Levande kraft

Lär känna dig själv – och tyck om dig under tiden

andlighet

”Andligt halvfabrikat” – funkar dina insikter?

Redan 2011 skrev jag tydligen om fenomenet andliga halvfabrikat första gången, i ett inlägg som jag kallade just Andlighet i halvfabrikat. Det avsåg de där insikterna, förståelsen, verktygen och principerna som vi liksom köper färdigmonterade ur böcker, kurser eller våra vänners erfarenheter. Det är ju inte så konstigt att vi gör det. Som barn är det meningen att vi ska göra det. Vi ska inte behöva göra alla erfarenheter som våra föräldrar, och deras förändrar före dem, har tvingats göra för att upptäcka att eld är varmt, regn är blött och jordbävningar riskerar att få huset att rasa. Vi kan – som många andra djur – föra över kunskaper från generation till generation och därmed avancera som art.

Eller, åtminstone är det så det är tänkt. 

(Se det här klippet på Youtube.)

Men det avancemang som den här funktionen leder till handlar om överlevnad – om att klara livhanken rent praktiskt och efter hand öka sin fysiska levnadsstandard – och inte om att utvecklas på ett inre plan. Det är vad utveckling handlar om idag för de flesta av oss som läser det här – inte om hur vi ska leva på ett människovärdigt sätt, utan hur vi ska utnyttja vårt människovärde på ett levande sätt! Hur vi ska kunna känna vad vi vill, uttrycka det som är viktigt för oss och bidra till mer sanning, kärlek och mening på jorden. Och det måste vi göra genom egna upplevelser.

I vår tid blir dock de där egna upplevelserna lätt utkonkurrerade av alltings tillgänglighet. Vi behöver inte sitta framför teven och andäktigt vänta på att den där sekundvisaren ska ticka upp till tolv och programmet ska börja, utan vi kan streama det när det passar oss. Vi behöver inte se till att ha handlat inför helgen, för vi kan handla under helgen – och vi behöver inte ens åka och handla, för vi kan få grejerna hemlevererade i stället. Så mycket är så tillgängligt för oss idag, bara att installera, redo att köras. Så vi tror gärna att andliga eller terapeutiska insikter också är det, att vi kan ta till oss dem lika lätt som vi köper – eller åtminstone läser – en bok eller anmäler oss till en kurs. 

Det här gör att många av oss tar till sig det där halvfabrikatet och tror att det är allt. Vi kanske engagerar oss aktivt ett tag – på det kognitiva planet – och verkligen tillämpar de där sanningarna som vi tyckte lät så bra och tänkvärda när vi hörde dem i ett föredrag eller läste dem i en bok. Men det vill inte riktigt ta sig inom oss. Vi blir inte lyckligare, på sikt – trots att föredragshållaren eller författaren verkade vara det, tack vare de där insikterna. Men om den personen ens verkligen är så lycklig som du fick intryck av är det ju för att hen har gjort insikterna själv. Du behöver också göra dina insikter själv. Lärare, kursledare, föredragshållare eller medmänniskor kanske kan peka på den väg som hjälpte dem, men vi måste själva gå den.

Ett tydligt tecken på att vi nöjt oss med ett halvfabrikat är att vi vill att andra ska förstå hur fantastiskt X är. Vi lägger mer tid på att få dem att se det än på att själva utforska vad X egentligen innebär, för oss personligen. Ett annat lika tydligt tecken är att vi gillar att prata om X, mycket mer än vi faktiskt själva tillämpar det. Vi håller lyriska, och tämligen abstrakta, lovtal till X, men vi lever inte riktigt som vi lär – kanske för att vi helt enkelt inte förstått hur vi ska göra det, och någonstans hoppas vi undermedvetet på att vårt mentala engagemang ska göra det hela klarare för oss.

När det är så här beror det ofta på att vi gillar tanken på något mer än vi faktiskt gillar själva grejen. Det nya verktyget eller synsättet gör att jag kan tänka på mig själv på ett visst sätt: en sån som … [något bra]. Så fråga dig det, om du undrar. Gillar jag faktiskt att göra/använda/se det här, eller gillar jag mer tanken på att göra det? För den ekvationen är ganska enkel: En faktiskt tillämpning ger upphov till en faktisk förändring; tanken på en tillämpning ger upphov till tanken på en förändring. 

