Alla vet att det är roligare att ha positiva känslor än negativa. Att det är trevligare att vara glad och uppåt än ledsen, arg och deppig. Dessutom finns det studier som visar att de positiva känslorna inverkar positivt på kroppskemi och till och med DNA, medan negativitet har en – duh – negativ inverkan. Så är det meningen att vi inte ska vara ledsna? Eller vad är egentligen meningen?
[Read more…] about Vägen till nästa steg: Stanna upp där du är
Förändring, tacksamhet och vila
Förändring. Finns det någon som inte känner sig ambivalent till förändring? Ibland är det något expansivt, fantastiskt och eftersträvat. Andra gånger kommer förändringen oombedd och väcker motstånd, eller rädsla. Med tanke på att förändring är en ständig del av livet är det lustigt att vårt förhållande till fenomenet är så tveeggat – och framförallt att vi lyckas upprätthålla eller återskapa illusionen om att tillstånd, förutsättningar, önskningar och människor ska förbli oförändrade, trots att det aldrig, aldrig ser ut så.
Just nu förändras Levande kraft, så tillvida att vi, såvitt jag vet, har hållit våra sista kursera i det hittillsvarande formatet på Piperska. Jag är fylld av tacksamhet, berörd av vår avslutningsceremoni och, just nu, så väldigt, väldigt trött. En femton år lång epok är till ända. Femton år då vi gått från att hålla en tredagarskurs om året till fem kurser om året på mellan tre och fem dagar. Femton år av möten, upptäckter, insikter och ett ständigt tilltagande och alltid lika fängslande djup.
Nu är det dags att känna efter. Vad vill jag göra? Skapa? Erbjuda? Dela med mig av? En sak som jag känt är att jag saknat bloggen sedan jag började sända Tisdagstankar live varje tisdag. Jag livesänder gärna; det är ett kul format där man ”träffar” människor och får mer direkt kontakt. Men flödet i bloggen förminskades – först till en skriftlig version av sändningarna och sedan nästan till ett ingenting (eftersom det sällan blev några kommentarer och det därför var svårt att veta om någon ens läste inläggen). Det blev mer av ett rutinjobb att sammanfatta ”tankarna” skriftligen, och det blev ingen energi över till det fria skrivandet. Så det vet jag: Jag vill skriva mer här, oberoende av Tisdagstankarna. Ibland överlappar kanske innehållet. Det är ju trots allt jag som tänker, och jag som skriver 😊. Ibland återkommer jag kanske i den ena formen till någonting jag tagit upp i den andra formen. Och jag tror inte att det är någon som har något emot det … 🧡
Det är dags att landa. Hitta hem. Och även för mig personligen och mitt ”body-mind” är det någonting som förändras. Vindar som tog sin början för flera år sedan har vuxit sig starkare under 2018 och skapat ganska mycket tumult – fast i mitt fall har det känts och sett ut mindre som tumult och mer som ett subtilt gytter av kamp, knutar och kontroll. Samtidigt har det, parallellt och paradoxalt, uppstått en helt ny kontakt med hjärtat, med sårbarheten och med mig själv … och som vanligt har det ena gjort det andra möjligt att få plats och bli medvetet och upplevt.
Nu, i början av 2019, har stormarna börjat avta och efterlämna ett nytt landskap. Det är lite som att komma tillbaka några år efter en skogsbrand, eller ett kalhygge. Det ser annorlunda ut. Att orientera sig i den späda grönskan, de nya livsformerna och den sjudande energin är en skör, känslig och lite nyvaken upplevelse. Det behövs mycket vila, stillhet och plats för den omkalibrering jag skrev om första gången redan 2017. Gamla strukturer har fallit sönder, och de nya har inte riktigt hittat sin form ännu.
Ibland får det här strategen inom mig att lägga i överväxeln. Den vill producera, utnyttja möjligheter, GÖRA. Den vill bestämma sig för vad jag vill och tycker, vad som ”nog är bäst” – välja i stället för att vilja. Den gillar också effektivitet. ”Hur kan jag dra nytta av det här?” ”Vad är det smartaste sättet att göra det där?” Taktiskt, praktiskt och rationellt. Men nä. Det är inte dags för strategen nu. Det är dags att stanna, och känna, och uppleva. Vad är det som drar? Vart drar det? Var finns nyfikenheten, och livet?
