Målet med inre utveckling

När man söker sig till någon form av inre utveckling – går en kurs, läser en bok, börjar meditera eller något annat – är det ju oftast för att man vill att någonting i ens liv ska bli bättre. Det är ju helt rimligt också; varför skulle jag investera tid, energi och kanske pengar i någonting om jag inte trodde att det skulle ge mig någon? Men, frågan är vad jag tror att det ska ge mig, och om det överhuvudtaget finns tillgängligt.

För de allra flesta människor som jag mött handlar det ju om att bättre, och för lika många är ”må bättre” detsamma som att vara mindre arg, ledsen, rädd, orolig, stressad och så vidare och i stället gladare, lyckligare eller nöjdare. Vi vill känna mer kraft, liv, kärlek, lugn, glädje eller vad det nu är som står överst på just vår önskelista – det kan ju variera. Men gemensamt för alla är att det vi söker är känslor som vi uppfattar som behagliga och att vi vill undvika känslor som vi uppfattar som obehagliga. På papperet är det en finfin plan. Den har bara ett fel: Den fungerar inte. 

Alla känslor vi vill undvika finns i ena änden på en skala, där den andra änden befolkas av dem vi vill ha mer av. Men det är samma skala. När vi åker hem efter vår första kurs eller slår ihop vår första bok kanske vi känner oss lyckliga. ”Nu har jag hittat hem. Det här tillståndet ska jag aldrig lämna”, tänker vi kanske. Men vi får inte välja. Så snart det rör sig om ett tillstånd är vi på den där skalan igen, där vi klamrar oss fast allt vi kan i ena änden bara för att förr eller senare oundvikligen hamna i andra änden igen. Det verkar höra till att vara människa.

Naturligtvis förändras en del saker. Ju mer självinsikt vi får, desto mindre aktiveras de automatiska reaktionsmönster som kanske svarat för en stor del av de obehagliga känslorna. Samtidigt lämnas plats för mer acceptans och inre lugn. Men den stora förändringen är tillkomsten av någonting som inte i sig är ett tillstånd, och det är medvetenhet och närvaro. Eftersom vi kan vara mer eller mindre medvetet närvarande, precis som vi kan vara mer eller mindre glada eller kärleksfulla, är det lätt att först tro att medvetenhet och närvaro också finns i ena änden av den där skalan – men det gör de inte. Medvetenheten finns utanför skalan, och därför skapar den också en viss distans till de känslor som rör sig inom oss.

Så den verkligt meningsfulla förändringen är inte att bli gladare, känna sig starkare eller få bättre självförtroende. Den verkliga förändringen är att bli mer medveten om hur det är, just nu, i känslor, tankemönster, vanor, antaganden, självbild och så vidare. 

När vi inser det stöter vi på nästa utmaning, som är att inte försöka ”göra” medvetenhet med hjälp av tankarna. När jag hamnar i ett känslomässigt reaktionsmönster finns ju känslorna där, även om jag intellektuellt förstår att personen inte menade att attackera, tillrättavisa, klandra eller skrämma mig. Om jag då tar ”medvetenheten” till hjälp för att tala mig själv tillrätta är det lite som att missbruka den. (I själva verket är det ju inte medvetenheten jag missbrukar, förstås, utan tankarna. Medvetenheten står utanför och iakttar det också 🙂 .) Medvetenhet är inte en flyktväg. Det är en vägledare att hålla i handen medan vi möter det som är här, nu.

Ibland när vi frågar återkommande deltagare om de fått vad de kom för när de sökte upp oss första gången ser det alltid lite roligt ut – för svaret är ju både ja och nej, och det gäller alla som gett sig in på den här vägen. För nej, jag fick inte det jag kom för. Och gudskelov för det. För jag fick något helt annat, som jag från början inte hade en aning om att det fanns. 

 

Relaterade blogginlägg: Var sak på sin plats | Äga sina känslor Att bli färdig | Mindfucking – en överraskande resurs

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Publicerad av Cicci Lyckow Bäckman