Det här med förändring är en återkommande fråga när det handlar om inre utveckling. Kan jag förändras? Vill jag förändras? Hur ska jag göra? Och när det handlar om förändring på djupet, verklig utveckling – kan jag välja själv, eller är det någonting som bara sker? [Läs mer…] om ”Offermentalitet” – villigheten att släppa taget
Tar du allt personligt?
Får du höra att du ”inte borde ta saker så personligt”? Upplever du själv att du tar saker personligt på ett sätt som blir jobbigt för dig? När jag var yngre fick jag höra det ibland – att jag inte skulle ta åt mig, reagera, eller gå igång.
Det där som vi tar personligt kan ju vara väldigt många olika saker – allt från vädret, att det kanske har fräckheten att regna just när jag skulle ha mottagning utomhus, till kommentarer från nära och kära, som verkligen är personligt menade (åtminstone om vi frågar den individ som yttrat dem).
Och däremellan finns massor av nyanser: Att just det här skulle hända just mig just idag – det kan faktiskt kännas rätt så personligt ibland, trots att jag intellektuellt förstår att bussen inte var försenad bara för att göra livet surt för mig. Att personalen på Åhléns beter sig ohyfsat, eller är ohjälpsamma, eller kanske till och med säger någonting om min oförmåga att leva upp till mina skyldigheter som kund. Det kan kännas högst personligt ibland. Och i våra interaktioner med bekanta vi träffar om dagarna – kolleger eller privatbekanta – kan ju ”personlighetsnivån” komma upp nästan lika högt som med verkligt närstående, lite beroende på hur känsliga eller lättirriterade vi känner oss just den dagen, eller vad som hänt precis dessförinnan. Men till och med där kan jag se, om jag skrapar lite på ytan, att vi ofta säger saker till varandra som låter väldigt personliga men som vid en närmare granskning inte alls har särskilt mycket att göra med den som blir tilltalad utan mycket mer med den som talar. Så vad är egentligen ”personligt”? Finns det saker vi bör ta personligt?
Naturligtvis är det bra att kunna ta emot feedback. Att kunna ta in andras synpunkter, även när synpunkter gäller mig, min hantering av någonting, mitt sätt att uttrycka mig eller bete mig. När jag kan lyssna, ta in och använda feedbacken konstruktivt tar jag den ju i och för sig ”personligt”, så tillvida att jag ser att den faktiskt har med mig att göra och att jag förmodligen är den som kan just använda mig av den. Men ironiskt nog är det osannolikt att jag då upplever det där ”ta personligt”. Så vad är det jag tar personligt när jag tar något personligt på ett sätt som gör att jag mår dåligt av det?
Jag har på flera ställen hört en sedelärande historia om precis det här. Det är oklart var den har sitt ursprung – jag har stött på den som ”zenberättelse” och som något en äldre indian berättade för en yngre. (Vi västerlänningar gillar tydligen att packa in sedelärande berättelser i lite exotiska kläder 😊. Men, hur som helst.) Historien, som egentligen är mer av ett tankeexperiment, låter så här:
Tänk dig att du är ute och åker båt över en sjö en dimmig morgon. Bäst som du glider fram på vattnet kommer en annan båt och kör in i din. Du undrar antagligen ilsket vad det är för korkade människor som inte har bättre koll på sin navigation, och på nolltid komponeras fraser i huvudet som du ser fram emot att snart yttra (eller fortsätta tänka att du ska yttra) till besättningen ombord på den andra båten.
Men så ser du: båten är tom. Det finns ingen i den. Den har lossnat från sin förtöjning och driver omkring bokstavligen vind för våg. Det var ingens slarviga navigering som gjorde att du blev påkörd – det var naturkrafterna som fick era båtar att kollidera. (Här brukar jag se två smärre problem med berättelsen: Dels att personen som förtöjde båten ju sannolikt var slarvig, dels att jag ju kunde ha sett mig för inte bättre, jag också. Men låt oss lämna dessa funderingar därhän så länge, eftersom historien bortsett från dem är väldigt tänkvärd 😊.)
