Alla vet att det är roligare att ha positiva känslor än negativa. Att det är trevligare att vara glad och uppåt än ledsen, arg och deppig. Dessutom finns det studier som visar att de positiva känslorna inverkar positivt på kroppskemi och till och med DNA, medan negativitet har en – duh – negativ inverkan. Så är det meningen att vi inte ska vara ledsna? Eller vad är egentligen meningen?
[Läs mer…] om Vägen till nästa steg: Stanna upp där du ärSöker du bekräftelse?
Söker du andras gillande och bekräftelse? Anpassar du dig automatiskt eller i störande hög grad efter andra? Ofta är vi medvetna om att det är så, men vi vet inget riktigt hur vi ska sluta bry oss så mycket om andras åsikter.
Det där med att söka bekräftelse börjar när vi är små. Som barn lär vi oss vem vi är i stor utsträckning genom det som speglas tillbaka till oss av våra vårdnadshavare. Vi har ett unikt energiförhållande till dem, och vi befinner oss i en utvecklingsfas där vi i princip släpper in den feedbacken utan censur. Om den speglingen blir balanserad och tillräcklig utvecklar vi efter hand en sund självkänsla, vilket vi bland annat behöver för att sedan i vår tur kunna spegla våra barn, och så vidare.
I praktiken är det mycket få, om ens någon, som får den typen av ”perfekta” spegling. För att det ska ske krävs ju att mamma och pappa fick det. Och den chansen är mycket liten. Så vi blir ”nästanvuxna”, och vi bär med oss den där vanan att förvänta oss, önska eller anstränga oss för att andra ska bekräfta vårt värde för oss.
Det här kan givetvis bli jobbigt. Vi blir mindre fria när vi upplever att vi måste anpassa (eller automatiskt anpassar) oss efter andras åsikter, förväntningar och vilja. Dessutom kompliceras läget ytterligare av att det vi anpassar oss efter ofta bara är vad vi tror är deras åsikt, förväntning eller vilja. Andra kan då uppfatta det som att det vi gör uttrycker vad vi själva tycker, förväntar oss eller vill (och det är klart att det är extra lätt hänt om vi missuppfattat alltihop och det vi anpassar oss efter inte finns hos dem).
Ja, du hör ju. Krångligt. Men inte nog med det – det fungerar dessutom inte. I vuxen ålder har vi sedan länge lämnat barndomens förutsättningar, och både den där ultrapåverkningsbara utvecklingsfasen och den tidens energiförhållande till våra föräldrar är ett minne blott. Därför hjälper det inte att få den där bekräftelsen idag – inte ens om den kommer från samma personer.
Vi kanske inser det och försöker komma ur snurran. Om problemet är att jag upplever mig behöva andras godkännande eller bekräftelse, så är väl lösningen att ge mig själv det där godkännandet eller bekräftelsen? Och så försöker vi göra det. Men det känns ihåligt, och vi kommer av oss.
Att det inte funkar beror på att det inte längre är godkännande och bekräftelse som behövs. Det som behövs, skulle man kunna säga, är att ta bort behovet, inte att tillfredsställa det. Det är ju ett behov som hörde barndomen till. Det finns egentligen inte längre. Så varför känns det så, och vad skulle göra att den känslan ändrades?
Det känns så för att jag inte lärt mig att lita på och lyssna till mig själv – och då mer specifikt det ”mig själv” som finns i mitt instinktiva varande, eller det jaga brukar hänvisa till som magen. I mina instinktiva impulser och min oförställda vilja finns en självklarhet som inte behöver någon yttre bekräftelse. Så självkännedom, i ordets mest grundläggande bemärkelse, är lösningen. Det handlar inte om att försäkra mig om att ”jag är okej” (som vid det här laget är en mental aktivitet med mycket små möjligheter att påverkar hur vi faktiskt känner), utan det är en fråga om att känna vad det där ”jag” är för något.
När jag känner mig själv kan jag möta andra utifrån det. Sedan kan vi vara överens eller oense, och vi kan kompromissa och anpassa oss för att kunna leva tillsammans på ett smidigt sätt. Vi kan uppskatta varandras gillande och medhåll – men vi trasslar inte ihop det med vad som är ”jag själv” eller vad jag är värd.
