Skulle du vilja leva med dig?

Hur man trivs med sig själv är ju ett vanligt återkommande spörsmål när det handlar om inre utveckling. I en bok jag just översätter, i ett kapitel om relationer, uppmanas man skriva ner vilka egenskaper man vill se hos sin partner och att fråga sig om man har dem själv. Om jag vill att min partner ska vara kärleksfull – är jag kärleksfull? Om jag vill att han ska stötta mig, visa intresse för det jag gör, hitta på roliga överraskningar eller inspirera mig – är jag själv sådan?

Frågeställningen handlar om hur jag är mot min partner, men sin terapeutvana trogen vänder min hjärna den automatiskt mot mig och hur jag behandlar mig själv. Är jag kärleksfull mot mig själv? Visar jag intresse för det jag gör? Och så vidare.

Men det stannade inte där, och det var här det blev intressant. Min reflektion ledde vidare till hur jag skulle tycka om att leva med mig. Alltså inte om jag byter plats på mig och Per, som jag faktiskt lever tillsammans med – utan om jag, Cicci, skulle leva ihop med Cicci, en annan individ som var fysiskt skild från mig men precis likadan.

Det var en fascinerande tanke. När reaktiviteten drar iväg, vilket ju händer oss alla ibland – hur skulle det se ut om det var en perfekt symmetri? Skulle pyrande konflikter eskalera på nolltid när ”jag” tryckte på alla ”mina” knappar i ett rasande tempo? Eller skulle vi puttra fram i ett jämt tempo utan några andra toppar och dalar än dem som orsakades av faktorer utanför relationen?

Det är rätt så svårt att överhuvudtaget föreställa sig den här ekvationen (vilket är fascinerande i sig), men det känns som om två parallella linjer blir tydliga: Dels att vi nog skulle kunna trigga varandra ganska duktigt i vissa frågor (brrr!), dels att det inte skulle bli sådär väldigt många barn gjorda. Eller i alla fall inte vissa “barn”; de som är resultatet av en blandad kreativitet, dynamiken mellan motsatser, mötet av yin och yang.

Intellektet är fortfarande lite fascinerat av själva tanken, som blir något av en koan – som att försöka föreställa sig ljudet av någon som applåderar med en hand. Och ännu mer svindlande blir det ju när jag slås av tanken på att det kanske, ytterst, är så det är: Att alla människor jag överhuvudtaget interagerar med faktiskt bara är jag. Då blir mitt val – i stunden, i min partnerrelation och i livet – hela mänsklighetens val. Wow.

 

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Publicerad av Cicci Lyckow Bäckman