När du ser att båten är ute och driver på egen hand förändras känslorna inom dig i ett trollslag. Du kanske blir orolig och tänker att någon faktiskt varit ombord på den där båten, men av någon anledning ramlat överbord? Du kanske ser att tåget som båten varit förtöjd med ser slitet ut och gissar att den slitits loss under den blåsiga natten? Eller också kanske du bara struntar i alltihopa och tänker att det kvittar – men i vilket fall som helst smulas den där snabbt komponerade, ilskna uppläxningen sönder när det inte finns någon att projicera den på.
Så här kan det vara i vår vardag, även om det ser ut att sitta någon i båten. Tanten på Åhléns, din partner, chefen, internetleverantören. Vi är omgivna av ”båtar” som kör på oss, eller kanske bara stryker förbi onödigt nära och skaver lacken på vår egen båt. Och vi tror att de är bemannade. Vi tror att allt handlar om oss.
Om du ofta blir förorättad, besviken eller irriterad på människor i din omgivning – gör experimentet att låta bli att ”sätta någon i båten”. Se att den faktiskt är tom. Inget personligt, inget att gräma sig över. Du behöver inte kasta bort den värdefulla feedback som kanske finns invävd i den där kollisionen, men se om du kan undvika att hetsa upp dig över själva navigeringsfelet. Det frigör oerhört mycket energi – åtminstone kan det göra det för mig ❤
Och du? Den där rösten som ibland protesterar och hävdar att det är viktigt att säga ifrån eller att du inte accepterar att bli behandlad så där – undersök vem det är. När jag kollar är det alltid egot. Mitt ego tycker att det är viktigt att protestera mot det jag upplever som den felaktiga behandlingen – men är det den där tomma båten som ”behandlat mig fel”, eller är det faktiskt jag själv, genom att sätta någon i den?
Kompromissar du bort dig själv?
Häromdagen kommenterade en vän, sedan Meditationsguiden hade skrivit om att sätta gränser, att det var svårt att låta bli att kompromissa med sin inre sanning. Och det är det väl för alla ibland. Men jag tror att vi gärna gräver oss djupare ner i det svåra med vårt sätt att tackla fenomenet. Vi vet (eller upptäcker med ökad medvetenhet) att vi kompromissar bort oss själva. Vi vet att det ställer till det för oss, och förstår kanske åtminstone intellektuellt att vi faktiskt gör omgivningen en björntjänst på det här sättet. Och den inre kritikern har rena festen med all den här informationen. Det är ju så dåligt, outvecklat och omoget. Varför kan vi inte ändra oss? Det är här principen ”Älska egot” verkligen kommer till sin rätt – naturligtvis, som normalt är fallet när det handlar om inre utveckling, i den situation där det är som svårast att använda den.
När vi vill närma oss egot och vår trassliga, inre dynamik med kärlek är ett av de bästa verktygen nyfikenhet. Gör ett experiment: Prova att tänka på ett mönster hos dig själv som du tycker är omogent och pinsamt. Känn hur det inre fördömandet tar form och hur du liksom krymper. Försök känna dig nyfiken. Det går sådär, eller hur?
Prova nu att göra tvärtom: Tänk på en konkret situation där det här mönstret visade sig. Var uppriktigt nyfiken på dina motiv. Utgå ifrån att det finns en positiv avsikt någonstans bakom mönstret, och känn din nyfikenhet inför att utforska vad det kan vara för avsikt. Försök att känna dig fördömande. Det handlar om äkthet.
Om du är van att umgås med den inre kritikern hela dagarna kan det naturligtvis hända att du inte behöver så lång tid för att ramla tillbaka i fördömandet – men förhoppningsvis hann du ändå känna hur oförenliga de två förhållningssätten är. Det går inte att vara fördömande och nyfiken samtidigt, för fördömandet är en lufttät, sluten hållning medan nyfikenhet per definition innebär öppenhet för någonting vi inte känner till (men känner förväntan inför att få reda på). Man kan också kalla det kärlek. Vad kan vara mer kärleksfullt än att vara öppen inför någonting med en känsla av förväntan?