Så om du vill hitta ut ur bekräftelsesökarsnurran – lägg energin på att hitta in i dig, på att undersöka vad som är din vilja, din längtan. Det är så ironiskt – med den kontakten känner vi inte samma behov av bekräftelse utifrån, men när vi tror att vi behöver den där bekräftelsen så blir det ett argument mot att ens försöka lära känna oss själva och vår egen vilja bättre. För tänk om vi kommer på att vi vill fel saker? Det blir en ond cirkel.
Det gör förstås också att det kan kännas läskigt, eller omöjligt, att börja. Hur gör man, ens? Och till dig som känner att det är dags att börja säger jag – välkommen på kurs! ❤😊
Relaterade blogginlägg: Instinkt, vilja och handling – välkommen till magens intelligens | När kärleken bäst behövs | Ansvar, mognad och sårbarhet | Värdeskalan som ljuger | Energitjuveri eller förtroenden (… och rätt många fler 😉)
”Lugnet som flög ut genom fönstret”
Den där djupt kända insikten vi gjorde på en kurs, lugnet vi upplevde under en guidad meditation, de där bitarna som föll på plats när jag läste en bok – varför är de inte tillgängliga för mig när jag vill? Varför hamnar jag ändå i samma meningslösa diskussioner, eller varför blir jag ändå lika obehaglig till mods i vissa situationer? Varför fortsätter jag inte att vara sådär upplyst – eller åtminstone lugn, glad, balanserad eller fri – som jag kände mig igår?
Det finns ju mycket att säga om det här ämnet, och en del har jag nämnt tidigare – mönster från barndomen som triggas, automatisk reaktivitet som inte känns så lyckad idag men som på stenåldern räddade livet på mig. Och så vidare. Men vad är det som väcker den då?
Låt säga att jag varit på ett yogapass eller föredrag, och temat var ”förändring” – om att anpassa sig, följa ett flöde, inte göra motstånd i onödan. Och det kändes så sant och rimligt, då. Igår. Men idag, när chefen börjar prata om planerade förändringar på arbetsplatsen, upptäcker jag plötsligt att jag krympt ihop blivit en decimeter hög, eller kanske att jag står och argumenterar emot utan att riktigt veta hur jag hamnade där och utan att ens ha förstått specifikt vad förändringen ska handla om. Men – jag skulle ju följa flödet …? Välkomna förändringen, gå framåt, säga ja – alla de där sakerna som min yogalärare, meditationsledaren eller föredragshållaren pratade så engagerande om. Vad hände?
Vi är många som kan identifiera de här händelserna som att ”egot vaknar” eller att ”personligheten vill”, eller kanske bara ”mina invanda mönster”. Men vi känner igen kvaliteten i energin när vi går in i ett reaktionsmönster (eller ser det i alla fall i efterhand). Men … vad är det som vaknar? Att vi ser att det inträder ett mått av omedvetenhet, av automatik, det är ju bra – men vad är det där för något, det som blivit automatiskt?
Naturligtvis finns vår personliga historia och de reaktiva mönster som den efterlämnat, och ibland är det någon som beter sig på ett sätt som direkt påminner mig (eller någonting i mitt system) om tidigare upplevelser. Vi kanske lär oss att identifiera olika triggers och typiska energilägen i kroppen som skvallrar om att någonting börjat vingla i den inre balansen. Men vad är det som händer, som gör att det börjar vingla, när det inte är någon uppenbar, bekant trigger? När det bara sker någonting inom mig som förändrar mitt sätt att uppfatta min situation, mig själv eller en annan människa? Vad är det som händer då?
Du som följt Tisdagstankarna, här eller på Youbtube, har hört mig tala en del om centren, eller våra tre olika intelligenser – magens instinktiva, hjärtats emotionella och huvudets kognitiva intelligens – kanske redan anar att vi kan hitta ett svar på ”vad som händer” där.
