När egot gör The Work

En vanlig fråga när människor gör The Work och kommer till fråga fyra, ”Vem skulle du vara utan den här tanken?”, är om det inte bara blir ett förnekande. Så kände jag också i början – ”Jamen, det hände ju. Utan tanken att det hände, det vill säga om det inte hade hänt, skulle allt givetvis kännas fantastiskt.” (Det är ju det som är poängen, och det är därför vi mår dåligt, tror vi: Det hände, och det förvandlade ”fantastiskt” till den oaptitliga känslosoppa vi just nu befinner oss i.)

Vad egot missar i sin iver att fixa till och ställa tillrätta är att frågan inte lyder ”Vem skulle jag vara om det inte hade hänt?” utan ”Vem skulle jag vara utan den här tanken?” Låt oss titta lite närmare på dig. Anta att din partner har bedragit dig och stuckit med en annan man eller kvinna. Du bestämmer dig för att göra The Work, och när du kommer till fråga fyra, ”Vem skulle jag vara utan den här tanken?”, tror du att tanken är ”han/hon var otrogen”. Men den tanken uttrycker ju bara ett faktum (om vi nu för enkelhetens skull förutsätter att det är ett faktum), det vill säga verkligheten. Det är osannolikt att det är den tanken du mår dåligt av.

2012-08-19 4194”Men vad då?” invänder egot upprört. ”Det är klart att jag mår dåligt av otroheten! Den betyder ju att han ljög för mig, att jag inte var tillräckligt attraktiv, att jag aldrig kommer att hitta någon annan, att hon aldrig älskade mig, att mitt liv aldrig är förstört, att jag är X, Y eller Z … ” Och här, i egots litania över allt som det betyder, här hittar vi de verkliga tankarna att göra The Work på. Då blir fråga fyra mycket mer intressant. Frågan ”vem skulle jag vara” eller ”vem är jag” (för det händer ju säkert) är till för att ruska om tankarna en smula så att de kan dra upp stövlarna ur gyttjan de trampat ner sig i.

Då gör egot sin nästa insats. Det drar slutsatsen att meningen är att vi ska undertrycka våra känslor och förneka det obehagliga vi varit med om, ”eftersom jag ju mår mycket bättre utan de där tankarna”. Men poängen med The Work är ju precis den motsatta: att välkomna alla de där tankarna, och undersöka dem, en efter en. Och göra det igen. Och igen ♥

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Publicerad av Cicci Lyckow Bäckman