”Intet mänskligt är mig främmande.”

Hur är din relation till det vi kallar ”ditt ego”? Egot inte bara är intresserat av status och pengar – det är intresserat av allt som ger det strategiska extrapoäng i den tävling som det uppfattar livet som. Om andlighet ger extrapoäng och om det finns något att vinna (till exempel gott anseende eller förstärkt övertygelse om sin egen förträfflighet) på sådant som osjälviskhet, meditation, teoretisk kunskap och andliga eller terapeutiska aktiviteter, då väljer vi dem utifrån egots perspektiv. Till och med, eller kanske särskilt, när vår strävan är att göra oss kvitt egot, är egot synnerligen inblandat. För, som Eckhart Tolle säger: ’”Jag måste göra mig fri från egot.” Vem är det som talar? Egot.’

Det finns ingen annan aspekt av oss än egot som ser någon mening med det svartvita perspektivet: gott/ont, ljus/mörker, ego/upplysning och så vidare. För mig kan det ha varit till stor teoretisk nytta att definiera vad egot är, eftersom det hjälper mig att få lite perspektiv på mina önskningar, åsikter och infallsvinklar. ”Men vänta nu, den här tanken … är inte det en sån där typisk egotanke?” Och om tanken ifråga skapar stress eller smärta har jag genom den här reflektionen redan lite mer distans till den, och risken att jag tvångsmässigt tror på och agerar i enlighet med den minskar. Så långt kan definitionen av egot tillföra något.

Problemen kommer om jag (dvs intellektet och egot) använder definitionen och de slutsatser den leder till som ett recept: ”Ah, titta, den där tanken kommer från Egot. Då ska jag sluta ha den tanken, för den är inte bra.” Om jag försöker regissera mitt beteende och mina tankar genom att inte låtsas om att de finns där eller genom att måla över dem med finare, ”rätt” färg är det bara egot som är i farten igen, fast med annan overall.

Egot är en förutsättning för att vi ska kunna leva här på jorden. Vi ägnar de första åren av livet åt att bygga upp det och låta det kristalliseras. Innan egot utvecklas lever vi i en symbios med våra vårdnadshavare, utan faktisk förmåga att skilja oss från dem. Det separata jaget är vad egot är. Det är en naturlig utveckling i livet; det är omöjligt att växa upp som upplyst. Utvecklingen av det separata jaget behövs. Det är helt enkelt … ja, utveckling. En del av vår studieplan här på jorden.

Men sedan, när vi lärt oss att klara oss själva och utvecklat vårt ego eller vår jagkänsla, kanske vi börjar se att det slagit över lite på vissa områden. Vi överanvänder det där ”jaget” (liksom vi tenderar att överanvända allt möjligt som skänker någon form av tillfredsställelse). Och precis om vi ofta överdriver fysisk tillfredsställelse tills den inte innebär någon tillfredsställelse längre, gör vi likadant med egot. Då blir det dags att börja Resan Tillbaka – en resa som till skillnad från vad många tror inte handlar om att göra sig av med egot utan snarare att få en sund distans till det. Låt det tänka vad det nu vill tänka, och avskaffa den inre censuren. Så fort vi censurerar tankarna är det som att lägga dem på jäsning i källaren; vi kanske inte längre kan se eller höra dem, men de ligger där och bildar gifter som rätt som det är pyser ut någon annanstans, kanske utan att vi är medvetna om det.

Jag har aldrig mött någon människa som blivit balanserad eller nått insikt och andlig mognad genom att sudda ut någon del av sig själv. Det förefaller snarare skapa obalans att hela tiden vara tvungen att undertrycka något som ju ändå finns där. Det är här jag tycker att Byron Katies The Work är så fantastiskt – i stället för att identifiera det som känns ”fel” och försöka förändra det så att det blir ”rätt” får egot en härlig stund. Jag får skriva ner de där tankarna som känns så sanna och specificera i detalj hur det egentligen känns och varför. Sedan kan jag med stor respekt och kärlek – till och med för mina egotankar och -beteenden – undersöka hur de påverkar mig och vad jag faktiskt vill.

Utan censur kan vi möta det som uppstår inom oss och se att det inte är särskilt unikt. Den romerske komediförfattaren uttryckte det så väl: Homo sum, humani nihil a me alienum puto – ”Jag är människa, intet mänskligt är mig främmande.” Varför skulle det vara det? Genom att tillåta oss att vara människor, med allt vad det innebär av ”fula” impulser, tankar och önskningar, kan vi sluta döma oss själva och andra så hårt. Dessutom är det vår enda möjlighet att bli medvetna om vad som pågår inom oss – och den medvetenheten skapar en distans till tankarna som ger oss chansen att välja, inte vad vi ska tänka utan om vi okritiskt ska tro på det tankarna säger. Vad tror du på idag?

Vill du utforska dig på djupet? Välkommen på kurs!

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Publicerad av Cicci Lyckow Bäckman