Vi fortsätter på exemplet ovan. Jag går på en yogaklass med fokus på att acceptera förändring, att inte klamra mig fast vid ”hur det är” för sakens skull utan säga ja till flödet och förändringarna inom och runtomkring mig. Yogapasset engagerar magens intelligens, ”rörelsecentret”, genom att använda kroppen fysiskt, lyssna på den och känna in vad som sker i vävnaderna. Öppenheten och tillåtandet engagerar hjärtats intelligens, det känslomässiga eller emotionella centret. Jag känner och tar in på djupet att förändring är nödvändigt, att det inte definitionsmässigt är av ondo och att jag, även om jag uppfattar förändringen som negativ, är snällare mot mig själv om jag accepterar en oundviklig förändring än om jag kämpar emot sådant som jag ändå inte kan påverka. Huvudet registrerar det som sker i mage och hjärta och är i övrigt tyst och mottagligt.
På jobbet, när chefen pratar om förändringar, är det någonting inom mig som registrerar att jag inte har kontroll och att jag, det jag gör eller mitt arbete som det ser ut idag kan vara hotat på något sätt. Och magen reagerar med motstånd (vilket kan ta sig uttryck i att jag drar mig undan och stänger ute, argumenterar emot eller någonting annat; det är personligt). För den aspekten av magen var så att säga inte med på yogan dagen innan 😉 Nu vaknar den, och den instinktiva impulsen i magen påverkas inte av insikter på hjärtats område eller de slutsatser eller insikter huvudet kom till. Det är helt enkelt olika hjärnor.
Så hur adresserar man det här? Genom att bekanta sig med centren. Genom att förstå vad det är för energier som triggas – och att det inte går att ”förstå instinktiva impulser tillrätta”. Och vi behöver inte rätta till dem, utan det räcker långt att vi kan vara där med dem, utan att göra motstånd mot dem (men förstås också utan att för den skull följa dem i handling, om det nu inte är något vi vill göra). I boken Semester i Egoland skrev jag så här om (vissa aspekter av) egot, och det gäller i hög grad instinktiva impulser också:
Vi kan jämföra med ett litet barn. Om ett barn visar rädsla lyssnar vi ju och visar respekt – men det betyder inte att vi gör henne till viljes. Om barnet inte vill bada för att det kanske kan komma en krokodil ur badkarskranen stänger vi inte av vattnet och säger att hon slipper. Men förhoppningsvis viftar vi inte bort rädslan heller. Vi möter henne med kärlek, vilket helt säkert innefattar att vi lyssnar – och i vårt lyssnande kan rädslan avdramatiseras.
Så är det med impulserna i magen. De är primitiva. De tjänar oss mycket väl – men vi har också fått ett hjärta och ett huvud, vart och ett med sin egen intelligens och sitt eget bidrag till livet.
När du inte förstår dig på dig själv
Att humöret kan växla hos oss människor är det väl knappast någon som har missat. Och ibland vet vi precis varför (eller tror åtminstone att vi vet). Vi kanske är ledsna, eller arga över något, eller känner oss rastlösa i väntan på ett besked. Men ibland kan det handla om vagare (eller inte så vaga!) sinnesstämningar som vi inte förstår orsaken till. Olust, oro, irritation, rastlöshet, eller bara något som är ”på”. (Det kan såklart också vara positiva upplevelser som vi inte heller förstår, men de flesta av oss ser inte det som något problem, så därför fokuserar jag på de obehagliga här.) Då kan det hända att vi blir otåliga eller irriterade över det också, eftersom vi inte begriper oss på våra reaktioner och tycker att vi inte borde må som vi gör.
(Se det här klippet på Youtube.)
När det händer har vi förstås också olika ”lösningar”. De mest populära är nog att antingen stänga av eller hitta (eller hitta på) en förklaring till vårt tillstånd. Men ingetdera är riktigt tillfredsställande. Om du stänger av – kanske jobbar, shoppar, äter eller dricker bort de obehagliga förnimmelserna – men ändå någonstans inser att det är det du gör, så känns det kanske skevt och som om du missar något viktigt (och det gör du ju på ett sätt också). Då kan vi växla till den andra ”lösningen”, nämligen att försöka förklara för oss själva vad som pågår genom en mental story om det som vi ser som orsaken till vårt sinnestillstånd. Förklaringen kan vara antingen helt tagen ur luften (någonting som inte alls har med saken att göra, som när vi kommer i diskussioner eller bråk med någon men senare inser att vårt humör berodde på något helt annat), eller också kan den vara i rätt riktning: vi kanske prickar rätt när det gäller vad vi reagerat på, men förklaringen vi konstruerar om varför styr oss i fel riktning. Det är som att vi har vår egen, inre ”fake news”-generator – inte för att vi vill förfalska någonting, utan bara för att vi så gärna vill hitta en förklaring att hålla oss i. Det ger oss en känsla av trygghet, även om förklaringen som ger oss tryggheten i sig inte är korrekt. Men det rör ju också till det en del för oss.
