Livets utmaningar, kroppens lekplats

Man hör det ofta sägas, ibland lite klämkäckt: Se det inte som något problem, se det som en utmaning! Men hur ska man se det som en utmaning? Bara att byta ut själva ordet är ju av begränsad nytta. I själva verket är det ofta först i efterhand (i bästa fall) som vi ser att problemet var en utmaning, som i själva verket innebar en möjlighet som i sin tur kanske faktiskt rentav var en gåva. Men vet du vad – det är okej. Att enbart måla om våra upplevelser med vackrare ord hjälper inte stort, för när vi komprimerar det vi upplever i en rationell beskrivning (antingen den är ”positiv” eller ”negativ” missar vi själva upplevelsen.

Det är sant att det är viktigare ”hur man tar det” än ”hur man har det” – men när vi försöker tänka ut hur vi ska ”ta det” missar vi ju hur vi ”har det”. När det gäller möjligheten att det du tror är ett problem faktiskt är något annat räcker det att vara öppen för att det skulle kunna vara så. Då väcks vår nyfikenhet tillräckligt för att göra det lite mindre läskigt att närma oss ämnet, situationen eller frågan.

När vi kommit så långt är det dags att låta tankeverkstaden vila en stund och hitta vägen ner i kroppen. Ofta glömmer vi bort att kroppen också besitter en intelligens och försöker tänka ut alla svar vi behöver, och då blir problemen inte sällan fler trots att vi försöker göra dem färre. Där tankarna ser bryderi och svårigheter och grubbel ser kroppen en lekplats; en experimentverkstad av olika upplevelser som i sin tur leder vidare till andra upplevelser.

Tankarna är bra på vissa saker – att räkna, att resonera, att analysera och formulera. Det är fantastiska färdigheter; det är skönt att vi kan tänka ;-). Men ibland försöker vi tänka oss fram till saker som tankarna helt enkelt inte är gjorda för att klara av : tillit, nyfikenhet, känslan av vad som är rätt för mig, i just den här situationen. Då är kroppen vår bästa vän, och den vet alltid det vi behöver veta. Just nu ♥

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Publicerad av Cicci Lyckow Bäckman