annan sak som kan vara ganska intressant är att tala om för föremålet för jämförelserna vad man ser hos honom eller henne!