Och så den där tacksamheten. Över det som varit, och mest av allt över att det viktigaste i det som varit följer med på den fortsatta resan: stillheten, insikterna, erfarenheten och mina mest älskade följeslagare. Alltihop finns kvar, ofattbart och förunderligt. Jag ser fram emot att fortsätta framåt tillsammans 🧡🧡🧡
Hur ser det ut för dig? Var befinner du dig på din livsväg, på din inre resa? Är det dags att vila, att skapa, att känna eller att inspireras? Vartåt drar det i dig? Jag kommer att fortsätta dela det som händer med mig, och med Levande kraft. Om du vill få de här blogginläggen via nyhetsbrevet och inte redan är med i e-postlistan så är du välkommen att registrera dig på hemsidan 🧡
”Om du bara älskade dig själv …”
Ett återkommande problem för många är att de inte får gjort det de skulle vilja – att de skjuter upp, prioriterar annat, rutinmässigt låter till exempel anhörigas behov, kraven på jobbet eller deras egen inre ”att göra”-lista övertrumfa det som är riktigt viktigt, men kanske inte riktigt ”syns”.
Ibland när man pratar om sådana saker så kommer ämnet ”älska sig själv” upp. ”Om du bara älskade dig själv skulle du säga till en viss person vad du tyckte.” ”Om du bara älskade dig själv skulle du flytta/byta jobb/träna regelbundet/äta sundare/våga X.” Och ibland kanske det är sant – men som bäst är det en stark förenkling, och den är sällan särskilt hjälpsam.
Nyligen översatte jag till och med en text där författaren påstod att ett ständigt uppskjutande är ett uttryck för självhat. Det vill säga: Om du inte får till stånd den förändring du önskar, eller förverkligar dina mål, så är det för att du inte älskar (utan rentav hatar) dig själv.
När jag läser sådant blir jag lite förbannad. (När lösningen dessutom är att sluta skjuta upp de nya, sunda vanorna – som det handlade om i den aktuella boken – blir ju det hela dessutom ett cirkelresonemang som säger att man inte kan förändra för att man inte älskar sig själv, och man älskar inte sig själv eftersom man inte kan förändra. Fullständigt meningslöst alltså, och föga hjälpsamt.)
Åtgärderna vi föreslås kan kännas som självkärlek: att ta hand om sig – ge sig tid för sig själv, unna sig saker, och så vidare. Och det är väl jättetrevligt om vi kan göra plats för avkoppling eller egentid, och visst, ”unna” dig saker om du vill (men se upp så att ”unnandet” inte i själva verket är ett uttryck för något som du i nästa stund sätter etiketten ”självsabotage” på – egot har så många finurliga tricks för sig). Men det kommer inte att göra att du älskar dig själv mer, och det kanske inte ens är det som behövs.
Vi människor är utrustade med en hel arsenal av mekanismer för att hjälpa oss överleva. Bland annat drar vi slutsatser av våra upplevelser och skapar snabbt strategier utifrån dem, i första hand för att slippa obehag och i andra hand för att få uppleva positiva saker. Strategierna programmeras in som automatiska mönster, som går igång av sig själva. Och det sker med bästa välvilja. Det finns ingen ”ond sida” inom oss som ”vill förstöra för oss”. Det betyder ju inte att den där automatiken alltid är så lyckad – men det betyder inte heller att vi aktivt vill förstöra för oss själva. (Det förekommer ibland, men det är ett undantag, inte en regel.) Vi vill vara trygga. Vi vill vara älskade. Vi vill känna oss tillhöriga. Och vi gör så gott vi kan för att det ska bli så. Det låter ganska kärleksfullt, tycker jag – även om vi kanske skulle behöva uppdatera oss lite på vad det egentligen är vi längtar efter.
Men, så – vi vänjer oss vid att leva, och reagera, på ett visst sätt. Det finns en trygghet i det hemtama, även om vi börjar identifiera vissa av mönstren som kontraproduktiva. Och det ligger nästan undantagslöst en rädsla och skvalpar någonstans under ytan, även om den ibland kan vara ganska långt ner bland lagren av känslor, reaktioner och upplevelser.