För att förstå lite av vad som händer kan vi titta igen på de tre intelligenscentren – det instinktiva centret i magen, det emotionella i hjärtat och det intellektuella i huvudet. Du hittar mer information om centren i tidigare inlägg, men det rör sig alltså om tre separata nervsystem, som tar in information, anpassar sig och fungerar oberoende av varandra. Vi lever i en kultur som starkt betonar det intellektuella centret – det vill säga, som tror att den betonar det intellektuella centret, och som vill analysera och förklara utifrån det.
Det här gör ofta att vi tror att vi ska kunna förstå oss ur obehagliga situationer, eller prata bort obehagliga känslor. Vi är många som gjort upptäckten på vår inre resa att det inte funkar i längden; att känslor heter så för att de känns, och att det ”effektivaste” sättet (för effektivitet är ju också populärt i vårt samhälle 😉 ) att hantera en känsla på ett meningsfullt sätt faktiskt är att känna den. Låt säga att du har blivit besviken över att någonting inte blev som du hoppats, eller att du kommer sig ledsen över att någon du älskar ska åka bort och vara borta länge. Du kan ju förstå alla möjliga saker i relation till de här känslorna, men det tar inte bort känslorna. De flesta av oss som slagit in på någon väg mot inre utveckling har upptäckt det här (även om vi kanske inte alltid kommer ihåg det!).
Så poängen är alltså att det kan pågå saker i hjärtat som tar så lång tid de tar, helt enkelt. Och ofta kan vi underlätta processen genom att inte klandra oss själva för våra känslor utan kanske snarare utforska dem försiktigt. Det här, att hjärtats värld kan se annorlunda ut och vara oberoende av huvudets, det har vi oftast ett litet hum om. Men så finns det ju ett center till, som ofta flyger en bra bit längre under intellektets radar: det instinktiva centret, eller magens värld.
Vår instinktiva värld är förhållandevis primitiv. Den reagerar på upplevda hot mot vår överlevnad, från rent fysiska hot om svält eller våld till mer subtila hot om exempelvis uteslutning ur en gemenskap. Och den är lika aktiv och relevant idag som den var på stenåldern, men idag är den täckt av ett tjockt lager mentala analyser, förklaringar, resonemang och förklaringar.
Så när du inte riktigt förstår dig själv – dissa inte rastlösheten, oron, känslan av bedövning eller vad det nu är. Bjud in den en stund. Se om du kan vara villig att lyssna på dig, även om du inte förstår vad du säger. Reflektera över möjligheten att dina stenåldersinstinkter vädrar ett hot någonstans. Du behöver ju inte agera utifrån det du upptäcker (om det nu inte verkar vara en vettig sak att göra), men du kan visa dig själv lite medkänsla. Du behöver inte förstå exakt vad det är som påverkar dig just nu. Men om du förstår att någonting påverkar dig, och om det kan vara okej med dig att inte veta alla detaljerna än, så kan du bli mer kompis med det instinktiva centret – och när du blir det så börjar ni kunna samarbeta bättre och du stärker alla de aspekter som centret är avsett att hantera i ditt liv.
Vad använder du huvudet till egentligen?
Jag har tidigare skrivit och pratat om magen, det instinktiva centret, och om hjärtat, det emotionella centret. Nu kommer vi till huvudet – det intellektuella centret, och den tredje och sista intelligensen.
