Säga nej – tre vanliga misstag

Det här blogginlägget finns också i en videoversion (ca 11 minuter) bland mina ”Tisdagstankar” som livesänds på facebook och sedan ligger på vår Youtube-kanal:


Under de kurser jag och Per har hållit i tretton års tid har frågan om att säga nej ofta kommit upp. Hur säger man nej – i stället för att ge upp med ett ”okej då”? Eller, om man nu får fram sitt nej, hur säger man det på ett sätt som blir respekterat – och på ett sätt som inte skrämmer bort personen för all framtid (om det nu inte är precis det man önskar 😉 )? Vi har identifierat tre vanliga misstag som i de allra flesta fall är orsaken till svårigheterna.

Det första misstaget är att man tror att frågan eller förslaget måste besvaras direkt. Antingen det handlar om ”Vill du gå med på bio ikväll?” eller ”Kan du hjälpa mig att flyttstäda?” är det lätt att vi, om vår första reaktion är att det här är något vi inte vill göra, bli stressade när frågan kommer. Men stressen beror förmodligen på vårt inre motstånd, inte på att personen tvunget måste ha ett svar den här minuten.

Lösningen på det första misstaget är att be om betänketid. Tala om att du vill kolla kalendern, tänka på saken eller vad det nu är, och tala om när du kan ge besked. (Personen kanske inte måste ha själva svaret nu, men av respekt för honom eller henne, svara någonting. Till exempel: ”Jag vet faktiskt inte, jag måste känna efter lite/kolla i kalendern. Jag återkommer/fråga igen efter lunch/i morgon/nästa vecka/vad som nu är lämpligt i sammanhanget.”)

Om personen propsar på ett svar nu (trots att det inte gäller en akutsituation, då det förstås är en annan sak) kan du svara: ”Om jag måste bestämma mig nu blir det nej. Men jag känner gärna efter lite och återkommer.”

Det andra misstaget är att man, när man känner efter, jämför hur de två alternativen påverkar den andra personen. Om jag säger ja till att gå med på bio så får min vän sällskap (vilket hon uppenbarligen gärna vill ha); om jag säger nej blir hon utan. Eller, om jag hjälper min bror att flyttstäda blir det lättare för honom; om jag säger nej får han göra allt jobbet själv. Den typen av jämförelse visar ju tydligt vilken dålig vän eller syster jag är (menar i alla fall den inre kritikern), så det känns inte särskilt lockande att säga nej.

Lösningen på det andra misstaget är att jämföra hur de två alternativen påverkar mig. Om jag äger ja till att gå med på bio eller hjälpa till med flyttstädningen missar jag den lugna ensamkvällen som jag sett fram emot i flera veckor (eller vad det nu är jag annars tänkt göra under den tiden); om jag säger nej får jag en välbehövlig chans att ta det lugnt och ladda om för mig själv. Givetvis kan ett ja också ge positiva känslor hos mig eftersom jag kanske tycker om både min vän och min bror och skulle vilja vilja följa med på bio eller hjälpa till med städningen. Det ska självklart också tas med i beräkningen. Jag kanske är trött, men jag vet att det kostar på mer för min bror om jag inte hjälper honom än det faktiskt gör för mig om jag hjälper honom – och då kanske jag väljer att göra det. Men genom att se till hur min verklighet påverkas, i stället för att automatiskt anlägga den andra personens perspektiv, blir avvägningen lättare att göra.

Det tredje misstaget är att vi beter oss som om vårt nej (och det resonemang som tar oss dit) måste få godkänt av den andra personen. Det är som om vi lade till ett energimässigt frågetecken efter vår motivering (som vi ofta tar med eftersom det helt enkelt känns oförskämt att säga nej utan att förklara sig). Vi önskar ju att personen som frågade ska vara okej med vårt nej. Om han eller hon då är den mer påstridiga typen (eller bara väldigt bokstavlig av sig) kanske vi får motargument som vi inte klarar att möta, och så står vi där med ett (mycket missnöjt) ”ja” i alla fall.

Lösningen på det tredje misstaget är att förankra ditt nej hos dig själv innan du ger den andra personen ditt besked. Känn efter om du kan säga nej och låta det vara bra med det. (Det är klart att du kan tala om varför du säger nej, men ibland kan det vara intressant att öva på en utomstående person och helt enkelt bara säga: ”Nej, jag vill inte.” Det kan vara märkligt befriande, och dessutom är det ju ganska svårt att argumentera med 🙂 ) Är det okej med dig att personen blir besviken? Om du kräver att den andra ska godkänna och vara okej med ditt nej är det ju som att lämna över ansvaret för vad du vill till honom eller henne – och det är ju inte riktigt rättvist. Ni har varsin vilja, och din uppgift är att tala om hur din ser ut. (Dessutom brukar det där lilla frågetecknet sluta med att personen gör dig till viljes – det vill säga tar ansvaret och bestämmer att du vill säga ja 😉 ).

Naturligtvis är det inte alltid vi vill säga nej. Vi kan säga ja av alla möjliga anledningar, trots att vi hade tänkt oss att göra någonting annat med vår tid och energi. Men på det här viset blir både vårt nej – om vi faktiskt väljer det – och vad vi egentligen vill tydligare för både oss och andra.

 

Relaterade blogginlägg:

Att vela, vilja och veta | Vilja och välja | … eller vill du kanske INTE ALLS?

 

2 responses to “Säga nej – tre vanliga misstag

  1. Riktigt bra, precis fört och haft en liknande diskusson m vän så läste jag din art, ell fick den ”serverad” som om det ”var meningen” ty allt har en mening, 👍🙏😀..

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Publicerad av Cicci Lyckow Bäckman