Redan 2011 skrev jag tydligen om fenomenet andliga halvfabrikat första gången, i ett inlägg som jag kallade just Andlighet i halvfabrikat. Det avsåg de där insikterna, förståelsen, verktygen och principerna som vi liksom köper färdigmonterade ur böcker, kurser eller våra vänners erfarenheter. Det är ju inte så konstigt att vi gör det. Som barn är det meningen att vi ska göra det. Vi ska inte behöva göra alla erfarenheter som våra föräldrar, och deras förändrar före dem, har tvingats göra för att upptäcka att eld är varmt, regn är blött och jordbävningar riskerar att få huset att rasa. Vi kan – som många andra djur – föra över kunskaper från generation till generation och därmed avancera som art.
Eller, åtminstone är det så det är tänkt.
(Se det här klippet på Youtube.)
Men det avancemang som den här funktionen leder till handlar om överlevnad – om att klara livhanken rent praktiskt och efter hand öka sin fysiska levnadsstandard – och inte om att utvecklas på ett inre plan. Det är vad utveckling handlar om idag för de flesta av oss som läser det här – inte om hur vi ska leva på ett människovärdigt sätt, utan hur vi ska utnyttja vårt människovärde på ett levande sätt! Hur vi ska kunna känna vad vi vill, uttrycka det som är viktigt för oss och bidra till mer sanning, kärlek och mening på jorden. Och det måste vi göra genom egna upplevelser.
I vår tid blir dock de där egna upplevelserna lätt utkonkurrerade av alltings tillgänglighet. Vi behöver inte sitta framför teven och andäktigt vänta på att den där sekundvisaren ska ticka upp till tolv och programmet ska börja, utan vi kan streama det när det passar oss. Vi behöver inte se till att ha handlat inför helgen, för vi kan handla under helgen – och vi behöver inte ens åka och handla, för vi kan få grejerna hemlevererade i stället. Så mycket är så tillgängligt för oss idag, bara att installera, redo att köras. Så vi tror gärna att andliga eller terapeutiska insikter också är det, att vi kan ta till oss dem lika lätt som vi köper – eller åtminstone läser – en bok eller anmäler oss till en kurs.
Det här gör att många av oss tar till sig det där halvfabrikatet och tror att det är allt. Vi kanske engagerar oss aktivt ett tag – på det kognitiva planet – och verkligen tillämpar de där sanningarna som vi tyckte lät så bra och tänkvärda när vi hörde dem i ett föredrag eller läste dem i en bok. Men det vill inte riktigt ta sig inom oss. Vi blir inte lyckligare, på sikt – trots att föredragshållaren eller författaren verkade vara det, tack vare de där insikterna. Men om den personen ens verkligen är så lycklig som du fick intryck av är det ju för att hen har gjort insikterna själv. Du behöver också göra dina insikter själv. Lärare, kursledare, föredragshållare eller medmänniskor kanske kan peka på den väg som hjälpte dem, men vi måste själva gå den.
Ett tydligt tecken på att vi nöjt oss med ett halvfabrikat är att vi vill att andra ska förstå hur fantastiskt X är. Vi lägger mer tid på att få dem att se det än på att själva utforska vad X egentligen innebär, för oss personligen. Ett annat lika tydligt tecken är att vi gillar att prata om X, mycket mer än vi faktiskt själva tillämpar det. Vi håller lyriska, och tämligen abstrakta, lovtal till X, men vi lever inte riktigt som vi lär – kanske för att vi helt enkelt inte förstått hur vi ska göra det, och någonstans hoppas vi undermedvetet på att vårt mentala engagemang ska göra det hela klarare för oss.
När det är så här beror det ofta på att vi gillar tanken på något mer än vi faktiskt gillar själva grejen. Det nya verktyget eller synsättet gör att jag kan tänka på mig själv på ett visst sätt: en sån som … [något bra]. Så fråga dig det, om du undrar. Gillar jag faktiskt att göra/använda/se det här, eller gillar jag mer tanken på att göra det? För den ekvationen är ganska enkel: En faktiskt tillämpning ger upphov till en faktisk förändring; tanken på en tillämpning ger upphov till tanken på en förändring.
Det här betyder ju inte att halvfabrikat är dåliga eller meningslösa. Det är ju strålande att människor som insett, gjort eller upptäckt någonting före oss kan sprida det vidare. Men vi måste integrera det själva också. Det räcker inte att bara ansluta sig till en teori, säga ”Jag tror också så!” och förvänta sig att den läppservicen ska ge oss samma utdelning som den andra personen fått.
En bra fråga att ställa sig om man vill utforska sitt X närmare och ta ett steg mot att integrera en ny förståelse börjar med hur: Hur är det för mig just nu, hur hjälper X mig just nu? Låt säga att jag förlorat något, och det har gjort mig ledsen. Insikten som jag vill tillämpa är att saker och ting kommer och går, att vi egentligen aldrig äger någonting och att friden finns i att acceptera och släppa taget. Ena gången kanske det känns precis så. Men andra gånger hjälper det inte alls, utan känns mest som en kliché och inte alls sant för mig just nu, för jag är ledsen och sörjer. Och det är okej. När jag utforskar den där frågan närmare kanske jag inser att jag inte bara klamrar mig fast vid det jag förlorat, utan också vid tanken på att jag inte får vara ledsen över förlusten (eftersom jag förstår att allt kommer och går, att friheten finns i att släppa taget, och så vidare). Och den tanken kan jag släppa taget om – att jag ska vara där, vara sådan som jag inte är just nu. Jag kan acceptera att förlusten gör mig ledsen.
Inre utveckling kräver två saker. Dels att vi engagerar oss – hela oss, inte bara intellektet. Det räcker inte att någonting låter bra. Undersök vad som passar dig, just nu. Vad tycker du faktiskt om att göra? Vad ger dig faktiskt någonting? Och dessutom kräver det tid. Det tar tid att integrera saker och ting, mycket längre tid än det ibland tar att förstå det som ska integreras. Det är som när en fjäril ska bli till – vi kan känna till alla stegen på förhand, men den måste fortfarande gå igenom de olika stegen i utvecklingen. Så låt det du vill integrera få tid att integreras.
Du som vill integrera med stöd, sällskap och inspiration är varmt välkommen till vår introduktionskurs irl, onlinekurser och youtubekanalen!