När man vet

Ibland längtar jag efter en coach. Men inte vilken coach som helst förstås, det ska vara den där perfekta coachen som kan hjälpa en med precis det man vill ha hjälp med. Som förstår vem jag är, kanske bättre än jag själv, så att han eller hon kan lirka fram den där perfektionen ur mig – naturligtvis utan att det ska bli alltför jobbigt eller omtumlande. Som är ett nästintill gudomligt geni när det gäller att locka fram det som är rätt för just mig – naturligtvis utan att tala om det för mig, dööh, det fattar väl jag också att det måste komma från MIG. Men ändå, som kan ställa de där rätta frågorna. Med perfekt träffsäkerhet. Precis lagom provocerande, så att jag inte tänder av alldeles och skiter i alltihop.

2009-04-09 2702Någonstans här brukar det klarna lite. Vänta, vadå? Jaha, jasså. Jag, säger du. Det är jag som kan göra de där sakerna. Det menar du. Tjahapp. Och jag som tänkte anlita nån. Tji fick jag.

Det är klart att det är fantastiskt med coaching ibland, vilken form den än tar sig. Det kan vara att prata med en vän, eller att gå till en terapeut eller andlig vägledare (eller vad vi nu ska kalla oss, vi som gör sånt ;-)). Men de kan ju inte göra jobbet åt oss, och när kravspecifikationen i jakten på en perfekt matchad samtalspartner blir så detaljerad att ingen annan än man själv – om än en mer balanserad, genialisk, insiktsfull och träffsäker version av en själv – duger för jobbet, så vet man att … ja, att man egentligen vet. Att det som behövs är att ta tid, att låta det mogna. Att vänta kanske rentav.

Den här loopen slutar alltid med att jag kanske visst skulle ha glädje av den där coachingen – gällande mig själv, företaget, eller vad som helst av alla praktiska spörsmål som utgör livet – men vid en närmare granskning upptäcker jag att det inte är det jag söker just nu. Just nu söker jag mig själv.

Och du – söker du faktiskt den där perfekta vägledaren, samtalspartnern, coachen eller terapeuten? Välkommen att höra av dig

 

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Publicerad av Cicci Lyckow Bäckman