Det här är att älska egot: att möta de inre processerna med nyfikenhet och ett genuint intresse för de bakomliggande mekanismerna. Släpp taget om din besatthet av att förändra dem – den inställningen är också oemottaglig för nya intryck (märkligt nog, eftersom den påstår sig söka förändring!). Och hur ska någonting kunna förändras utan öppenhet?
Nyckeln är insikten att du inte behöver förändra något. Men när du ser hela bilden upphör dina mönster att vara en gåta som du sliter ditt hår inför, och i stället får du möjlighet att välja. Kanske känner du redan hur avslappnande det är ♥
Välkommen till anti-andligheten
När jag senast träffade min härliga vän Gita Ljunggren och skulle hänvisa till det på facebook kom det för mig att beskriva henne som medförespråkare för något som kanske bäst kan kallas för ”anti-andlighet”. Men då började min inre andlighetsivrare muttra; det kunde man väl ändå inte kalla en person som arbetar för ökad medvetenhet? Det var väl klart att man skulle vara andlig!
Men ärligt talat blir jag lite less på andlighet ibland – åtminstone när den serveras som en trygg bubbla att gömma sig i och upprätthålla sina projektioner och vanföreställningar om livet. För det jag kallar ”anti-andlighet” här handlar ju inte om att äta snabbmat, ragga på krogen, titta på dokusåpor (eller vad nu mer människor skulle kunna uppfatta som ”oandligt”). Den ”andlighet” som innefattar meditation, närvaro och inre utveckling – och som kan möta hela livet, inte bara valda delar av det – är fantastisk. Det som jag blir ”anti” mot är den sortens andlighet som folk gömmer sig eller söker svar i.
Efter mitt senaste blogginlägg Den största utmaningen fick jag ett mail från en vän som läst det med titeln ”Hur tänkte du här?” Hon skrev: ”Precis vad jag behöver just nu men hur GÖR man??”
Det var en nyttig fråga, för den tvingade mig att gå djupare. Hur hade jag tänkt? Hur gör man faktiskt?
Svaret på de frågorna och några till finns i de här funderingarna om anti-andlighet. Ibland kan man upptäcka att man har kommit ur kurs och förirrat sig in i den sortens andlighet från den verklighetsnära vardagsandligheten. Om man vill göra stickprov på det man kallar andlighet kan man kolla om den välkomnar och integrerar mer och mer av världen, fler och fler av ens egna olika aspekter, både de mörka och de ljusa sidorna – eller mindre. Om svaret är ”mindre” har man hamnat i en sorts pseudo-andlighet som det kan vara bra att ta semester från. Det bästa semestermålet då är Egoland, som jag kommer att lägga ut några blogginlägg om framöver. Välkommen tillbaka till dem!
Den största utmaningen
Jag läser just nu boken The Slap av Christos Tsiolkas och har konstaterat att det är en alldeles utmärkt bok om egot. Handlingen börjar hos en grekisk-australiensisk familj i förorten där man träffas en eftermiddag för att grilla. En av de närvarande männen ger en liten pojke en örfil sedan det uppstått ett bråk mellan barnen, och eftersom pojken inte är hans son väcker handlingen många känslor. Boken följer åtta av dem som var närvarande vid tillfället och presenterar tillvaron ur deras perspektiv.
