Söker du andras gillande och bekräftelse? Anpassar du dig automatiskt eller i störande hög grad efter andra? Ofta är vi medvetna om att det är så, men vi vet inget riktigt hur vi ska sluta bry oss så mycket om andras åsikter.
Det där med att söka bekräftelse börjar när vi är små. Som barn lär vi oss vem vi är i stor utsträckning genom det som speglas tillbaka till oss av våra vårdnadshavare. Vi har ett unikt energiförhållande till dem, och vi befinner oss i en utvecklingsfas där vi i princip släpper in den feedbacken utan censur. Om den speglingen blir balanserad och tillräcklig utvecklar vi efter hand en sund självkänsla, vilket vi bland annat behöver för att sedan i vår tur kunna spegla våra barn, och så vidare.
I praktiken är det mycket få, om ens någon, som får den typen av ”perfekta” spegling. För att det ska ske krävs ju att mamma och pappa fick det. Och den chansen är mycket liten. Så vi blir ”nästanvuxna”, och vi bär med oss den där vanan att förvänta oss, önska eller anstränga oss för att andra ska bekräfta vårt värde för oss.
Det här kan givetvis bli jobbigt. Vi blir mindre fria när vi upplever att vi måste anpassa (eller automatiskt anpassar) oss efter andras åsikter, förväntningar och vilja. Dessutom kompliceras läget ytterligare av att det vi anpassar oss efter ofta bara är vad vi tror är deras åsikt, förväntning eller vilja. Andra kan då uppfatta det som att det vi gör uttrycker vad vi själva tycker, förväntar oss eller vill (och det är klart att det är extra lätt hänt om vi missuppfattat alltihop och det vi anpassar oss efter inte finns hos dem).
Ja, du hör ju. Krångligt. Men inte nog med det – det fungerar dessutom inte. I vuxen ålder har vi sedan länge lämnat barndomens förutsättningar, och både den där ultrapåverkningsbara utvecklingsfasen och den tidens energiförhållande till våra föräldrar är ett minne blott. Därför hjälper det inte att få den där bekräftelsen idag – inte ens om den kommer från samma personer.
Vi kanske inser det och försöker komma ur snurran. Om problemet är att jag upplever mig behöva andras godkännande eller bekräftelse, så är väl lösningen att ge mig själv det där godkännandet eller bekräftelsen? Och så försöker vi göra det. Men det känns ihåligt, och vi kommer av oss.
Att det inte funkar beror på att det inte längre är godkännande och bekräftelse som behövs. Det som behövs, skulle man kunna säga, är att ta bort behovet, inte att tillfredsställa det. Det är ju ett behov som hörde barndomen till. Det finns egentligen inte längre. Så varför känns det så, och vad skulle göra att den känslan ändrades?
Det känns så för att jag inte lärt mig att lita på och lyssna till mig själv – och då mer specifikt det ”mig själv” som finns i mitt instinktiva varande, eller det jaga brukar hänvisa till som magen. I mina instinktiva impulser och min oförställda vilja finns en självklarhet som inte behöver någon yttre bekräftelse. Så självkännedom, i ordets mest grundläggande bemärkelse, är lösningen. Det handlar inte om att försäkra mig om att ”jag är okej” (som vid det här laget är en mental aktivitet med mycket små möjligheter att påverkar hur vi faktiskt känner), utan det är en fråga om att känna vad det där ”jag” är för något.
När jag känner mig själv kan jag möta andra utifrån det. Sedan kan vi vara överens eller oense, och vi kan kompromissa och anpassa oss för att kunna leva tillsammans på ett smidigt sätt. Vi kan uppskatta varandras gillande och medhåll – men vi trasslar inte ihop det med vad som är ”jag själv” eller vad jag är värd.
Så om du vill hitta ut ur bekräftelsesökarsnurran – lägg energin på att hitta in i dig, på att undersöka vad som är din vilja, din längtan. Det är så ironiskt – med den kontakten känner vi inte samma behov av bekräftelse utifrån, men när vi tror att vi behöver den där bekräftelsen så blir det ett argument mot att ens försöka lära känna oss själva och vår egen vilja bättre. För tänk om vi kommer på att vi vill fel saker? Det blir en ond cirkel.
Det gör förstås också att det kan kännas läskigt, eller omöjligt, att börja. Hur gör man, ens? Och till dig som känner att det är dags att börja säger jag – välkommen på kurs! ❤😊
Relaterade blogginlägg: Instinkt, vilja och handling – välkommen till magens intelligens | När kärleken bäst behövs | Ansvar, mognad och sårbarhet | Värdeskalan som ljuger | Energitjuveri eller förtroenden (… och rätt många fler 😉)
För många kan ju ett sätt att ta ansvar för sin egen energi vara just att be om hjälp, eller att tillåta sig att bli sedd precis så liten – eller omogen eller rädd – som man känner sig just då. Dessutom är vi nog ganska många som uppfattar det som en större utmaning i sårbarhet att bjuda in en annan människa i en rå, pågående process än att gömma oss i skymundan tills vi känner oss trygga igen. Det kanske ibland, och för en del människor, är det som är den verkliga utmaningen.