Precis som tidigare kan du börja med att göra en liten check-in. Blunda. Se var du har uppmärksamheten. På saker som hänt tidigare under dagen? På andra saker, som du tror kanske ska hända senare? På vad du hört tidigare om huvudets intelligens? Surrar det av förhoppningar, eller av oro? Minnen av samtal du haft, eller tankar på samtal du vill ha? Det finns tusen och en saker som huvudet kan lägga uppmärksamheten på. Så utan att döma, bara se vartåt dina tankar rör sig när de ”går på tomgång” …
Och sedan: Ta ett djupt andetag … Och ett till. Bli medveten om kroppen – om underlaget, om hur det känns i olika delar av kroppen. Känn hur bröstkorgen expanderar när kroppen andas in. Hur medvetenheten kroppen kanske gör dig medveten om olika sinnesintryck.
Det här är medveten närvaro – min energi är ”hemma”, men jag kan fortfarande ta in omgivningen, eller rikta uppmärksamheten mot framtiden, eller mot det förflutna. Men nu finns det samtidigt en förankring här och nu. Hur känns uppmärksamheten nu? Känner du dig mer eller mindre vaken? Känns tankarna luddigare, eller känns de mer skärpta? Välkommen till huvudet ❤
Mental aktivitet – men vilken sort?
Huvudet, det intellektuella centret, är på ett vis det som är mest välbekant för oss, eftersom vi tänker i princip oupphörligt. Det vi kanske inte känt till är att det vi till vardags upplever av huvudet sällan är huvudets styrkor, eller den meningsfulla aktivitet som centret främst är avsett för.
Du som sett de tidigare Tisdagstankarna där jag introducerat det tre centren som fenomen (se länkarna längst ner i inlägget) kanske kommer ihåg att de tre neurologiska systemen är förbundna med varandra via vagusnerven. Och, viktigast av allt, att den absolut övervägande delen av informationen går uppåt. Det vill säga, de senare tillkomma delarna av oss tar emot information från de äldre delarna, men de äldre delarna har inte alls samma förmåga att ta emot information från de nyare. Det är ju inte alls konstigt; det är ju samma sak som att det går att programmera för bakåtkompatibilitet, men inte framåtkompatibilitet (eftersom framtiden inte är här än och man därför inte vet vad det är man ska programmera in kompatibilitet med).
Om vi förstår det här, och om vi bekantat oss med funktionerna i det instinktiva centret och det emotionella centret, då kan vi också förstå varför våra vardagliga mentala aktiviteter har mycket lite med huvudets verkliga tillgångar att göra.
Det är helt enkelt så att en stor, stor del av vår intellektuella aktivitet ägnas åt att älta, rationalisera eller fantisera om instinktiva impulser och emotionell reaktivitet. Vi kanske känner oss kontrollerade eller begränsade på jobbet, till exempel. Det är magens område, en instinktiv sak – men vi rationaliserar och argumenterar (antingen i huvudet för oss själva eller i våra interaktioner med andra människor). Ett annat exempel är att vi gör andra ansvariga för våra känslor eller hur vi framstår – saker som har sin upprinnelse i den emotionella intelligensen, men huvudet intellektualiserar reaktiviteten, rättfärdigar våra projektioner och vidhåller att vi vet (eller borde veta) vad som pågår.
Det här innebär att en mycket stor del av vår mentala aktivitet är reaktivitet och impulser från de två andra centern. Men, är det då fel att känna saker, vilja ha bekräftelse eller göra motstånd mot något man inte gillar? Nej, inte alls. Problemet uppstår när vi förklär alltihop i argument och intellektuella resonemang. Det är ju inte så konstigt att vi gör det; det är ju få arbetsplatser som godtar motiveringar som ”jag vill inte” eller ”för att jag är ledsen idag”, så vi lockas att hitta mentala förklaringar. Och den vanan började inte i vuxen ålder; till och med som barn blev ofta ombedda att förklara instinktiva impulser och känslomässiga tillstånd utifrån huvudet. Uttalanden som ”jag är ledsen” till ”jag vill inte” fick nästan alltid frågan ”varför då?”. Och även om det var i bästa välmening som våra föräldrar bad oss förklara, så lärde det oss att våra instinkter och känslor bara gills om vi kan motivera dem eller förklara dem rationellt.
