När kärleken bäst behövs

När jag var tonåring fick jag en bok av Thomas Merton – förmodligen av min mamma, som både var engagerad katolik och gillade att ge sina barn böcker 🙂 . Jag kommer inte ihåg vad boken hette, eller ens vad den handlade om, men en mening gjorde så djupt intryck på mig att jag minns den än idag: Vi avvisar kärleken för att den på något sätt, i vår egen förstockade fantasi, antyder en vag form av förödmjukelse. Den mannen visste vad han talade om. Han kände dessutom mig, efter vad det lät. 

För så var det ju. När jag mådde dåligt, när jag som mest behövde sympati, kärlek och ett varsamt möte, var mitt intresse för att möta en annan människa obefintligt. Det lät så rimligt när egot sa det: ”Nej, inte nu – det här är för sunkigt, för skitigt. Jag är inget att umgås med idag. Jag vill träffa folk när jag mår bättre.” Jag ville inte att någon annan skulle bli vittne till min smärta, för det kändes som ett sorts nederlag. Så har det varit i större delen av mitt liv, med ett enda, välsignat undantag (min man Per).

Och många håller nog med mig. Det känns ju privat, det där som jag så ofta tror är fult, skitigt och skämmigt. Inget jag har lust att visa upp för någon. När en sådan emotionell varböld hotar att spricka är vi nog många som tar skydd i ensamheten, under en fin täckmantel som ”integritet” eller att ”inte vilja belasta”. Något är på väg, och jag vet själv att det inte kommer att bli vackert. Det är lite som att kräkas när jag hade baksmälla i sena tonåren: det behövdes verkligen, det blev bättre efteråt, men inte var det något jag såg fram emot och jag gjorde motstånd så länge jag kunde. Och det var definitivt inget jag hade lust att visa upp för någon annan (särskilt inte människor jag uppskattade och hoppades få träffa igen). På samma sätt är det med den djupaste, råaste osäkerheten eller rädslan – den känns helt enkelt för privat. Och samtidigt blir det ensamt.

När jag började tänka på att skriva det här blogginlägget och av nyfikenhet googlade Thomas Merton, hittade jag ett annat citat, ett om stolthet, från boken The Seven Storey Mountain: ”Det är verkligen stolthetens kvintessens att avsky och frukta även vänlig, berättigad bekräftelse från personer som älskar oss – att se deras kärlek som förödmjukande och nedlåtande.” Men precis så kändes det ju. Jag behövde väl ingenting? Jag klarade mig väl fint själv. Jag var väl inget offer heller? Vem har lust att visa upp sin svaghet och otillräcklighet?

Det här gjorde ju också att jag tvekade att närma mig människor jag älskar när de mådde dåligt. Jag räknade ju med att de skulle vara som jag och uppfatta mig som en klåfingrig, kladdig skvallertant som propsar på att få delta, nästan lite sensationslystet. Och så var det ju inte. Jag måste inte vara med – men samtidigt ville jag ställa bortom alla tvivel att jag finns där, att personen jag älskar är välkommen precis som han eller hon är.

Men, när eleven är redo uppenbarar sig mästaren, heter det. Och det intressanta är alltid vilken form den där mästaren får – för det är ju aldrig en form vi hade kunnat gissa. Min mästare var en mänsklig spegel som reflekterade mina rädslor och min sårbarhet med så mycket kärlek att det helt enkelt inte gick att avvisa. Om du är som jag och gärna vill dra dig undan när du tycker att du inte är på topp – finns det faktiskt en sådan spegel i ditt liv? Om du kan hitta en, antingen det är en terapeut eller en vän, kan det vara nästa steg på vägen att våga dela med dig lite mer av dig själv till den personen. När vi kan mötas på det viset belyser det våra egna issues och rädslor så att vi kan bjuda in dem, utforska dem och bli vän med dem … också ♥

5 responses to “När kärleken bäst behövs

  1. Underbart skrivet Cicci! . Personligt och äkta. Det du har skrivit de senaste gångerna går rakt in. In i hjärtetrakten. Det skälver lite. Känns igen ❤

  2. Så träffande! 🙏❤️ Känner igen mig så väl! Och jag envisas med att stänga in mig alldeles för mycket, så snart får jag ju precis som jag vill. Bevis på att jag inte är en älskvärd person! Hjälpen och kärleken finns men jag hindrar mig själv för att ta emot. För då är jag ju helt sårbar!!!!

    1. Ja, egot har lustiga föreställningar om det där med sårbarhet… Men första steget är ju att bli medveten om hur det ligger till. Alltid <3

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Publicerad av Cicci Lyckow Bäckman