Möta med kärlek

De flesta som ägnar sig åt inre utveckling stöter förr eller senare på uppmaningen att möta rädsla med kärlek. Har det hänt dig? Har du gjort det – mött en rädsla med kärlek? Vad hände?

I helgen var jag på kurs med min favorit Russ Hudson och nya bekantskapen Robert Holden, som jag aldrig hade träffat tidigare men vars bok Älskbarhet jag översatt till svenska. Temat för kursen var Love and the Enneagram (full pott där alltså!) och som vanligt återvänder jag påfylld – inte så mycket av ny kunskap som av upplevelser, reflektioner och insikter.

karlekshattenPå en kurs om personlighet och kärlek kommer ämnet rädsla förstås upp en del, inte helt överraskande. Rädsla är ju, när allt kommer omkring, det enda som står emellan oss själva och kärleken. Men egot ser det inte riktigt på samma sätt. Är du dum eller? fnyser det. Rädslan är ju till för att skydda dig, pucko. Lyssna på den, annars kommer det att gå riktigt illa.

Mitt ego har förstås, precis som alla andra, massor av olika bra ”skydd” åt mig; åtgärder som ska säkerställa att jag blir älskad, till exempel, och förhindra att någon kommer för nära. Men vänta lite nu … Hur ska människor kunna älska mig om de inte får komma mig nära? Intellektet ser det här misstaget tydligt. Det ser att rädslan faktiskt förhindrar att jag får det jag vill ha. Det ser att jag, åtminstone teoretiskt, är bra mycket mer ”älskbar” om jag är tillgänglig och levande än om jag håller mig på armlängds avstånd. Men när den sanningen stirrar mig i vitögat kniper egot ihop ögonen hårt, hårt och klamrar sig fast i sin övertygelse med näbbar och klor.

I en övning uppmanades vi välja en rädsla och se på den med kärlekens ögon. (Det var helt okej att välja någon liten, mer marginell rädsla – men min hade redan valt sig själv.) Vad hade kärleken att säga om den? Först kom en snabb, peppig tanke som sa att jag kunde väl strunta i den där rädslan, eftersom jag ändå kunde se så tydligt att den var en tankevurpa. Och sedan, när jag väntat ett par sekunder till, kom kärleken. Det här är vad den hade att säga om saken:

Den där rädslan är okej, sa kärleken. Du får ha den. Du behöver inte ta bort den för att någon ska kunna älska dig (även om den kanske gör det svårt för dig att tro på att vi gör det). Även om du tror att du inte vill behålla den är den ju där just nu. Du behöver inte tvinga bort den. 

Men ibland, om du känner dig trygg med personen som du är tillsammans med kanske du vill prova att berätta om den, bara. Om det känns okej; tala om att den finns. Då kan ni respektera den tillsammans, och du kan se om redan den respekten löser upp rädslan lite, så att du kan sänka garden en smula. Men bara om det känns okej.

När egot sätter på sig kärlekshatten medför till och med kärleken subtila krav. Egot ställer ”kärlek” på ena sidan och ”rädsla” på den andra och vill att jag ska välja. Kärleken har inga sådana behov. Den älskar ju.

Sedan tillade den:
Och förresten – ibland är det inte ens rädsla, inte på riktigt, utan bara en gammal vana. Och ibland är det faktiskt jag. Jag kan också kännas i magen ❤️

6 responses to “Möta med kärlek

  1. Hur gör jag då jag visar min sårbarhet och den andra personen har en psykopatisk personlighet som gör att vilket beteende jag än väljer så mår jag dåligt??!
    Tack för en jättebra spalt❣️

    1. En psykopatisk personlighet går inte att konfrontera. De klarar inte kärlek. Du får inta en neutral roll. Att du inte går att nå. Till slut blir du ointressant.

      1. Tack Maria 🙂
        Jag råkade träffa Angelika precis efter hennes fråga, så vi pratade om det live i stället och det föll mig ur minnet att skriva något här.

        Och ja, absolut. Det vi behöver möta med kärlek just då är nog mest oss själva, och kanske det behov av bekräftelse som gjort att vi stack ut hakan till att börja med ❤

  2. Tack! Så sant!
    Så många rädslor som jag försöker bli av med, men de finns ändå med mig var jag än går. Begreppet ”Försök mindre, upplev mer” fungerar nog oftare än jag vågat tro.
    Kram! /Pelle

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Publicerad av Cicci Lyckow Bäckman