Häromdagen frågade någon: ”Hur upplever du den ökade fientligheten och polariserade diskussionerna online idag?” Jag fick sitta med den en stund. Jag har reflekterat över det ett bra tag nu, men det har tilltagit starkt sedan coronacirkusen drog igång. Det polariserande uttryckandet och försvarandet av åsikter till höger och vänster verkar nästan vara en del av det ”nya normala” som vi hör så mycket om. Och hur upplevde jag det?
Jag minns den dag i maj då Paolo Roberto blev ertappad med att köpa sex. Plötsligt växlade hela upplevelsen på sociala medier (i alla fall för oss svenskar) till att handla om sexhandel och kvinnosyn. Och, förstås, själva Paolo, vad han gjort och hur han sedan hanterat situationen. De röster som ropat efter striktare covid-19-åtgärder, redogjort för konspirationsteorier eller på andra sätt uttryckt allt som var fel kring hanteringen av pandemin tystnade abrupt. Eller, det vill säga – det var förmodligen ungefär samma röster som lika högljutt började uttrycka förakt, förklaringar och/eller åsikter kring sexhandel. Det var lite som det kan bli med tankarna ibland när man försöker meditera. Det spelar ingen större roll vad de handlar om, bara det finns något där.
Systemet överbelastat – upploppsläge startat
Sedan föll Paolo gradvis tillbaka i bakgrunden. (Dock inte innan han oavsiktligen hunnit dra massor av uppmärksamhet till sexhandel i allmänhet och till Talita i synnerhet, tack för det!) Och vi hade förmodligen kunnat växla tillbaka till coronaläge igen … Men då kom nyheterna om mordet på George Floyd. Ihop med dem kom en ökad medvetenhet om hela BLM-rörelsen och systemisk rasism överlag. Plötsligt hade vi även internationellt mer aktiva frågor att bli upprörda över.
Missförstå mig inte; det här är jätteviktiga frågor. Jag säger inte att de inte är det, eller att det ökade intresset inte är bra. Det handlar mer om den kollektiva energin. Det handlar om hur vi, som individer, påverkas – på got och ont. Och det handlar om hur egot snor åt sig även de noblaste engagemang (återigen, på gott och ont), och ställer till det.
Redan i våras hade jag ofta kommit att tänka på en scen ur filmen Bruce Almighty. Jim Carreys ”Bruce” har fått all Guds kraft, men han vet inte hur han ska klara av jobbet. I panik säger han ett kollektivt ”ja” till allas böner för att få läget att lugna ner sig. (Ett resultat är att alla vinner på lotteri – men eftersom de är så många blir vinsten bara småpengar, och folk blir bara förbannade.) Hans ytliga snabblösning på världsproblemen skapar sådan obalans att människor blir förvirrade, och den allmänna röran skapar en känsla av att världens ände är nära, och följden blir upplopp och plundring. (Det som utspelat sig efter George Floyd-mordet har faktiskt inte legat särskilt långt ifrån.)
Åsiktsfabrikernas natur
Men i alla fall. Alla dessa frågor är viktiga och verkliga, och de leder till upphettade diskussioner med stora personliga investeringar. Följden blir ofta ett hätskare språk, snabba avfärdanden och massor av fördömanden och anklagande tonfall. Jag har sett den tendensen tillta i skov under de senaste åren, ihop med en ökande fientlighet i det politiska klimatet. Men nu är det som om 2020 har kommit med superbränsle åt människors rädslor och försvar – och det, i sin tur, sätter fart i åsiktsfabrikerna.
Det är som om vi alla hade en inre åsiktsfabrik. Hos en del är maskinerna rostiga och dammiga efter att ha stått oanvända i många år. Andras fabriker fungerar bra i de delar som samlar och sorterar bland befintliga åsikter, men de delar som skapar egna står still. Hos åter andra fungerar alla delar, och hos en del går de varma.
Det är inget fel med ”fabrikerna” som sådana. De är bara en del av vårt mänskliga sinne som samlar information (i det här fallet, åsikter) och bearbetar den för att se hur den ska användas och hur vi ska förhålla oss. Precis som så många andra delar av vårt psyke är detta i sig självt varken bra eller dåligt. Det bara är. För det mesta är det värdefullt att veta var vi står. Problemet är att rädsla och stress för det mest får oss att dra förhastade slutsatser och döma hårdare. Vi ser mer och mer i svartvitt och slutar ta in ny information. Och det hjälper ju varken människor eller samhällsproblem.
Vilken energi ger jag näring åt just nu?
Som Åtta (för dig som gillar Enneagrammet) har jag generellt gillat åsikter och uttryckandet av dem. Jag har varit beredd att försvara dem med ett visst mått av aggressivitet. Det var en bra bit upp i vuxen ålder som jag insåg att det inte bara handlade om fakta. Det handlade inte bara om rätt och fel. Visst, det handlade ofta om rätt och fel också, men att bara ha rätt skulle inte övertyga någon som hade en personlig investering i motsatsen. Undan för undan började jag bli medveten om den energi med vilken jag själv och andra kommunicerade. Under de senaste åren, och särskilt i år, har den upptrissade aggressiviteten påtaglig. Och det verkar gälla även skälen till att folk postar saker och engagerar sig i diskussioner.
Ovanligt ovänligt
På grund av min personlighet har det faktiskt kommit som något av en överraskning hur illa berörda jag numera kan bli av det klimat som råder, det ovanligt ovänliga. Eller snarare, kanske: hur personligt berörd jag känner mig, trots att jag kanske inte är aktivt inblandad just då. Jag är van att känna så om jag varit aktivt inblandad. Om jag känt att det fanns saker jag måste försvara. Om diskussionen hettat till på ett sätt som känts oproportionerligt. Eller om jag anat förljugenhet eller dolda agendor. Men annars har jag bara läst vad det stått (om det intresserat mig) eller scrollat förbi.
Nu känner jag mig okarakteristiskt påverkad av själva klimatet i många (eller ibland de flesta) av diskussionerna. Det spelar ingen roll ifall det handlar om etnicitet, vacciner, olika länders covid-strategier – åsiktsfabrikerna, och den aggressiva hållning som ibland tycks genomsyra även de minsta (och på ytan kanske rentav livsbejakande) påståenden, väcker ett starkt obehag. Dessutom är det ofta tydligt att den som postar något (inte sällan en spydig eller hånfull mem om hur dumma vissa människor eller grupper är) inte är ute efter någon produktiv diskussion. Syftet med postandet är bara att stärka sin samhörighet med likasinnade. I den typen av sammanhang drar jag mest åt att undvika engagemang överhuvudtaget. Jag vill varken ge näring åt eller själv behöva handskas med den typen av energi.
Chansen att växa – våra skräddarsydda utmaningar
Men det rådande klimatet erbjuder faktiskt sina egna möjligheter till inre utveckling. Vilken energi vill jag ge näring åt? Var vill jag engagera mig? Hur kan jag göra det på ett produktivt sätt? Och, vill jag bara avreagera mig och få ur mig min åsikt, kanske få gehör från likasinnade? Sprider vi fortfarande gift?
Och, inte minst: vilka områden, projekt och insikter vill jag ge näring, uttrycka och bidra till spridandet av? Det kanske inte handlar om sådant som uttryckligen gäller de större frågorna – men det kan ju vara sådant som hjälper till att bidra till ett klimat där det kan ske. Vad dras jag till? Var finns det affirmativa, för mig – det som inte bara handlar om vad jag har invändningar mot?
Viktiga frågor, verkligen. Det känns skönt att ha hittat dem ❤️