Polera ytan eller verkligen städa?

Hur hanterar du din negativitet? Det är en väldigt aktuell fråga när man talar om personlig utveckling, och tycks så ha varit under de senaste trettio åren, under olika förtecken. På 1970-talet skulle man leva ut, gärna på ett smärtsamt sätt där man genomlevde sina trauman igen, och ”terapi” fick gärna ta lång tid och vara lite skitig. På 1980-talet skulle man i stället gå på charmkurs, vara positiv och utplåna all negativitet så snart den uppträdde. Sedan kom den kognitiva terapin där man å ena sidan minskade risken att retraumatisera systemet men å andra sidan ökade risken för att den djupa integrationen uteblev – och med jämna mellanrum dyker det upp nya former som normalt är varianter på dessa tre infallsvinklar, ibland med österländska inslag i form av mindfulness eller meditation.

Det är lite kul att iaktta parallellen mellan terapi och inre arbete å ena sidan och kosttrender och bantning å den andra. Även när det gäller kost går det ju i vågor; man ska äta 6–8 skivor bröd om dagen (=kolhydrater är bra), man ska i stort sett bara äta protein (=kolhydrater är djävulens påfund), man ska ha ett högt fettintag (dito), man ska bara eller mest äta frukt (kolhydrater är bra, men bara om de är oraffinerade och innehåller mycket naturligt vatten) etc. Och det intressanta är att alla dessa extrema kosthållningar (alltså de som utgår från någon annan grundtanke än ”lagom är bäst”) efter en tid rapporteras ha negativa biverkningar. Alla. Utan undantag.

I mitt och Pers arbete med oss själva och våra klienter och kursdeltagare har balans nästan alltid varit ett nyckeord. (Och nej, oavsett vad James Arthur Ray gör för utläggningar om ordet balans avser det naturligtvis inte ”stagnation och orörlighet” utan harmoni, kongruens och inre förankring.) I den blandning av västerländsk terapi och österländsk meditation som våra kurser bygger på är det just blandningen som är det centrala. Modern traumaforskning visar att man löser upp gamla trauman bäst varken genom att kasta sig in i minnet av det som hände eller att undertrycka det och ”låta det vara” så att man inte blir upprörd. Nej. Det man gör är att man återupplever det försiktigt, med ena foten kvar i den inre närvaron.

Olika personlighetstyper har olika preferenser; en del tenderar att halka ner i ”återupplevningsdiket”, som om de var hemligt förälskade i sina smärtsamma känslor eller förvirrande frågeställningar. Andra föredrar att hålla allt sådant på behörigt avstånd, fokusera framåt och fly från den smärta eller förvirring som eventuellt gömmer sig där under ytan genom att ”fokusera på det positiva” eller planera för framtiden.

Det läskiga är hur många terapier, självhjälpsverktyg och metoder för personlig utveckling som ger sken av att bearbeta det där gamla bagaget men i själva verket bara piffar upp det så att ryggsäcken blir snyggare. Hypnotisören och NLP:aren Paul McKenna – med många fler – pratar om att vi har tre olika ”jag”: ett autentiskt, sant jag (innerst inne), en skräckföreställning om hur hemska vi nog säkert är (som byggdes upp när vi blev kritiserade som barn) och ett käckt titta-på-mig-jag, den falska front som vi helst visar upp för världen. Många verktyg för personlig utveckling verkar ha som främsta mål att putsa på den senare versionen, skrytbilden som vi hoppas ska dölja den hemska (och lika falska) skräckbilden. Förhoppningen är att de kurser vi erbjuder ska stärka kontakten med det sanna, innersta, autentiska jaget – och att döma av kommentarerna vi får från våra kursdeltagare verkar det vara precis det som händer.

Att försöka piffa upp skrytbilden är ungefär som att måla över dynga med nagellack – i stället för att tvätta bort skiten och hitta pärlan som legat dold där under. Eller som att hugga huvudet av en drake bara för att mötas av två nya huvuden. Det finns många analogier här, märker jag. Som att dra upp en maskros utan att få med rötterna: det ser fint ut i ett par dagar, men snart är det en ny maskros – eller fyra – där den förut stod. Du som vill få med rötterna, tämja draken och tvätta ren pärlan är välkommen på kurs!

One response to “Polera ytan eller verkligen städa?

  1. …detta med ”de tre jagen” är verkligen spännande. Sorgligt att konstatera vilka ”jag” som får mest näring…

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Publicerad av Cicci Lyckow Bäckman