En dag slog det mig vad som saknades i den vardagssolkiga presentationen av otrohet, stolthet, maktspel, avundsjuka och fördomar. Det som saknades var vänlighet. Väldigt få av karaktärerna uppvisar någon djupare vänlighet, varken mot sig själva eller mot andra. Givetvis finns det vissa av dem som är vänliga mot varandra eller utomstående vid enstaka tillfällen, men det går ändå en ton av hänsynslöshet, vårdslöshet och desillusion genom hela den lilla kretsen. Det finns ingen tillit; det är som om de tar för självklart att livet ska vara skitigt, matt och fullt av besvikelser. Och det blir så tydligt att roten till den här stämningen – en tillvaro där ”glädje” innebär att vinna över någon annan och ”framgång” alltid är surt förvärvad och svartsjukt bevakad – är egots oinskränkta styre.
Det är lätt att gissa vad den rekommenderade åtgärden blir (om jag nu lämnar bokens karaktärer åt sitt öde och tänker mig mänskligheten i stort, eller åtminstone de läsare av den här bloggen som vill undvika att få en sådan tillvaro själva). Naturligtvis ska vi idka vänlighet, känna tillit och meditera och vara fina. Eller hur? Ge egot så lite utrymme som möjligt – är inte det den spontana lösningen? Nej, jag tror faktiskt inte att det är det effektivaste sättet.
Lösningen är att omfamna våra skitiga sidor, välkomna egot när det ändå vill göra sig hört, dansa med de små plågoandar av illvilja, surhet, avund eller förakt som kommer över oss då och då. Det handlar om att våga vara äkta, med och för och inom sig själv. Där finns lösningen, och vägen till den där friheten som vi söker.
Det här är vår nästa utmaning – inte att träna bort (eller ännu värre, undertrycka eller måla över) det småfula och kanske pinsamma, utan att inse att det är en del av livet att ha negativa känslor. (Inte? Jamen det är ju fantastiskt! Jag menar inte att det måste vara en del av livet – men om det ändå är det är det mer meningsfullt att arbeta med det som är än att försöka börja någonstans där vi inte befinner oss.)
Det som ofta händer i vardagen är att vi antingen agerar ut eller undertrycker den här sortens känslor gör sig påminda. Vi noterar dem, gör motstånd mot dem och försöker få dem att försvinna genom att förändra den yttre verklighet som de tycks peka mot. Om vi lyssnade på dem och undersökte dem skulle vi antagligen upptäcka något annat, men eftersom vi helst inte vill befatta oss med dem upptäcker vi inte det.
Så när stoltheten, snålheten, avundsjukan, offermentaliteten eller något annat gör sig påmint inom dig, lyssna. Lyssna på ditt inre som om det var ett litet barn som behöver din vägledning. Men, du vet – barn kan inte ta emot vägledning från dig om de inte först fått uttrycka hur det är för dem. (Strängt taget kan du inte ge dem någon meningsfull vägledning då heller, för du har ju inte tagit del av vad det är de behöver vägledning för.) Nej, först måste vi lyssna, och det gäller också oss själva. När vi lyssnat kan vi ta emot vägledningen, och den kommer av sig själv: förmodligen inte som någon röst eller tecken utifrån, utan bara som en drivkraft att handla på ett visst sätt. När vi är beredda att visa oss själva respekt, även i vår ”fulhet”, upptäcker vi den oskuldsfullhet och förmåga att älska som väntar där under ♥
Uppleva känslor
Man behöver inte fördjupa sig så hemskt mycket i den inre världen för att snappa upp uppmaningen att ”uppleva känslorna”. På allmän (eller åtminstone specifik) begäran kommer här en påminnelse om hur det kan gå till – eller, egentligen, hur det helst INTE ska gå till när vi vill skapa större balans genom att uppleva våra känslor. Ofta tror vi att vi ”upplever känslor” när vi i själva verket ägnar oss åt något helt annat. Följande är ett utdrag ur boken Din personliga energi:
Att tillåta och uppleva känslor utan att lägga några värderingar på dem och utan att försöka förändra dem kan vara en utmaning, och det finns ganska många beteenden som vi ibland rättfärdigar just med de förtecknen men som absolut inte är att ”uppleva känslan” – trots att det är vad vi tror just då. Det kan verka nog så självklart, men i stundens hetta är det inte ovanligt att vi börjar rationalisera och på så sätt ursäktar beteenden och aktiviteter som inte alls leder dit vi vill. I listan nedan kanske du känner igen några (o)vanor som det är värdefullt att bli uppmärksam på.
