Paradoxer och återvändsgränder i den inre världen

För några dagar sedan uppstod det en diskussion om jämlikhet och diskriminering/nedvärdering av grupper på en väns profil på facebook, utlöst av ett kopierat skämt om män (av kvinnor). Diskussionen utmynnade i mycket prat om att den typen av skämt var ett uttryck för ”ego” och att det ”skapade separation” – och det fick mig att fundera över just fenomenen ego och separation. Båda två är ju uttryck som har tämligen dåligt rykte i de kretsar där man ägnar sig åt personlig utveckling, och jag tycker att människor ofta verkar ha fått saken om bakfoten.

Jag minns för många år sedan när jag och Per gick en utbildning i gränslandet mellan kroppsterapi och inre utveckling, och med på kursen fanns en man som talade mycket om Egot. (Jag vill spontant stava det med stort E när det handlar om den här mannen; det lät så när han pratade om saken.) Han berättade att han nyligen genomgått en process där han ”fått sitt Ego under kontroll”. På den tiden fanns inte Eckhart Tolle (eller det vill säga, det gjorde han ju naturligtvis, men han hade inte skrivit The Power of Now än och var inte den andliga lärare han är idag), så det var ännu för tidigt att citera hans fantastiska uttalande: ”Who wants to get rid of the ego? The ego.” Men om han redan hade sagt det hade citatet suttit som en smäck. Det var så tydligt att det ju var hans ego som plockade poäng på att vara så fin, medveten och utvecklad att han ”inte hade något ego”.

Det har varit på tal förut i den här bloggen, men det tål att nämnas igen – egot är inte dåligt. Egot är, precis som min facebookvän argumenterade där på sin profil för några dagar sedan, den aspekt inom oss som skapar separation, det vill säga, ”Det här är jag” och ”det här är inte jag”; ”det här är bra”, ”det där är dåligt”, och så vidare. Separation i sin tur är inte heller någonting dåligt i sig självt. Vi lever i en dualistisk värld med både snö och eld, både kranvatten och vodka och bensin – och om vi inte kunde skilja mellan dem (det vill säga, separera eller diskriminera) vore vi illa ute, eller åtminstone i riskzonen för en och annan oförtjänt spännande fredagskväll.

Det som är så intressant är att egot och den separation som det skapar ofta kommer upp till diskussion i samtal som handlar om exempelvis fördömanden. ”Det är egot som fördömer”, menar man. ”Det där rasistiska uttalandet du just gjorde skapar separation.” Och det är sant att det är egot som fördömer, att rasistiska uttalanden (till exempel) skapar separation – men det gör du också när du gör skillnad på det rasistiska och det icke-rasistiska. Om du lider av upplevelsen av separation är det den separation som du själv skapar som gör ont, inte den du bevittnar utanför dig själv. Ett meningsutbyte eller en diskussion, det vill säga saker som vi¨ ägnar oss åt frivilligt och ofta har stort utbyte av, skapar definitionsmässigt separation. Du kan ju inte diskutera utan att ha (minst) två sidor att välja mellan – det vill säga, hela diskussionen utgår från en separation mellan ”det som jag favoriserar” och ”det som någon annan favoriserar”.

Det här är förstås en ganska subtil nivå, och rent praktiskt, i samhället, föredrar vi givetvis den som pratar skit om någon bakom låsta dörrar framför den som i stället går fram till personen och slår ner honom på gatan. Öppet hån uppfattas om mer skadligt än undertryckt förakt. Rent praktiskt alltså. Men när vi drar in begrepp som ”ego” och ”separation” i ekvationen är det inte längre ”rent praktiskt” vi talar om. Då talar vi om andlig utveckling och medvetenhet, och på den nivån spelar det ingen roll om du ger uttryck för ditt separerande ego genom skämt på andras bekostnad eller genom att reagera negativt på någon annans skämt.

Som jag skrivit förut är egot inte heller något problem förrän vi identifierar oss med det – men det är ofta det vi gör när någon annan(s ego) gör något vi inte gillar. Vi lägger vår energi på det vi motsätter oss (till exempel någon annans skämt, som vi själva uppfattar som opassande), och på det viset förpassar vi oss snabbt till just den nivå av medvetenhet som vi kritiserar. Hur vi förklär vår kritik eller vårt ogillande spelar ingen roll; det ”ego” eller den ”separation” vi upplever, analyserar eller gör motstånd emot är vårt eget ego och den separation vi själva skapar. ”Men”, som Byron Katie tröstande skulle tillägga, ”bara varje gång.”

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Publicerad av Cicci Lyckow Bäckman