Respektera naturen i dig

Inlägget om ”rätt kurs”, och specifikt aspekten att det hänger på dig själv hur öppen du kan vara, hur mycket du kan ta in och hur mycket du tillåter dig att delta, väckte en del funderingar. Ibland händer det ju att vi inte kan delta fullt ut. Egot – eller någon annan del av vår intrikata inre värld 😉 – har oss ibland ett så fast grepp att vi kan kan göra mycket mer än le stelt (om inte utåt så åtminstone inuti) och vägra låta oss påverkas så att det syns. In med allt under lås och bom, hellre än att riskera än att någon kommer innanför skalet.

låstDet är nog en av de mest frustrerande upplevelser man kan råka ut för när det gäller inre utveckling: att ha deltagit i ett sammanhang som syftade till att vara just utvecklande och sedan komma därifrån med den mycket obehagliga aningen att man inte låtit sig påverkas alls. Det var ju det som var meningen. Jag kanske till och med valde en särskilt utmanande eller djupgpående kurs, workshop eller annan tillställning, just för att krossa egots motstånd och ÄNTLIGEN få bryta igenom muren. Så kan det vara ibland.

Det för mina tankar tillbaka till en kursdeltagare som pratade om att åka på en mer fysiskt provocerande, utmanande kurs: ”Jag menar, där man liksom blir tvingad att ge upp, att möta sin sårbarhet. Så att man inte kommer undan.”

Det var inte som att jag aldrig haft den tanken själv, så jag kände mycket väl igen mig i hennes fundering. Men det har också blivit så väldigt tydligt för mig att det är en längtan efter en ”quickfix”; att från början välja bort min rätt att försvara mig, så att jag sedan inte ska kunna smita när försvaren slår till.

Det funkar inte.

Jag kan ju inte lära någon att sköta sin ekonomi genom att ge honom en förmyndare. Jag kan inte träna min karaktär genom att se till att otillåtna inte är tillgängligt för mig. (Att låta bli att köpa glass fungerar jättebra om syftet är att undvika att äta det, men inte om syftet är att lära mig låta bli att äta glass som finns hemma.) På samma sätt funkar det inte att tvinga fram utveckling eller öppenhet. Precis som i den uråldriga berättelsen om när solen och vinden tävlade om vem som först lyckades få en man att ta av sig rocken kommer vi längst med värme.

pionknopp”Värme” i det här fallet är att respektera din inre natur. Ingen står ju och vecklar ut blomknoppar innan de är mogna, för vi förstår att blomman dör då. Och ändå är vi många som försöker ta snabbfilen till inre utveckling. Missförstå mig inte – det går. Det går genom nyfikenhet och med ett steg i taget. Det går genom vänlighet och tillåtande. Men det går inte genom press och tvång.

Det är förstås viktigt att lära sig skilja mellan ”naturen i mig” – blomknopparna som måste få slå ut i sin egen takt – och gammalt, hederligt vill-helst-inte-för-det-verkar-jobbigt-motstånd. Kan du det? Om inte, välkommen på kurs! Och om du börjat ana skillnaden, eller har den helt klart för dig – välkommen på kurs då med! 😉 Vi ser fram emot att träffa dig oavsett vilket ♥

2 responses to “Respektera naturen i dig

  1. Det är intressant och sant det du skriver och jag är nog så medveten om detta. Och det är ju precis detta som är kärnan i mina funderingar just nu. Fast inte när det gäller mig utan min man. Jag vill så GÄRNA att han upptäcker det FANTASTISKA i att påbörja sin inre utveckling och jag tror eller VET att det är nyckeln till en fortsättning mellan oss. Jag får inte ut mycket av vår relation längre, det känns som jag är på en helt annan nivå och det har inte bekymrat mig så mycket förut för jag har sett till att få min stimulans på annat håll och tänkt att ”ja, ja, han får väl vara kvar i sin värld så lever jag i min, jag kan ju inte TVINGA honom till utveckling och han är ju ändå far till mina barn och vi har ju allt praktiskt ihop så det får ju gå”. Men nu känner jag allt mer att det blir allt svårare att stanna i det här för jag kan inte låta bli att ”se ner” på honom och tycka att han är så korkad i mycket. Men som di nu skriver, man kan inte tvinga fram utveckling. Så vad gör man? Han säger att inte tänker bli som jag i alla fall för det är inte hans grej. Men om jag inte orkar stanna om han inte ändrar sin attityd… Jag känner mig fast i en fälla här. Några tips?

    1. Du kan respektera din natur, du verkar ha lite svårt att acceptera hans … men hur står det till med din respekt för naturen hos själva förhållandet? Hur skulle du kunna respektera den?

      För min del (och vi kan ju vara olika) verkar det finnas tre olika möjligheter:

      – att du, som tidigare, accepterar att ni är olika och låter honom vara som han är medan du hittar sätt för dig ägna dig åt det som intresserar dig (vilket skulle vara att respektera hans natur och ert förhållandes natur – och din, om du faktiskt är nöjd så)
      – att ert parförhållande, dvs i sin rådande form, avslutas (vilket skulle vara att acceptera hans, förhållandets och inte minst din egen natur) eller
      – att stanna i förhållandet och kräva att han ska ändra på sig (vilket inte känns som om det respekterar vare sig hans, din eller förhållandets natur).

      Så nej, inget tips direkt – men det känns för mig som om du i de olika parametrarna i er relation ser ”tvingande” aspekter (t ex att man måste hålla ihop för barnens skull eller man borde dela varandras intressen – men det är alltså bara exempel) som hindrar dig från att ”think outside the box”. Ett tips kan vara att laborera lite med de där parametrarna och bli lite crazy i tankarna. Du behöver ju inte GÖRA något crazy – men det kanske kan mjuka upp en låsning som annars hindrar situationen från att förändras.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Publicerad av Cicci Lyckow Bäckman