Så vad är huvudets funktion, då? Man kan säga att den balanserade huvudenergin har två uttryck: ett vanligare, enklare funktion och ett högre, mer skärpt uttryck.
Den enkla, konstruktiva funktionen
Det vi med fördel kan använda huvudet till är att ställa samman information, sortera intrycken från hjärtat, magen och omvärlden, och utvärdera olika saker vi provar – till exempel. Vi kan förstås också lära oss saker utantill, förstå samband, planera samt konstruera och ifrågasätta teorier. Sådana här saker fungerar det balanserat huvudcenter förträffligt till, och de handlar alla om att samla in, bearbeta eller dra slutsatser av information. Det är konstruktiv tankeverksamhet.
Den högre, öppna funktionen
Den högre funktionen hos huvudcentret är inte konstruktiv på samma sätt. Den handlar snarare om öppenhet, om att tystna och göra sig tillgänglig så att lösningar, idéer, sanningar, insikter och visshet kan hitta oss, i stället för att vi ska hitta – eller konstruera – dessa saker. Den högre funktionen får plats när vi inte aktivt tänker, ifrågasätter eller drar slutsatser; när vi inte gör någonting med huvudcentrets energi utan i stället låter den bli tillgänglig för en högre intelligens.
Det intellektuella centret i balans
Ett bra sätt att låta båda dessa balanserade funktioner samarbeta när vi står inför ett problem behöver lösas, eller en fråga som vi söker ett svar på, är att först kartlägga situationen med det konstruktiva tänkandet. Då sammanställer vi utgångsläget genom att sortera intrycken från hjärtat, magen och omvärlden och klargöra specifikt vad det är vi vill hitta en lösning för, svar på, och så vidare.
Sedan är det dags för den andra delen: den högre, öppna funktionen, där den ”jag” som formulerat problemet kliver åt sidan och bjuder in stillheten och tystnaden. Ibland kan det se ut precis som det låter: som tyst, sittande meditation. Ibland ser det ut som ett bad, eller en promenad i skogen. Det spelar inte så stor roll hur det ser ut, och det kan ju också variera hur länge dörren behöver stå öppen. Ibland kommer någonting till oss så snart vi verkligen tar det där steget åt sidan. Ibland är det som ska hitta oss inte moget än, eller vi själva är inte mogna, och då tar det lite längre tid.
Vi kan inte beställa lösningarna och svaren på förhand. Men vi kan träna på vanan att bjuda in dem ❤
Relaterade inlägg: Integrerad intelligens | Så här påverkas centren av inre utveckling | Vilja, instinkt och handling – välkommen till magens intelligens | Medkänsla, värderingar och emotionell intelligens – välkommen till hjärtats värld
Instinkt, vilja och handling – välkommen till magens intelligens!
Jag har ju ägnat mig en del åt våra tre intelligenscenter – magens, hjärtats och huvudets – både inom ramen för Enneagrammet och i samband med upplevelsebaserad inre utveckling i allmänhet och Levande kraft-verksamheten i synnerhet. Tidigare i somras hittar du blogginläggen Integrerad intelligens (se här på Youtube) och Så här påverkas centren av inre utveckling (se här på Youtube), där jag förklarar lite mer om de här tre ”fakulteterna” eller, faktiskt, hjärnorna 🙂 . Nu är det dags att gå lite mer in på vad vart och ett av dem handlar om, och jag börjar med magen, eller det instinktiva centret.
Det finns enormt mycket att säga, utforska och upptäcka när det gäller vår instinktiva intelligens. Den är den mest grundläggande intelligensformen vi har, och den första att utvecklas genom evolutionen. Man kan säga att den visar oss vår mest basala identitet: att vi är. Inte vad vi är, eller hurdana vi är – sådant som självbild och egenvärde kommer senare. Här handlar det om själva det faktum att vi existerar, och att ”jag” är avskild från ”du”.
Hemvisten för våra instinkter
I magen bor bland annat våra instinkter, och man brukar tala om tre stycken: den för självbevarelse, den för attraktion (även kallad den sexuella instinkten) och den för anpassning (även kallad den sociala instinkten). Även det här har jag tagit upp i tidigare blogginlägg, och du som vill läsa mer om de tre är välkommen till inlägget Ditt instinktiva jag där jag säger lite mer om dem. Hela området instinkter är också så enormt stort och intressant – och högst relevant för inre utveckling – att det förtjänar sin helt egen arena!