Du upplever inte känslan när du …
• argumenterar med någon, högt eller inom dig
• räknar upp alla andra gånger då den andra personen har gjort likadant
• agerar ut känslan mot någon
• fokuserar på den andra personens fel och brister
• fokuserar på dina egna fel och brister
• drar slutsatser om din egen eller andras karaktär utifrån känslan
• dikterar hur du, andra eller världen borde vara
• anklagar dig själv eller någon annan
• försöker göra dig av med känslan
• avfärdar eller nedvärderar dig själv
• analyserar känslans komponenter
• förklarar för dig själv varför du inte kan känna på känslan
• förväntar dig ett visst resultat inom en viss tid
• vill att känslan ska gå över
• försöker skapa en strategi för framtiden utifrån den aktuella situationen
• inte kan hitta känslan i kroppen
En del av de här punkterna kan som sagt kännas självklara, men förmodligen inte alla – särskilt inte när vi befinner oss mitt i flödet. Många tror till exempel att det är samma sak att uttrycka en känsla som att uppleva den, och eftersom de också tror att det är en känsla de uttrycker när de argumenterar för sin sak ”upplever” de alltså känslan genom att läsa lusen av sin grälpartner. Att uttrycka känslor kan vara till stor hjälp i den här processen, och särskilt om det är svårt för dig rekommenderar jag att du börjar göra det (under trygga former för dig själv eller tillsammans med en terapeut, på en kurs eller liknande) – men bara om det handlar om ett medvetet uttryck som enbart syftar till att öka medvetenheten kring känslan. Om du uttrycker känslan för att förändra antingen känslan eller någon annan person eller omständighet kommer det inte att hjälpa dig.
Vilken känslornas funktion än är sätts den ur spel
om vi inte känner dem – tillåter och upplever
deras fysiska förnimmelser utan analyser,
värderingar eller motstånd.
Alla punkterna ovan är i själva verket ett försvar mot känslan – det vill säga raka motsatsen till att uppleva den. Att analysera känslans komponenter, till exempel, är att betrakta den utifrån men inte kunna släppa kontrollen och sin önskan om att kunna styra förloppet och förutsäga vad som ska hända. Och när vi inte kan hitta känslan i kroppen, eller om vi upplever att den fysiska förnimmelsen försvinner när vi fokuserar på den, är det ett tecken på att det vi ”känner” inte alls är en känsla utan en tanke – låt vara en aldrig så destruktiv och plågsam tanke. Vi är så insnärjda i vårt intellektuella perspektiv att känslornas enkelhet ofta går oss förbi, och några minuters djupa andetag och avslappning är ofta närmaste vägen till det som pågår i vårt inre.
De punkter i listan som rör dig själv – när du avfärdar eller nedvärderar dig själv eller fokuserar på dina egna fel och brister – är värda att nämnas särskilt, för även de är (till mångas förvåning) lika icke-konstruktiva som de övriga punkterna, bara (oftast) ännu mer plågsamma. Det är som om vi trodde att vi kunde kompensera för tillkortakommanden genom att nedvärdera eller förakta oss själva. När vi gör det väcker det dessutom ofta starka känslor, vilket gör att det känns som om vi upplever de känslor som situationen väcker. Men i själva verket är det de känslor som vår egen självkritik väcker som vi upplever, inte känslorna för det som hänt – och det leder ingenstans. Om du ofta hamnar i ett destruktivt tankemönster när du försöker tillåta och uppleva dina känslor, be en terapeut eller insiktsfull vän om hjälp att se vad det är för känslor under din självkritik som du är rädd för att uppleva.
Hur upplever du dina känslor?
Ljus, kärlek och namasté ♥
