Integrerad intelligens

Jag pratar ju mycket om magen, hjärtat och huvudet – eller instinkt, känsla och tanke. Du som har gått en Levande kraft-kurs sista året eller så har nosat på de tre centern där, och det finns mycket att upptäcka. En stor del av den obalans och bristande tillfredsställelse som vi kan uppleva i vardagen – och i livet i stort – kommer sig av att de här olika intelligenserna inte får plats att göra det de är avsedda för. Därför är det en bra sak att undersöka närmare vad de är och hur vi kan arbeta med dem, balansera dem och ta dem i användning fullt ut. 

(Se det här klippet på Youtube.)

Vad då ”intelligenscenter”?

De tre centern utgör tillsammans den intelligens vi utrustats med i vår egenskap av ”människodjur” – våra instinkter och vilja, våra känslor och känslomässiga intelligens, och våra tankar och kognitiva/mentala intelligens. Vi kan se dem även i djurvärlden: Den instinktiva intelligensen är den mest grundläggande, och den finns hos alla levande varelser i olika hög grad. Hos varelser som har hjärna och nervsystem representeras den av reptilhjärnan, och även högre utvecklade arter med komplicerad hjärna har kvar samma grundläggande instinkter. Hjärtats intelligens, hos de varelser som har den, representeras i hjärnan och nervsystemet av det så kallade limbiska systemet. Och hos vissa arter, till exempel människan, finns det också en kognitiv intelligens som representeras av hjärnbarken, eller neocortex.

(Det här är förstås inte allt som finns; vi människor har också andliga aspekter och en ”medvetenhet om vår medvetenhet” som vi inte vet om den finns hos någon annan art på jorden. Men när det gäller de former av intelligens som tycks följa med vår fysiska existens är det dessa tre det handlar om.)

Idag börjar neurovetenskapen visa att det här pratet om ”hjärtat” och ”magen” som fysiska platser för den intelligens de representerar är mer än bara prat. Nu vet man att vi faktiskt har tre ”hjärnor” – inte bara i form av uppdelningen i reptilhjärnan, limbiska systemet och hjärnbarken, utan – verkligen – en hjärna i magen, en i hjärtat och den ”vanliga” hjärnan i huvudet. Även i hjärtat och magen finns neuroner (nervceller – eller det som när jag gick i skolan kallades just hjärnceller). De har sina egna nervsystem, och genom dem har de förmågan att ta in information, bearbeta den och förändras och anpassa sig därefter. De är inga ”slavorgan”; de kan lära sig saker. En njure eller en knäled, till exempel, kan inte det (såvitt vi vet). Men magen och hjärtat kan. Och en biologisk enhet med sådana förmågor är, definitionsmässigt, en hjärna.

Centrens hierarki och balans

Det som förbinder dessa tre ”hjärnor”, eller intelligenscenter, är vagusnerven. Och en intressant sak är att signalflödet till övervägande del går uppåt. Det kommer alltså mycket mer information till ”hjärnan” (den klassiska versionen alltså, den i huvudet) från magen och hjärtat än vad det går information från huvudet till magen och hjärtat. Det här förklarar varför det inte går att kognitivt resonera sig fram till en viss känslomässig upplevelse, eller till att vilja något eller inte. Huvudet har helt enkelt inte särskilt stor inverkan på vad som händer i de andra centern. Det är ju inte så konstigt eftersom det är tre olika fakulteter med sina egna ansvarsområden – men från vårt mentalt fokuserade perspektiv, där vi tror att intellektet står över och styr de andra två centern, kan det komma som något av en överraskning.

Alla tre centren behövs. De är specialiserade på olika saker, och de kompletterar varandra. Alla centren kan också vara i obalans och få ett obalanserat uttryck. Men observera att det är skillnad mellan obalans och bristande utveckling. I obalans kommer centret och den tillhörande intelligensen fortfarande till uttryck – fast uttrycket står mer i egots tjänst bara inte på ett särskilt konstruktivt eller behagligt sätt. När ett center i stället är ”underrepresenterat” (det vill säga när vi inte utvecklat det så mycket) använder vi det helt enkelt mindre. Men om vi utvecklar ett center som varit eftersatt kan det bidra till att balansera de övriga. (Det är inte så krångligt som det kanske låter 🙂 .)