Det här betyder ju inte att halvfabrikat är dåliga eller meningslösa. Det är ju strålande att människor som insett, gjort eller upptäckt någonting före oss kan sprida det vidare. Men vi måste integrera det själva också. Det räcker inte att bara ansluta sig till en teori, säga ”Jag tror också så!” och förvänta sig att den läppservicen ska ge oss samma utdelning som den andra personen fått.

En bra fråga att ställa sig om man vill utforska sitt X närmare och ta ett steg mot att integrera en ny förståelse börjar med hur: Hur är det för mig just nu, hur hjälper X mig just nu? Låt säga att jag förlorat något, och det har gjort mig ledsen. Insikten som jag vill tillämpa är att saker och ting kommer och går, att vi egentligen aldrig äger någonting och att friden finns i att acceptera och släppa taget. Ena gången kanske det känns precis så. Men andra gånger hjälper det inte alls, utan känns mest som en kliché och inte alls sant för mig just nu, för jag är ledsen och sörjer. Och det är okej. När jag utforskar den där frågan närmare kanske jag inser att jag inte bara klamrar mig fast vid det jag förlorat, utan också vid tanken på att jag inte får vara ledsen över förlusten (eftersom jag förstår att allt kommer och går, att friheten finns i att släppa taget, och så vidare). Och den tanken kan jag släppa taget om – att jag ska vara där, vara sådan som jag inte är just nu. Jag kan acceptera att förlusten gör mig ledsen.

Inre utveckling kräver två saker. Dels att vi engagerar oss – hela oss, inte bara intellektet. Det räcker inte att någonting låter bra. Undersök vad som passar dig, just nu. Vad tycker du faktiskt om att göra? Vad ger dig faktiskt någonting? Och dessutom kräver det tid. Det tar tid att integrera saker och ting, mycket längre tid än det ibland tar att förstå det som ska integreras. Det är som när en fjäril ska bli till – vi kan känna till alla stegen på förhand, men den måste fortfarande gå igenom de olika stegen i utvecklingen. Så låt det du vill integrera få tid att integreras. 

Du som vill integrera med stöd, sällskap och inspiration är varmt välkommen till vår introduktionskurs irl, onlinekurser och youtubekanalen!

Välkommen till anti-andligheten

När jag senast träffade min härliga vän Gita Ljunggren och skulle hänvisa till det på facebook kom det för mig att beskriva henne som medförespråkare för något som kanske bäst kan kallas för ”anti-andlighet”. Men då började min inre andlighetsivrare muttra; det kunde man väl ändå inte kalla en person som arbetar för ökad medvetenhet?  Det var väl klart att man skulle vara andlig!

Men ärligt talat blir jag lite less på andlighet ibland – åtminstone när den serveras som en trygg bubbla att gömma sig i och upprätthålla sina projektioner och vanföreställningar om livet. För det jag kallar ”anti-andlighet” här handlar ju inte om att äta snabbmat, ragga på krogen, titta på dokusåpor (eller vad nu mer människor skulle kunna uppfatta som ”oandligt”). Den ”andlighet” som innefattar meditation, närvaro och inre utveckling – och som kan möta hela livet, inte bara valda delar av det – är fantastisk. Det som jag blir ”anti” mot är den sortens andlighet som folk gömmer sig eller söker svar i.

Efter mitt senaste blogginlägg Den största utmaningen fick jag ett mail från en vän som läst det med titeln ”Hur tänkte du här?” Hon skrev: ”Precis vad jag behöver just nu men hur GÖR man??”

Det var en nyttig fråga, för den tvingade mig att gå djupare. Hur hade jag tänkt? Hur gör man faktiskt?

Svaret på de frågorna och några till finns i de här funderingarna om anti-andlighet. Ibland kan man upptäcka att man har kommit ur kurs och förirrat sig in i den sortens andlighet från den verklighetsnära vardagsandligheten. Om man vill göra stickprov på det man kallar andlighet kan man kolla om den välkomnar och integrerar mer och mer av världen, fler och fler av ens egna olika aspekter, både de mörka och de ljusa sidorna – eller mindre. Om svaret är ”mindre” har man hamnat i en sorts pseudo-andlighet som det kan vara bra att ta semester från. Det bästa semestermålet då är Egoland, som jag kommer att lägga ut några blogginlägg om framöver. Välkommen tillbaka till dem!

