Lämna motsatserna – börja lyssna

Jag har skrivit om det förut: uppmaningen att välja kärleken framför rädslan (se t ex inläggen Förklädda röster och Möta med kärlek) och frågan om ja och nej (se t ex inlägget Smiter du, eller tar du hand om dig själv? eller sök på ”säga nej” i bloggen så hittar du en hel del 🙂 ). Och de här frågorna återkommer ju med jämna mellanrum. Vi ska säga ja till livet, inte nej. Vi ska lyssna på kärlekens röst, inte rädslans. Och vi ska naturligtvis så långt möjligt leva i närvaro och medvetenhet snarare än på omedveten autopilot. Och så vidare.

(Se det här klippet på Youtube.)

Det finns ett par tankevurpor i den här ekvationen, som ställer till det en del för oss. Den ena vurpan är att ja och nej, kärlek och rädsla och så vidare är motsatser. De kan förstås vara det. Om jag bjuder en vän till en fest kan vännen säga ja, eller också kan hon säga motsatsen: nej. I det förra fallet kommer hon på festen, och i det senare kommer hon inte. Då är ja och nej motsatser. Men om hon är trött och vill stanna hemma och vila, och därför säger nej till min fest – då har hon ju sagt ja till sin trötthet och sitt behov av vila. Det är en illusion att ”ja” är livsbejakande och expansivt medan ”nej” är sammandraget och livsförnekande. Det är vad jag gör med mitt ja eller mitt nej, vilken energi det leder till, som är det centrala.

Lika illusoriskt är fenomenen motsatsförhållandet mellan rädslan och kärleken. Visst – ett beslut fattat utifrån rädsla kan ofta bli ett slags motsats till ett beslut fattat utifrån kärlek (och resultaten av respektive beslut kan definitivt bli motsatser!). Men tanken kan då lätt bli att ”jag måste sluta vara rädd så att jag kan välja kärleken” – och det är ju inte särskilt kärleksfull om jag faktiskt är rädd. (En utveckling av den tankegången finns i inlägget Möta med kärlek). Och så vidare. Medvetenhet och omedvetenhet är det väl det enda någorlunda äkta motsatsparet i startfältet, men eftersom ”omedvetenhet” per definition gör att jag just då inte ens ser alternativet att vara medveten blir det också ganska meningslöst att hålla upp som något slags facit som man uppmanar någon att välja.

Den andra tankevurpan är att de ”fina” alternativen i dessa upplevda motsatspar – ja, kärlek, närvaro och medvetenhet – antas vara det rätta, eller representera ett slags absolut verklighet. När vi gjort oss kvitt alla våra neuroser, personlighetsfixeringar och egomönster, då kommer vi att säga ja, välja kärleken och vara medvetna. Eller? Nja. Grejen är ju att de här valen mellan ”det ena” och ”det andra” alltid tycks ligga i varsin ände av en skala. Och sedan lever vi livet i en rörelse fram och tillbaka på den skalan, med föreställningen att ena änden ska ge oss lycka, fred och frihet medan den andra tar ifrån oss dessa saker. 

Även det här fenomenet har jag skrivit om tidigare, i inlägget Värdeskalan som ljuger. Så länge vi glider fram och tillbaka längs den där skalan och kämpar för att hålla oss i ena änden och borta från den andra, kommer vi alltid att sitta fast i ekorrhjulet. Det är det våra religioner och andra tillämpade moralkoder försökt med i tusentals år: att få oss att hålla oss i ena änden av skalan och utmåla det som lösningen. ”När du kommer hit och är i den här änden på permanent basis, då försvinner dina problem.” Det är bara det att själva kampen för att hålla sig i den där attraktiva änden är ett problem i sig. Anledningen till att vi inte hittar ut ur ekorrhjulet är att vi tror att lösningen är att stanna kvar i det. 

Så om det gamla receptet inte funkar, vad är då det nya receptet? Jo, ironiskt nog är det ja, kärlek och medvetenhet 😉 Men inte som vi kanske tidigare föreställt oss det. Att säga ja handlar inte om att urskillningslöst gå med på allt man blir ombedd eller tillfrågad om. Det handlar om att lyssna inåt, välja i stunden och stanna kvar med upplevelsen. Inte välja en gång och sedan borsta av händerna och gå vidare. Utan kolla.

Men det här är inte riktigt lika bekvämt som färdiga strategier som man använder på rutin. Svartvita lösningar och automatik är enkelt. Att i stället stanna kvar i och intressera sig för en upplevelse – det vill säga, att faktiskt ha upplevelsen och inte mest bocka av den och skaka av sig den – är en utmaning, för det gör oss sårbara. Att kolla varje gång är lite läskigt, men samtidigt är det vägen bort från den automatiska glidningen fram och tillbaka längs den där skalan av reaktioner. Det kanske inte ens är möjligt att kolla vad jag vill i varje stund – men jag kan kolla hur det känns, och jag kan fortsätta lyssna. Så länge vi gör det kan det bara bli bättre. Fortsätt lyssna ❤

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Publicerad av Cicci Lyckow Bäckman