Minns du tilliten?

Häromdagen berättade en vän på facebook om hur hennes lilla dotter för första gången skulle gå på gymnastik i en annan lokal än den vanliga. Hon skulle gå dit själv, och meningen var att hon skulle göra sällskap med en vän – de skulle träffas vid en viss korsning ett visst klockslag. Hennes mamma letade tappert upp ett armbandsur och satte på dottern, som glad i hågen gjorde sig i ordning. När hon sedan var på väg ut vände hon sig om i dörren och frågade: ”Mamma, hur ska visarna stå och var ligger det?”

Minns du den tilliten? Jag mindes den så tydligt när jag läste om händelsen i den här mammans facebookstatus. Känslan av att man kunde göra allt, att det löste sig bara man satte igång, att man skulle få de instruktioner man behövde när man behövde dem. Inte för tidigt, inte för sent. ”Jag kan inte klockan, och jag har inte förstått var vi ska mötas – men jag litar på att någon kommer att kunna tala om det för mig. Jag litar på att jag är omhändertagen.”

Hur ser det ut i ditt liv idag? Förbereder du dig noga, eller kastar du dig iväg med samma tillit? Förmodligen kan båda varianterna ge upphov till vissa problem – när vi är vuxna är det ju oftast vi själva som måste ta reda på ”hur visarna ska stå” och ”var det ligger”, så om vi inte gör det kan vi naturligtvis hamna i problematiska situationer. Men hittar vi balansen, är väl frågan.

Det finns en arabisk historia om en man som var på väg mellan två städer på en kamel. Resan tog flera dagar, och han var tvungen att stanna över natt på ett natthärbärge. När han kom fram till härbärget var han trött, och när han lämnade kamelen utanför brydde han sig inte om att binda fast den. Han hade tillit till Allah, och han visste att Allah skulle vaka över hans kamel.

På morgonen när han kom ut från härbärget var kamelen borta. Mannen blev upprörd och besviken – varför hade inte Allah tagit hand om hans kamel? Hans tro var ju så djup, och han bad ju sina böner så troget. Sensmoralen av berättelsen är: ”Lita på Allah, men bind fast kamelen – för Allah har inga andra händer än dina.”

Ofta hamnar vi i endera diket: antingen ”binder vi fast våra kameler” så hårt att existensen (eller försynen, Gud, Universum eller vad vi nu föredrar att kalla den intelligens som ligger till grund för livet) inte kan ingripa ens om den skulle vilja, eller också tar vi inget ansvar alls och skyller på ödet när det inte går som vi tänkt oss.
Kan du nöja dig med att ställa frågan: ”Hur ska visarna stå och var ligger det?” Kan du sedan lita på att informationen du fått är den du ska ha och att det som ska hända händer? Då väntar ett härligt liv ♥

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Publicerad av Cicci Lyckow Bäckman