Så låt säga att du tvekar att genomföra en viss förändring, och du är medveten om att är rädsla som stoppar dig. I stället för att då tänka ”Om jag bara älskade mig själv så skulle jag känna att jag var VÄRD den här förändringen och inte fega ur” – titta närmare på rädslan. Som alltid är vägen framåt att bli medveten om hur det faktiskt förhåller sig, det vill säga hur det känns, inte hur någon annan eller du själv bedömer att det är. Var mjuk mot dig. Nyfiken. Lyft försiktigt på det översta lagret – själva situationen, tankarna kring den – och känn på den underliggande dynamiken. Är du rädd? Är du ledsen? Är du faktiskt arg? Hur känns det? Vad längtar du efter, just nu, på riktigt?
Att stanna upp, lyssna på sig och tillåta dig att just nu vara precis som man är, även om det finns obekväma känslor där och även om man just nu inte förmår leva som man skulle vilja – det är nog det mest kärleksfulla vi kan göra för oss själva ❤️️
Lämna motsatserna – börja lyssna
Jag har skrivit om det förut: uppmaningen att välja kärleken framför rädslan (se t ex inläggen Förklädda röster och Möta med kärlek) och frågan om ja och nej (se t ex inlägget Smiter du, eller tar du hand om dig själv? eller sök på ”säga nej” i bloggen så hittar du en hel del 🙂 ). Och de här frågorna återkommer ju med jämna mellanrum. Vi ska säga ja till livet, inte nej. Vi ska lyssna på kärlekens röst, inte rädslans. Och vi ska naturligtvis så långt möjligt leva i närvaro och medvetenhet snarare än på omedveten autopilot. Och så vidare.
(Se det här klippet på Youtube.)
Det finns ett par tankevurpor i den här ekvationen, som ställer till det en del för oss. Den ena vurpan är att ja och nej, kärlek och rädsla och så vidare är motsatser. De kan förstås vara det. Om jag bjuder en vän till en fest kan vännen säga ja, eller också kan hon säga motsatsen: nej. I det förra fallet kommer hon på festen, och i det senare kommer hon inte. Då är ja och nej motsatser. Men om hon är trött och vill stanna hemma och vila, och därför säger nej till min fest – då har hon ju sagt ja till sin trötthet och sitt behov av vila. Det är en illusion att ”ja” är livsbejakande och expansivt medan ”nej” är sammandraget och livsförnekande. Det är vad jag gör med mitt ja eller mitt nej, vilken energi det leder till, som är det centrala.
Lika illusoriskt är fenomenen motsatsförhållandet mellan rädslan och kärleken. Visst – ett beslut fattat utifrån rädsla kan ofta bli ett slags motsats till ett beslut fattat utifrån kärlek (och resultaten av respektive beslut kan definitivt bli motsatser!). Men tanken kan då lätt bli att ”jag måste sluta vara rädd så att jag kan välja kärleken” – och det är ju inte särskilt kärleksfull om jag faktiskt är rädd. (En utveckling av den tankegången finns i inlägget Möta med kärlek). Och så vidare. Medvetenhet och omedvetenhet är det väl det enda någorlunda äkta motsatsparet i startfältet, men eftersom ”omedvetenhet” per definition gör att jag just då inte ens ser alternativet att vara medveten blir det också ganska meningslöst att hålla upp som något slags facit som man uppmanar någon att välja.
Den andra tankevurpan är att de ”fina” alternativen i dessa upplevda motsatspar – ja, kärlek, närvaro och medvetenhet – antas vara det rätta, eller representera ett slags absolut verklighet. När vi gjort oss kvitt alla våra neuroser, personlighetsfixeringar och egomönster, då kommer vi att säga ja, välja kärleken och vara medvetna. Eller? Nja. Grejen är ju att de här valen mellan ”det ena” och ”det andra” alltid tycks ligga i varsin ände av en skala. Och sedan lever vi livet i en rörelse fram och tillbaka på den skalan, med föreställningen att ena änden ska ge oss lycka, fred och frihet medan den andra tar ifrån oss dessa saker.
Även det här fenomenet har jag skrivit om tidigare, i inlägget Värdeskalan som ljuger. Så länge vi glider fram och tillbaka längs den där skalan och kämpar för att hålla oss i ena änden och borta från den andra, kommer vi alltid att sitta fast i ekorrhjulet. Det är det våra religioner och andra tillämpade moralkoder försökt med i tusentals år: att få oss att hålla oss i ena änden av skalan och utmåla det som lösningen. ”När du kommer hit och är i den här änden på permanent basis, då försvinner dina problem.” Det är bara det att själva kampen för att hålla sig i den där attraktiva änden är ett problem i sig. Anledningen till att vi inte hittar ut ur ekorrhjulet är att vi tror att lösningen är att stanna kvar i det.