Andlighet i halvfabrikat

Det finns så många fina, härliga och utvecklade synsätt – nya som gamla – att ta till sig av i vår värld av andlighet och terapi. Det skrivs och talas om att leva i glädje, att lidande är en illusion, att vi just nu genomgår en kollektiv frekvenshöjning, att vi skapar genom våra egna känslostämningar och tankemönster, att det finns en gåva i allt som händer, att vi inte är våra tankar (eller känslor eller ägodelar eller bedrifter). Till exempel.

Då och då möter jag människor som verkligen upptäckt en av de här sanningarna; som uttrycker den i sitt sätt att leva och vara, som tillämpar den på sig själv först (när det är konstruktivt) i stället för att ha den som ett filter att betrakta (och försvara sig mot) världen med. Det är befriande. Men hur ofta försöker vi hoppa över det steget och öppna munnen (och intellektet) för någons färdigstekta sparvar? Problemet är att ”sparvarna” ifråga lätt får en avslagen och påklistrad ton när de är just halvfabrikat; när det inte är en upptäckt som jag själv integrerat inom mig. Att hitta en gåva i allt betyder inte att man slår bort smärtsamma känslor och går omkring och skrattat jämt – men det är lätt hänt om man läst det i en bok, tagit det till sig och bestämt sig för att leva så.

”Don’t pretend yourself beyond your own evolution”, säger Byron Katie – och det är svaret. Det betyder inte att jag inte får använda, pröva och smaka på någon annans anrättning bara för att jag inte har tillagat den själv. Det är ju det böcker, filmer och kurser för personlig utveckling är till för – att vi ska få möjlighet att själva provsmaka och se vad någon annans insikter, övningar och förslag kan tillföra. Vi får bara inte glömma att integrera insikterna, göra dem till våra egna. Hur ser ”allt i mitt liv är en gåva” ut för mig? På vilket vis kan jag uppfatta kärlek i något som först framstår som en förlust? Hur illusoriskt känns mitt lidande, just nu? Hur tar sig den kollektiva frekvenshöjningen uttryck för mig, i mitt liv?

Trots allt fokus på känslor och upplevelser under senare år är det vanligt att vi slår in på den intellektuella banan och vill ”integrera” enbart i huvudet. Det är inte så svårt att känna igen den som gör så – eller känna igen de gånger då jag själv gör så, av gammal vana, bekvämlighet eller för att jag inte tagit mig tid att stanna upp. Det finns två tydliga kännetecken som avslöjar att vi sprungit in i den här mentala återvändsgränden. Det ena är att vi gärna tillämpar våra ”insikter” på omvärlden. Kanske uppmanar vi hurtfriskt en vän att söka efter gåvan i den olycka de just varit med om eller att gå på en kurs och äntligen fatta något så att vi slipper dras med deras trångsynthet. Kanske analyserar vi hur ”andra” lever och lägger misstänkt mycket tid på att rättfärdiga vår egen ståndpunkt och ogiltigförklara deras (även om det bara är i våra egna tankar), i stället för att se hur det vi just tänkte om dem går att tillämpa på oss själva i stället.

Det andra tydliga kännetecknet är att vi gillar att prata högt och lågt om det vi fäst oss vid – frekvenshöjningen eller gåvorna eller den illusoriska naturen hos lidandet eller egot – och hålla det på en abstrakt, filosofisk nivå. Intellektet har störtkul och drar slutsatser – och det är inget fel på det, så länge vi inte tror att det är detsamma som ”inre (eller andlig eller personlig) utveckling”.

Jag ser fram emot att åka på kurs snart! Det ska bli så kul att träffa en omgång nya, experimentlystna deltagare och leka med energi, rörelse och stillhet i några dagar. Skriva och läsa i all ära – nu ska det bli härligt att också få göra. För även om man kan ”göra” hemma finns det för mig inte mycket som går upp emot att då och då få vara, andas, leva och upptäcka med en lagom stor grupp människor som alla längtar efter att gå djupare; som alla är mer intresserade av hur det faktiskt är än av teorier och principer. Välkomna, alla modiga. Jag ser fram emot att få träffa er ♥

Att älska villkorslöst och andra andliga mål

Hej igen vänner! Nyligen tillbakakommen från två fantastiska kurser i Lundsbrunn (Levande kraft steg I och Levande kraft steg III) har jag funderat lite över ett annat eftertraktat fenomen i kretsar där man arbetar med andlig eller personlig utveckling: det vi kallar ”villkorslös kärlek” och ofta tror att man ska känna om man är (andligt) utvecklad. Termen används ibland som om det a) vore något man kunde välja och b) den som talar faktiskt visste vad det innebar. Och jag kan ju givetvis inte veta att han eller hon inte gör det, men väldigt ofta visar personen prov på motsatsen redan i samma andetag.

