Livet i frifall

Jag är tacksam över de sällsynta människor som ger mig en ursäkt att känna en alldeles speciell kärlek. Som gör mig mjukare. Som har en energi som lockar någonting inom mig att sticka ut näsan utanför gallret. Och temat sårbarhet gör sig påmint på nytt. Att blottlägga sin själ, och allt som kan komma av det. Att göra det utan att först kliva ur sig själv så att det bara blir en rent mental övning. Att förbehållslöst tillåta sig att falla, som Cirque de Soleil sjunger så vackert i sången Let me fall på albumet Quidam, utan vare sig planer eller garantier.

Sårbarhet är tricky business för många egon, och mitt är inget undantag. Min personlighet är van att ha svar på tal, att förstå, förklara och dela med sig utifrån det. Det är förstås utmärkt i många situationer – men när det blir en vana som är svår att kliva ur trots att jag faktiskt vill, är det förstås mindre utmärkt.

VulnerabilityDet märkliga är ju också att vi ofta inte riktigt vet vad som är mest sårbart förrän vi tas med överraskning – och mitt system har övat sig i årtionden och med största effektivitet på att inte bli taget med överraskning, tack så mycket. Vad skulle finnas att vinna på det, liksom? Första gången det föresvävade mig att upplevelsen av sårbarhet skulle kunna ha ett värde (ja, för att den skulle vara rent önskvärd och kanske till och med njutbar tog det längre tid att inse) var nog 2005, när jag gick en enneagramutbildning med Don Riso och Russ Hudson. Vi hade gjort en övning som handlade om sårbarhet, och jag hade insett hur sårbart Något inom mig kändes och hur viktigt det var att beskydda det. För mig var det detta Något jag beskyddade, för det var i sin tur skört. Men, som min älskade enneagramlärare Russ sa när jag sa att jag inte gillade sårbarhet: ”Jag tror nog att du tycker om den. Varför skulle du annars skydda den?”

Sakta men säkert gick det dock upp för mig att det var själva skörheten jag beskyddade, och det tog som sagt åtskilliga år till innan jag såg tjusningen med att faktiskt släppa in människor till den där skörheten för att jag ville, inte för att det just då inte kändes som jag hade något val.

Problemet är att även om egot motvilligt medger att det kan finnas en sötma i sårbarheten och att det rentav är en del av själva poängen att det inte finns några garantier, vill det ju gärna Ha Kontroll. Vara lagom sårbar, på sina egna termer, efter sin egen tidtabell. Lite i taget. Pröva. Med rätt person, på rätt plats, under kontrollerade former. Bah.

Det är ju lite som att säga att man vill bada utan att bli blöt. Hela vitsen med bada är att man ska bli blöt, och en förberedd, kontrollerad sårbarhet är lika meningsfullt som ett torrt bad. Visst, det går att försöka, men det känns inte riktigt tillfredsställande.

Men det märkliga är ju hur sårbart det är, och samtidigt så fullt av kraft, bara att känna kärlek. Det blir tydligt att det inte har så mycket med den andra personen att göra – det är min kärlek, att jag gör mig mottaglig för någonting, att min energi blir mjukare, som är miraklet. Å andra sidan är det extremt få människor som kan framkalla den där upplevelsen utan en katalysator i form av en annan varelse (och jag är åtminstone inte ännu en av dem). Så samtidigt har det allt att göra med mötet, med den andra personen, med kontakten som uppstår.

När jag skrev det här fick jag en känsla av att ha en tanke som jag formulerat i den här bloggen tidigare, så jag gjorde en sökning i gamla blogginlägg. Och ser man på – i inlägget Speglar, kärlek och relationer från november 2013 avslutar jag så här: Att njuta av, vila i eller bara andas in någon annans energi för att den speglar, bekräftar eller kompletterar min egen, för mig är det fri kärlek i dess mest godartade form. Det är fortfarande precis så, och jag tror inte att jag kan fånga det bättre än i den meningen ♥

2 responses to “Livet i frifall

  1. Jaaa!! Du beskriver så väl kärleken till en annan person och då blir samtidigt kärleken till mig själv och livet så tydligt och så självklart! Jag upplevde detta för några dagar sedan på min och min makes lilla minisemester tillsammans! Kärlek i dess renaste och naknaste form, att känna att jag är ett med allt!! ❤️

  2. Att vara sårbar, att plötsligt bli påmind om det sårbara i ens själ är så tufft och för min del blir det ofta en dramatik kring det med utbrott och häftighet som gör att den andra personen blir sårad i sin tur. Min sårbarhet ligger i att bli påmind om min känsla av att inte duga, att inte räcka till.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Publicerad av Cicci Lyckow Bäckman