Så om det gamla receptet inte funkar, vad är då det nya receptet? Jo, ironiskt nog är det ja, kärlek och medvetenhet 😉 Men inte som vi kanske tidigare föreställt oss det. Att säga ja handlar inte om att urskillningslöst gå med på allt man blir ombedd eller tillfrågad om. Det handlar om att lyssna inåt, välja i stunden och stanna kvar med upplevelsen. Inte välja en gång och sedan borsta av händerna och gå vidare. Utan kolla.
Men det här är inte riktigt lika bekvämt som färdiga strategier som man använder på rutin. Svartvita lösningar och automatik är enkelt. Att i stället stanna kvar i och intressera sig för en upplevelse – det vill säga, att faktiskt ha upplevelsen och inte mest bocka av den och skaka av sig den – är en utmaning, för det gör oss sårbara. Att kolla varje gång är lite läskigt, men samtidigt är det vägen bort från den automatiska glidningen fram och tillbaka längs den där skalan av reaktioner. Det kanske inte ens är möjligt att kolla vad jag vill i varje stund – men jag kan kolla hur det känns, och jag kan fortsätta lyssna. Så länge vi gör det kan det bara bli bättre. Fortsätt lyssna ❤
Förvandla snubbeltrådar till tillgångar
Alla har vi snubbeltrådar i livet (eller kanske snarare, i psyket 🙂 ). Vi kanske är hängivna uppskjutare som drar på nästan allt till sista minuten. En del fokuserar på andras väl och ve så totalt att det går ut över deras eget mående. Andra tenderar att entusiastiskt hoppa på saker utan att riktigt kolla om det är vad de faktiskt vill lägga sin energi på. Och själv kan jag fastna i ”produktionsläge” och glömma att ta hand om mig.
Men är det faktiskt möjligt att förvandla sådana ovanor till användbara tillgångar? Och i så fall, hur gör man?
Om vi börjar med att titta på vad det är vi betraktar som tillgångar kanske det kan vara sådant som handlingskraft, att få saker och ting gjorda; förmågan att ”tänka efter före” och faktiskt känna efter vad man vill; förmågan att bestämma sig och inte vela fram och tillbaka i det oändliga; förmågan att kunna läsa av sina medmänniskor och veta vad de känner … Det finns hur mycket som helst. Men alla dessa förmågor har en sak gemensamt: de är tveeggade. De är potentiella tillgångar. Men de är också lika potentiella snubbeltrådar, faktiskt precis dem vi pratade om alldeles nyss.
Tillgången att kunna ta det lugnt och känna att jag har tid på mig kan slå över i ett ständigt uppskjutande.
Tillgången att tänka efter före och känna vad som är rätt för mig kan slå över i att jag aldrig bestämmer mig.
Tillgången att kunna bestämma mig kan slå över i att ständigt vara på väg mot nästa sak och inte slappna av emellan.
Tillgången att känna av sin omgivning och veta hur människorna runtomkring mår kan slå över i att ta hand om alla utom sig själv.
Och så vidare. Ingen av de här tillgångarna är det något fel på. De är verkligen tillgångar. Men om vi överdriver dem kan de bli till snubbeltrådar (och om vi överdriver dem är det alltid för att vi följer ett slags ”minsta motståndets lag” – antingen vill vi inte göra oss besväret att lägga om kursen, för det är lättare att göra som vi alltid gjort, eller också finns det någonting som vi vill slippa komma i kontakt med och som vi riskerar att behöva möta om vi gör det där som vi egentligen skulle behöva göra.
Så de allra, allra flesta av våra tendenser, läggningar, förmågor och talanger kan vara både tillgångar och snubbeltrådar, beroende på hur vi använder dem.
Utmaningen att hitta balansen
Man kan tycka att lösningen är enkel: att balansera upp förmågorna genom att utveckla lite av den där andra sidan, som också behövs. Och ja, i teorin är det ju så. Det som kan göra det till en utmaning (utöver att det helt enkelt är bekvämt att göra det som faller sig mest naturligt, förstås) är att vi tenderar att tänka i svart och vitt. Om jag ser att min tendens att göra och vara produktiv är på väg att styra in i väggen är det lätt att tro att lösningen ligger i att stänga av den kranen och vrida på vad jag nu upplever som motsatsen – slappna av, meditera och gå en promenad och lukta på blommorna, kanske. Och det är ju helt riktigt att det också behövs. Det tråkiga är om jag aktivt försöker avveckla det som faktiskt är en värdefull tillgång, i stället för att lära mig hantera den på ett balanserat sätt.