För ”älska villkorslöst” – vad innebär det egentligen? ”Jag älskar mina barn villkorslöst.” ”Jag älskar min man villkorslöst.” Redan själva formuleringen är ju paradoxal. Villkorslös kärlek borde ju vara utan föremål (dvs att älska snarare än att älska någon), för så fort jag reserverar kärleken ifråga för en viss person har jag ju ställt ett villkor: Jag älskar villkorslöst, men bara min man/mina barn/min hund (eller vad det nu är). Själva poängen med villkorslösheten är ju att den saknar förbehåll.

Sedan kommer vi till nästa aber, nämligen att de flesta förmodligen är – rätteligen – överens om att kärlek överhuvudtaget inte kan samexistera med rädsla, aggressivitet, fördömanden, förakt, försvarsbenägenhet, en kritisk inställning (där vi letar fel), manipulationer (där vi medvetet eller omedvetet försöker få någon annan att göra som vi vill utan att riktigt stå för det), projektioner (där vi tolkar in åsikter, egenskaper och känslor hos den andra som egentligen inte finns där) och så vidare. Och då blir ju den automatiska följdfrågan: Den där varelsen som du säger dig älska villkorslöst – väcker han eller hon aldrig någon av de ovanstående känslorna eller sinnesstämningarna hos dig? Jag känner väldigt få människor som kan svara nej på den frågan.

Att du inte kan svara nej på den frågan – eller att det inte är din övervägande vardagsupplevelse att allt är ett eller att egot är en illusion – betyder inte att det är något fel på dig. Det betyder bara att du är mänsklig och ännu inte fullt fri i relation till ditt eget bagage eller din känslomässiga reaktivitet. Välkommen i klubben.

Jag har under mitt liv träffat kanske ett par personer som faktiskt verkat veta vad villkorslös kärlek innebär i praktiken. Resten av oss kan bara använda vår föreställning om den som måttstock för den delen av vår ”kärlek” som snarare är villkorlig – och det är inte det sämsta. Vi kan ha mycket nytta av att undersöka just våra villkor; de är en veritabel verktygslåda för inre utveckling, särskilt om vi kan bli uppmärksamma på dem och inte identifiera oss blint med dem.

Sedan ”skapa ditt liv som du vill ha det”-principen (som jag for the record tycker har oerhört mycket positivt att förmedla) fick ny kraft för några år sedan spreds också rådet att man sak ”handla som om”. I stället för att tänka ”Vad trist det är att jag inte har råd med det jag vill” kan man fokusera på det man vill och som man har råd med. Det handlar om att tänka tankar – och framförallt känna känslor – som om man redan var där man vill vara.

Men rådet att ”handla som om” biter lätt sig själv i svansen när vi kommer in på området inre utveckling. Visst kan vi experimentera med tanken – ”Om jag älskade den här personen villkorslöst just nu, hur skulle jag betrakta den här situationen?” På det sättet blir tipset att ”agera som om” konstruktivt och något att reflektera över. Men när vi tror att vi kan klistra på ”som om”-beteenden och det i sig ska skapa utveckling är det ungefär som att ta på sig en läkarrock och gå fram till operationsbordet och skära upp patienten utan utbildning. Att ”agera som om” handlar alltid om hur det känns. Att bete sig som man tror att en vackrare person skulle bete sig gör inte att man blir vacker; om man däremot känner sig vacker avspeglas det högst sannolikt på utsidan också. På samma sätt är det meningslöst att intala sig att man ”inre är identifierad med egot längre” eller att man känner ”villkorslös kärlek” om man inte faktiskt är upplyst.

Vad tjänar du på att identifiera dig med vackra begrepp? Så ofta kan utvecklingen stanna eller sakta ner för att vi försöker ”vara färdiga redan” och härma oss till ”rätt” beteende i stället för att undersöka hur det faktiskt är för mig, just nu. Att reflektera över vad det vi uppfattar som ett ideal skulle innebära i praktiken och notera de eventuella skillnaderna jämfört med hur det faktiskt är för oss just nu – utan att anklaga eller döma – är så oändligt mycket mer konstruktivt än att fokusera på idealet och tro att det ska lösa upp knutarna. Det är måhända inte lika lockande och ”fint” – men resultatet blir så fantastiskt mycket vackrare ♥.