”Om du bara älskade dig själv …”

Ett återkommande problem för många är att de inte får gjort det de skulle vilja – att de skjuter upp, prioriterar annat, rutinmässigt låter till exempel anhörigas behov, kraven på jobbet eller deras egen inre ”att göra”-lista övertrumfa det som är riktigt viktigt, men kanske inte riktigt ”syns”.

(Se filmklippet på Youtube.)

Ibland när man pratar om sådana saker så kommer ämnet ”älska sig själv” upp. ”Om du bara älskade dig själv skulle du säga till en viss person vad du tyckte.” ”Om du bara älskade dig själv skulle du flytta/byta jobb/träna regelbundet/äta sundare/våga X.” Och ibland kanske det är sant – men som bäst är det en stark förenkling, och den är sällan särskilt hjälpsam. 

Nyligen översatte jag till och med en text där författaren påstod att ett ständigt uppskjutande är ett uttryck för självhat. Det vill säga: Om du inte får till stånd den förändring du önskar, eller förverkligar dina mål, så är det för att du inte älskar (utan rentav hatar) dig själv.

När jag läser sådant blir jag lite förbannad. (När lösningen dessutom är att sluta skjuta upp de nya, sunda vanorna – som det handlade om i den aktuella boken – blir ju det hela dessutom ett cirkelresonemang som säger att man inte kan förändra för att man inte älskar sig själv, och man älskar inte sig själv eftersom man inte kan förändra. Fullständigt meningslöst alltså, och föga hjälpsamt.)

Åtgärderna vi föreslås kan kännas som självkärlek: att ta hand om sig – ge sig tid för sig själv, unna sig saker, och så vidare. Och det är väl jättetrevligt om vi kan göra plats för avkoppling eller egentid, och visst, ”unna” dig saker om du vill (men se upp så att ”unnandet” inte i själva verket är ett uttryck för något som du i nästa stund sätter etiketten ”självsabotage” på – egot har så många finurliga tricks för sig). Men det kommer inte att göra att du älskar dig själv mer, och det kanske inte ens är det som behövs.

Vi människor är utrustade med en hel arsenal av mekanismer för att hjälpa oss överleva. Bland annat drar vi slutsatser av våra upplevelser och skapar snabbt strategier utifrån dem, i första hand för att slippa obehag och i andra hand för att få uppleva positiva saker. Strategierna programmeras in som automatiska mönster, som går igång av sig själva. Och det sker med bästa välvilja. Det finns ingen ”ond sida” inom oss som ”vill förstöra för oss”. Det betyder ju inte att den där automatiken alltid är så lyckad – men det betyder inte heller att vi aktivt vill förstöra för oss själva. (Det förekommer ibland, men det är ett undantag, inte en regel.) Vi vill vara trygga. Vi vill vara älskade. Vi vill känna oss tillhöriga. Och vi gör så gott vi kan för att det ska bli så. Det låter ganska kärleksfullt, tycker jag – även om vi kanske skulle behöva uppdatera oss lite på vad det egentligen är vi längtar efter.

Men, så – vi vänjer oss vid att leva, och reagera, på ett visst sätt. Det finns en trygghet i det hemtama, även om vi börjar identifiera vissa av mönstren som kontraproduktiva. Och det ligger nästan undantagslöst en rädsla och skvalpar någonstans under ytan, även om den ibland kan vara ganska långt ner bland lagren av känslor, reaktioner och upplevelser.

Så låt säga att du tvekar att genomföra en viss förändring, och du är medveten om att är rädsla som stoppar dig. I stället för att då tänka ”Om jag bara älskade mig själv så skulle jag känna att jag var VÄRD den här förändringen och inte fega ur” – titta närmare på rädslan. Som alltid är vägen framåt att bli medveten om hur det faktiskt förhåller sig, det vill säga hur det känns, inte hur någon annan eller du själv bedömer att det är. Var mjuk mot dig. Nyfiken. Lyft försiktigt på det översta lagret – själva situationen, tankarna kring den – och känn på den underliggande dynamiken. Är du rädd? Är du ledsen? Är du faktiskt arg? Hur känns det? Vad längtar du efter, just nu, på riktigt?

Att stanna upp, lyssna på sig och tillåta dig att just nu vara precis som man är, även om det finns obekväma känslor där och även om man just nu inte förmår leva som man skulle vilja – det är nog det mest kärleksfulla vi kan göra för oss själva ❤️️

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Publicerad av Cicci Lyckow Bäckman