Samhället ”hjälper” oss ofta med det här svartvita tänkandet genom trender som gör att vissa förmågor och energier under vissa perioder framhålls som idealet. Det är som en pendel som slår fram och tillbaka, och om vi försöker följa det ideal som framhålls (oavsett om det är samma under hela vårt liv eller växlar så att vi märker det) hittar vi ingen balans – och dessutom kompromissar vi sannolikt bort många färdigheter som vi har, för att de inte passar in under det som sätts i fokus.
Se om du kan identifiera dina talanger. Vad kommer lätt till dig, utan att du behöver anstränga dig det minsta? Det är sannolikt också det som du riskerar att överdriva; du kanske rentav har lättare att hitta färdigheterna om du tittar på var du brukar köra i diket, vilka ”trådar” du brukar snubbla över. Men även om du ser att du överdriver, kasta inte ut barnet med badvattnet. Tillåt båda i stället, och låt utforskandet av den sida du spontant inte lagt fokus på balansera och finslipa det du redan kan. Om du är skicklig på att läsa av andra och gärna finns där för dem så kommer den färdigheten bara att bli bättre om du också kommer ihåg att väga in dig själv. Och om du är bra på att få saker och ting gjorda är det ju fantastiskt – men med lite mer eftertanke och tyst tid emellanåt kan du förmodligen välja klokare och må bättre ❤
Att hitta balansen mellan de tillgångar som kommer naturligt och de komplement som behövs för att tillgångarna inte ska bli belastningar i stället. Och att se hur det faktiskt är, i vardagen, och öppna för mer balans är verkligen en mycket bra övning för inre utveckling – en som pågår hela tiden.
Hur ser det ut för dig?
Verkligt viktig vila
Tom tid. Det har pratats en del om detta, och jag kan inte nog betona hur viktigt det är – och dessutom är det som sägs som aktivitet och vila ofta förenklat på ett sätt som gör att vi missar den tomma tiden. Världen och vår vardag blir också effektivt ordnad, så att det uppstår allt mindre tom tid under dagarna. Vi kan välja när ett tv-program startar, vi kan oftast schemalägga våra åkturer med kommunala färdmedel så att det uppstår minsta möjliga väntan, och även när vi faktiskt behöver vänta är vi många som flipprar med tfn eller lyssnar på en pod. Vi kanske till och med jobbar – och det är ju i alla fall bra! Eller?
(Titta på det här inlägget på Youtube.)
Grejen är att aktivitet och vila (i vaket tillstånd) faktiskt existerar i fyra olika kategorier, vars gränser i hög grad är flytande men som behövs allihop och måste vara i balans för att vi ska må bra:
- Produktiv aktivitet handlar om sånt som vi kanske eller kanske inte aktivt valt att göra, men som behöver skötas för att vårt liv ska fungera: jobb, mat, tvätt och så vidare.
- Icke-produktiv aktivitet handlar fortfarande om att göra något, fast vi gör det för att det är roligt, inte för att det är produktivt. Här finns till exempel lek och olika former av sport. Just motion i olika former kan förstås tillhöra både den tidigare och den här kategorin, beroende på vår egen inställning. Och en vän till mig har som hobby att renovera och möblera om i sitt hem – en aktivitet som för mig, när den förekommer, ligger väsentligt närmare ”produktiv aktivitet”!
- Vila med innehåll är mer passivt. Vi kanske ser på tv, läser eller pratar med en vän (vilket kan gränsa till icke-produktiv aktivitet, beroende på samtalets natur). Detta är vad de flesta människor hänvisar till som vila. Vi ”tar igen oss” genom att låta oss bli underhållna på olika sätt, eller genom att ha sociala kontakter.
