”Lugnet som flög ut genom fönstret”

Den där djupt kända insikten vi gjorde på en kurs, lugnet vi upplevde under en guidad meditation, de där bitarna som föll på plats när jag läste en bok – varför är de inte tillgängliga för mig när jag vill? Varför hamnar jag ändå i samma meningslösa diskussioner, eller varför blir jag ändå lika obehaglig till mods i vissa situationer? Varför fortsätter jag inte att vara sådär upplyst – eller åtminstone lugn, glad, balanserad eller fri – som jag kände mig igår?

(Se filmklippet på Youtube.)

Det finns ju mycket att säga om det här ämnet, och en del har jag nämnt tidigare – mönster från barndomen som triggas, automatisk reaktivitet som inte känns så lyckad idag men som på stenåldern räddade livet på mig. Och så vidare. Men vad är det som väcker den då?

Låt säga att jag varit på ett yogapass eller föredrag, och temat var ”förändring” – om att anpassa sig, följa ett flöde, inte göra motstånd i onödan. Och det kändes så sant och rimligt, då. Igår. Men idag, när chefen börjar prata om planerade förändringar på arbetsplatsen, upptäcker jag plötsligt att jag krympt ihop blivit en decimeter hög, eller kanske att jag står och argumenterar emot utan att riktigt veta hur jag hamnade där och utan att ens ha förstått specifikt vad förändringen ska handla om. Men – jag skulle ju följa flödet …? Välkomna förändringen, gå framåt, säga ja – alla de där sakerna som min yogalärare, meditationsledaren eller föredragshållaren pratade så engagerande om. Vad hände?

Vi är många som kan identifiera de här händelserna som att ”egot vaknar” eller att ”personligheten vill”, eller kanske bara ”mina invanda mönster”. Men vi känner igen kvaliteten i energin när vi går in i ett reaktionsmönster (eller ser det i alla fall i efterhand). Men … vad är det som vaknar? Att vi ser att det inträder ett mått av omedvetenhet, av automatik, det är ju bra – men vad är det där för något, det som blivit automatiskt?

Naturligtvis finns vår personliga historia och de reaktiva mönster som den efterlämnat, och ibland är det någon som beter sig på ett sätt som direkt påminner mig (eller någonting i mitt system) om tidigare upplevelser. Vi kanske lär oss att identifiera olika triggers och typiska energilägen i kroppen som skvallrar om att någonting börjat vingla i den inre balansen. Men vad är det som händer, som gör att det börjar vingla, när det inte är någon uppenbar, bekant trigger? När det bara sker någonting inom mig som förändrar mitt sätt att uppfatta min situation, mig själv eller en annan människa? Vad är det som händer ?

Du som följt Tisdagstankarna, här eller Youbtube, har hört mig tala en del om centren, eller våra tre olika intelligensermagens instinktiva, hjärtats emotionella och huvudets kognitiva intelligens – kanske redan anar att vi kan hitta ett svar på ”vad som händer” där.

Vi fortsätter på exemplet ovan. Jag går på en yogaklass med fokus på att acceptera förändring, att inte klamra mig fast vid ”hur det är” för sakens skull utan säga ja till flödet och förändringarna inom och runtomkring mig. Yogapasset engagerar magens intelligens, ”rörelsecentret”, genom att använda kroppen fysiskt, lyssna på den och känna in vad som sker i vävnaderna. Öppenheten och tillåtandet engagerar hjärtats intelligens, det känslomässiga eller emotionella centret. Jag känner och tar in på djupet att förändring är nödvändigt, att det inte definitionsmässigt är av ondo och att jag, även om jag uppfattar förändringen som negativ, är snällare mot mig själv om jag accepterar en oundviklig förändring än om jag kämpar emot sådant som jag ändå inte kan påverka. Huvudet registrerar det som sker i mage och hjärta och är i övrigt tyst och mottagligt.

På jobbet, när chefen pratar om förändringar, är det någonting inom mig som registrerar att jag inte har kontroll och att jag, det jag gör eller mitt arbete som det ser ut idag kan vara hotat på något sätt. Och magen reagerar med motstånd (vilket kan ta sig uttryck i att jag drar mig undan och stänger ute, argumenterar emot eller någonting annat; det är personligt). För den aspekten av magen var så att säga inte med på yogan dagen innan 😉 Nu vaknar den, och den instinktiva impulsen i magen påverkas inte av insikter på hjärtats område eller de slutsatser eller insikter huvudet kom till. Det är helt enkelt olika hjärnor.

Så hur adresserar man det här? Genom att bekanta sig med centren. Genom att förstå vad det är för energier som triggas – och att det inte går att ”förstå instinktiva impulser tillrätta”. Och vi behöver inte rätta till dem, utan det räcker långt att vi kan vara där med dem, utan att göra motstånd mot dem (men förstås också utan att för den skull följa dem i handling, om det nu inte är något vi vill göra). I boken Semester i Egoland skrev jag så här om (vissa aspekter av) egot, och det gäller i hög grad instinktiva impulser också:

Vi kan jämföra med ett litet barn. Om ett barn visar rädsla lyssnar vi ju och visar respekt – men det betyder inte att vi gör henne till viljes. Om barnet inte vill bada för att det kanske kan komma en krokodil ur badkarskranen stänger vi inte av vattnet och säger att hon slipper. Men förhoppningsvis viftar vi inte bort rädslan heller. Vi möter henne med kärlek, vilket helt säkert innefattar att vi lyssnar – och i vårt lyssnande kan rädslan avdramatiseras.

Så är det med impulserna i magen. De är primitiva. De tjänar oss mycket väl – men vi har också fått ett hjärta och ett huvud, vart och ett med sin egen intelligens och sitt eget bidrag till livet.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Publicerad av Cicci Lyckow Bäckman