Överraskande attraktion

Det är märkligt hur olika saker vi möter kan väcka känslor till liv inom oss. Man skulle ju kunna tro (och kanske fåfängt hoppas) att det som väcker det djupa och starka inom oss skulle vara sådant som verkliga händelser, möten och situationer. Men just nu känner jag mig mer berörd än på länge – av något så prosaiskt och mainstream som en amerikansk tv-serie på Netflix.

28102012-2012-10-28-4508Om jag hade varit femton år hade jag känt mig förälskad i en skådis. Som det nu var kändes det först mer som att bli förälskad i rollen han spelar – en påhittad person som inte existerar i verkligheten och inte ens har någon komplett personlighet. Men känslan av attraktion var bekant, och när jag utforskade den lite till kände jag igen den. Det är lätt att fösa in den i facket ”förälskelse”, men vad det i själva verket handlar om är identifikation. Någonting i mig känner igen sig. Något i mig längtar efter något – inte efter en person, utan efter en del av mig själv som jag tappat bort. Och precis som i en förälskelse handlar det å ena sidan mycket mer om vad jag väljer att se än vad som egentligen finns där, men samtidigt, å andra sidan, har känslan blivit så bortglömd att det behövdes något utanför mig själv för att väcka den.

Jag fortsätter att titta på tv-serien – som tur är är den väldigt bra, och min älskade gillar den lyckligtvis lika mycket som jag 😉 – och ser mer av den här aspekten av mig som jag känner igen men som befunnit sig i skymundan, ur sikte. Och under tiden fascineras jag av hur denna påhittade underhållning kan ge en sådan endorfinkick att den känns rent fysiskt.

Sådana här upplevelser – när en film, en bok, ett visst musikstycke eller en annan människa attraherar oss på ett sätt som bara kan liknas vid att bli kär – bär alltid med sig ledtrådar om vad vi bär inom oss, vad vi längtar efter och vad vi kanske tappat bort under resans gång. Samtidigt är det också nästan alltid en fin gräns mellan det som är balanserat och livsbejakande och det som blir överdrivet och destruktivt. Steget mellan ”förälskelse” och ”missbruk” är ju ganska kort, vilket alla som varit stormande förälskade någon gång i livet säkert kan vittna om. På samma sätt kan det som vi känner oss dragna till naturligtvis både hjälpa och stjälpa. Men om vi undviker att förlora oss själva på den destruktiva sidan om gränsen när vi har turen att hitta något som skakar om oss och väcker vår längtan har vi alltid chansen att blanda upp engagemanget med en stor dos medvetenhet och utforska vad det säger om oss själva.
Vad längtar du efter?

CLB_sign

One response to “Överraskande attraktion

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Publicerad av Cicci Lyckow Bäckman