- Vila utan innehåll – ”tom tid” – är en kategori som många missar att den ens finns, eller att den i så fall skulle tillföra något just på grund av avsaknaden av innehåll. Men den är oerhört viktig. Under den tomma tiden är det som om kroppens egen intelligens och det arbete som pågår hela tiden i våra celler får fritt spelrum, utan störande inslag. De här processerna fungerar ju förstås ändå. Sår läker, mat spjälkas och förkylningar motverkas även om all vår vakna tid är full med något. Då verkar dessa processer i bakgrunden, lite som en pågående backup av hårddisken som tuggar vidare med hjälp av det minne och den processorkraft som blir över medan vi jobbar vidare i mer krävande program. Men under den tomma tiden har cellerna förmodligen snarare samma upplevelse som man har på banken sedan man stängt för kunderna och äntligen kan börja arbeta! 😉
För många av oss är det verkligen tur att kroppen klarar att sköta i princip alla sina uppgifter i bakgrunden, eftersom vi är dåliga på att ta den där tomma tiden. Men sedan finns det människor som, likt en vän till mig, ibland trivs bäst med att sitta och fundera i soffan. (Jag är ganska säker på att min kropp skulle vilja byta hjärna med hennes i några dagar 😉 .) Det ger kroppen en fantastisk möjlighet att använda hela processorkraften och allt inre utrymme för att göra det den behöver göra. Vi sover vi inte, utan vi vakna och närvarande – men vi är närvarande med ingenting, eller med de tankar som uppstår i stunden. Det är ”vila utan innehåll”; en stund när vi låter vår instinktiva intelligens sätta sig vid spakarna utan att tro att vi nödvändigtvis vet bäst hela tiden.
Men om man då inte är som min vän, som tycker om att sitta och fundera i lugn och ro då och då – vad ska man göra då? Måste man planera in en meditationsstund varje dag? Nja. Man kan förstås göra det. Antingen kan man ställa ett larm (och för sköna ”larm” som passar för meditationsstunder eller andra pauser som man vill avsluta på ett behagligt sätt kan jag varmt rekommendera Insight Timer) och bara sätta sig i soffan en stund och se vad som händer. Ett annat alternativ är att använda så kallade aktiva meditationer som exempelvis Osho skapade många av. Om du har en timme till övers och vill skaka av dig en hektisk eller strulig dag så att kvällen blir mer avslappnad kanske Osho Kundalini passar bra (länken leder till musiken på Spotify – här hittar du instruktioner för de fyra stegen om du behöver). Om du i stället vill ha hjälp att komma till ro inför natten kan Nadabrahma vara skön att göra (instruktioner här).
Men livet erbjuder faktiskt många, många andra ”tomma” stunder, även om många av oss gjort sitt bästa för att rensa bort de flesta av dem! Den gemensamma nämnaren för i stort sett alla dessa stunder är nämligen att vi väntar på någonting och inte har kontroll över hur lång stunden blir. Vi väntar på vår tur i kassan, på banken, på busshållplatsen. Vi väntar på en vän som ska följa med ut på promenad och kom på i sista stund att hon ville leta rätt på sina extragoa vintervantar. Vi väntar på flygplatser, i bilköer och på massor, massor av andra saker.
Om du är som jag väcker den här sortens stunder inte så mycket känslan av avslappning och lugn, utan snarare irritation och otålighet. Men en dag kom jag på mig med att tänka en tanke som lät ungefär så här: Kan de skynda på lite där, så att jag kan få komma hem och vila! Det var först senare som det slog mig hur bakvänt det var att inte kunna tillåta mig att vila när det ändå inte fanns något att göra (i stället för att tycka att jag behövde önska att det vore annorlunda, så att jag fick komma hem och vila som jag hade tänkt mig. Men det var ju det där med kontroll 😉 ).
Så det kanske är dags att omvärdera de där små – och ibland längre – pauserna som sådana ”irritationsmoment” förunnar oss i vardagen. Eller åtminstone börja se och utnyttja den möjlighet som de ger oss att ta ett djupt andetag och låta oss och livet vara precis som vi är en stund, utan att göra någonting alls.
Medan jag satt och skrev på det här blogginlägget fick min man syn på ett väldigt passande citat från Albert Einstein som han återgav för mig: Kreativitet är en restprodukt av bortslösad tid. Om vi kan komma ihåg det (kanske samtidigt som vi minns John Lennons ord Tid som det var roligt att slösa bort är inte bortslösad) kan det hjälpa oss att skapa balans i våra aktiviteter. Det tomma och oproduktiva är högst produktivt. Verkligen ♥