Det som avgör hur balanserat ett viss center är, är hur närvarande vi är – hur ”grundade”, eller förankrade i oss själva. Förenklat kan man säga att när vi är närvarande har vi kontakt med oss själva och vet vad vi tänker och känner i stunden. Våra handlingar är förankrade i medvetenhet, och vi reagerar inte blint eller automatiskt på yttre och inre händelser. Då ger kontakten med magen en ”magkänsla” av instinktiva impulser, en medvetenhet om vår vilja och vår självklara rätt att leva. I hjärtat hittar vi våra värderingar, och kontakten med hjärtat ger känslan av tillit till en välvilja håller oss och vår existens. Dessutom är vi medvetna om våra känslor i stunden och i vilken grad de tillhör nuet eller är gamla rester som gör sig påminda. Och huvudet, när vi är närvarande, är en visdomskälla som bidrar med klarsyn, kreativitet och förmågan att dra intelligenta – och relevanta – slutsatser. Dessutom försätter huvudets (verkliga) intelligens oss i kontakt med en djup och närande tystnad.

Obalanserade uttryck

Men människor lever ju inte i konstant närvaro och perfekt medvetenhet. När vi tappar balansen, korta eller längre stunder, tar egot och personligheten över – med fixeringar, rädslor, osäkerhet, ovanor, reaktivitet och så vidare. Det är våra ”autopilotprogram”, med rötter i det förflutna; mönster som en gång uppstod för att det, med egots perspektiv, var ett effektivt sätt att undvika smärta (eller, ibland, överleva).

I egots händer kan magen bli ett verktyg för att tvinga oss fram, pressa vår vilja på andra eller vägra följa ett flöde. Hjärtat förvandlas under egots styre till känslomässig reaktivitet och tron att allt sker i relation till mig (det vill säga, vi tar det som händer personligt). Och när huvudet arbetar i egots tjänst ägnas tankarna främst åt att älta instinktiv reaktivitet (alltså magens input) eller tänka på känslor. Vi argumenterar och överanalyserar, blir ”dumlogiska” och intellektualiserar på ett sätt som bygger en effektiv mur mellan oss och livet.

Närvarons natur

Vår närvaro och balans i stunden är inte centerspecifik – vi kan inte vara obalanserade i hjärtat men fullständigt balanserade i huvudet (eller någon annan kombination). Vi har ju den närvaro vi har, och den påverkar balansen hos alla center. Däremot kan vi alltså ha engagerat ett visst center mycket mer än ett annat. Närvaro och inre förankring garanterar inte automatiskt att vi har lika mycket kontakt med dem allihop, utan avgör bara vår nivå av balans i det center vi just nu använder.

På sikt kan däremot ökad närvaro bidra till att även ”underprioriterade” center får mer plats. Så ökad närvaro och medvetenhet i stunden ger ett mer balanserat uttryck av respektive center, och ökad närvaro och medvetenhet över tid ökar också balansen mellan de olika centren.

I kommande tisdagstankar ska jag ta centren ett i taget och utforska vad de är till för, vad de kanske används till stället och hur du kan både öka balansen i respektive center och börja ge mer plats åt det som kommit lite i skymundan.

Relaterade inlägg: Så här påverkas centren av inre utveckling | Vilja, instinkt och handling – välkommen till magens intelligens | Medkänsla, värderingar och emotionell intelligens – välkommen till hjärtats värld | Vad använder du huvudet till egentligen?   

9 responses to “Integrerad intelligens

  1. Oj spännande, det här hade jag ingen aning om :). Men väldigt intressant 🙂

  2. Jag känner definitivt igen det med magen. Överanalyserar, ältar som ett fullblodsproffs, och OJ så svårt det är att komma till rätta med sådant. Minsta sak som blir fel och jag är där igen. Fast jag upplever att det är värre när jag har perioder med sömnstörningar.
    Då är det nästan varje kväll det blir ett par timmar, eller ännu längre, med ältande.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Publicerad av Cicci Lyckow Bäckman