Våra instinkter ligger alltså ”under” våra kognitiva processer och det vi tänker eller tycker, vilket bland annat förstås förklarar varför det inte går att gilla något ”med flit” som man faktiskt inte tycker om. Jag säger lite mer om detta nedan.
Ursprunget till handling
Magcentret kallas också ibland ”the moving centre” eller kanske helt enkelt ”handling” (i kontrast till ”känsla” för hjärtat och ”tanke” för huvudet. Man kan beskriva magen som ett slags motor; det som driver oss framåt och får oss att agera. Den instinktiva intelligensen mobiliserar oss, antingen för eller emot saker. På det viset är magen en ganska svartvit intelligens: det är antingen hit eller dit, ja eller nej, här eller där.
Vårt inre ”ja” eller ”nej” får oss sedan att sätta gränser, vilja ha en viss kontroll och göra motstånd mot sådant som vi inte kan kontrollera på något annat sätt.
Verklig vilja
Viljan bor också i magen. Men här är det viktigt att vi förstår vad vilja är. När i säger jag vill att … pratar vi egentligen inte om vilja. Då vill vi att någon, något eller vi själva ska vara eller bli på ett annat sätt än det är just, men vi kan inte verkställa det i stunden. Vi säger kanske att vi ”vill bygga upp en verksamhet”, eller att vi ”vill gå ner i vikt” – men då talar vi snarare om att vi har en önskan, en dröm, en längtan eller en målbild. Allt sådant är finfint att ha och kan hjälpa oss att komma dit vi vill (eller tror att vi vill) komma, men det är inte den viljan det handlar om är. Jag vill äta mer grönsaker är bara sant om jag faktiskt också väljer att äta grönsaker till middag; om det finns ett äkta ”ja” till grönsakerna som får mig att faktiskt välja dem.
Så vilja, så som den används i och uttrycks av magen, handlar om sådant som jag kan göra, eller försöka göra, nu. ”Jag vill gå ut” – och så går vi ut. ”Jag vill skriva” – och så sätter vi oss och skriver så fort vi får en chans. Och vi måste naturligtvis inte göra som magen vill bara för att den vill. Om jag känner att jag vill ha en glass men vet att jag får ont i magen av det kan jag välja att låta bli att göra magen till viljes. Men det gör oss ändå väldigt gott att veta vad vi vill, på riktigt
Många pratar idag om att det är svårt för dem att veta vad de vill, egentligen, och det beror på att vi glömt bort att kolla med magen. Men det här kan vi öva på. Vi kan känna efter vad vi faktiskt vill äta till lunch, och lägga märke till hur det känns att vilja. Vi kan kolla vilken väg vi vill välja när vi är ute och går – och bli nyfikna på hur vi vet det? Var, och hur, uppfattar du viljan?
Informationen går mest uppåt
Som jag också kommenterat tidigare går informationen mellan våra tre intelligenser till den absolut övervägande delen uppåt. Det förklarar, som jag sa tidigare, varför det är så svårt för huvudet att med sina tankar, åsikter och resonemang övertala magen att den gillar något som den faktiskt inte tycker om. Lika svårt är det att få sig själv att vilja något som man inte vill. Vi kan träna oss att gilla och vilja det som vi önskar att vi gillade eller ville, men det går inte med mentala verktyg. Vi måste umgås med magen på magens villkor – och det är här upplevelsebaserad inre utveckling kommer in i bilden 🙂 ❤
Jag fortsätter att prata om centren i sommar. Kanske kommer det annat, eller små fördjupningar, emellan – kanske inte 😉 Men du hittar som vanligt alla blogginlägg här, och alla filmerna i spellistan Tisdagstankar på Levande krafts Youtube-kanal.
Relaterade inlägg: Integrerad intelligens | Så här påverkas centren av inre utveckling | Medkänsla, värderingar och emotionell intelligens – välkommen till hjärtats värld | Vad använder du huvudet till egentligen?