Mindfucking – en överraskande resurs

När jag gick min terapeutträning (där de allra flesta kursledarna talade engelska) lärde jag mig ordet ”mindfuck” (substantiv såväl som verb), som förekom av och till. Tanken bakom var your mind is fucking with you, dvs ”tankarna jävlas med dig”. Ordet fastnade, för det beskriver så effektivt vad egot tar sig till ibland. Och det som blivit klarare och klarare med åren är vilken tillgång dessa mindfucks kan vara, bara vi närmar oss dem på rätt sätt!

I den kognitivt betingade terapi-era som vi befinner oss i kan vi lära oss att se när våra tankar, eller egomönster, ställer till tumult inombords. Då känns det såklart både meningsfullt och angeläget att vrida av den där kranen som kanske sprutar ut destruktiva, stressande tankar – men problemet är ju att tankar är väldigt svåra att stänga av, särskilt så länge vi inte vet exakt vilka tankar det handlar om. Vi kan bara trycka ner ”mindfucket” under ytan (varifrån det alltid kommer tillbaka), och dessutom går vi miste om mycket när vi gör det.

Precis det där hände mig nyligen. Det började med att jag kände ett obehag i magen – en känsla som växte sig starkare under dagen. Den första reaktionen var en klassiker: ett halvt omedvetet beslut att ignorera det tills det försvann. Jag satt ju ändå och jobbade och hade inte tid med några mentala utflykter. Det är ett välbeprövat knep: håll det borta ur det omedelbara medvetandet och gå vidare. (Det har visserligen aldrig fungerat tillfredsställande, men det märker man ju sällan riktigt eftersom hela poängen är att inte bli fullt medveten om vad som pågår.)

-absolutely_free_photos-original_photos-scary-mask-3632x5456_67435Men obehaget växte sig starkare, och när jag vände uppmärksamheten mot det kristalliserades det till tankar – tankar som av allt att döma var inställda på att skita ner en för mig väldigt värdefull relation genom att räkna upp allt som var snett med den (och framförallt, naturligtvis, med mig, eftersom mindfucks nästan alltid involverar den inre kritikern).

Jag bestämde mig för att skriva ner tankarna; faktiskt ge dem den plats de ändå tagit upp en lång stund redan (fast då bara puttrande under ytan). När jag väl gör det, vet jag sedan tidigare, kan jag få distans till dem. Problemet är att själva processen att skriva ner dem är ganska smärtsam, eftersom en del av mig tror reservationslöst på dem – och de här tankarna var inte roliga.

Men bara skrivandet är märkligt magiskt. Bara att skriva ner tankarna, utan att arbeta medvetet med dem (exempelvis med hjälp av Byron Katies The Work eller något liknande), gjorde att de släppte sitt grepp om mig. Plötsligt fanns det lite mer plats mellan mig och tankarna; vi var inte oupplösligen förenade längre. Strax därefter var jag tvungen att åka hemifrån i ett ärende, och när jag kom hem någon timme senare kunde jag läsa igenom min lista över tankar med medkänsla för den ”jag” som suttit så fast i dem och med en fascinerande oförmåga att ens förmå mig att tro att de var sanna. De kändes som en dröm (eller kanske snarare en mardröm) som bleknar och tappar relevans fullständigt när man inser att det man var så rädd för i drömmen var något så harmlöst som … tja, en banan kanske, eller en strumpa.

Befrielsen var påtaglig, och något av det som blev tydligast var att jag aldrig, aldrig hade fått uppleva den om jag inte varit beredd att ge det här starka obehaget en plats först och liksom riskera att det faktiskt skulle vara (och förbli) min verklighet. Det luriga är ju att just då tror vi att alltihop är sant och att det enda vår lilla skrivövning kommer att göra är att bevisa en gång för alla hur hopplöst läget är. Därför krävs det en del mod och ”grounding”, och är du ovan kanske du vill ta hjälp av en vän eller terapeut – men mitt råd är ändå: treasure your mindfucks. Eller som man också säger på engelska: If you can’t beat’em, join’em. Ge allt det omogna, skrämmande och laddade plats, utan att döma och utan att värdera. Låt det finnas där en stund bara, och var närvarande med det. Den närvaron är allt du behöver, och monstren överlever verkligen inte i ljuset ♥

One response to “Mindfucking – en överraskande resurs

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Publicerad av Cicci Lyckow Bäckman