”Jag vill lära känna mig själv.” Hur många gånger har du hört det, tänkt det, sagt det, uppfattat det från någon annan? Det är en vanlig känsla hos människor som strävar efter inre utveckling – även om vi kanske inte formulerar oss på just det viset. Vi kanske känner att det finns mer inom oss än vi är aktivt medvetna om och vill bli mer bekanta med den som verkligen bor därinne. Vi kanske anar att vi hindras i livet av omedvetna mönster och automatiska reaktioner som kan vara antingen obehagliga eller göra att vi (tillfälligt) slipper obehag, och så vill vi gå till botten med det. Det är fantastiskt när man känner så, när den där viljan verkligen finns, när nyfikenheten vinner över rädslan.
Men, här kommer haken: många som känner att de vill lära känna sig själva känner något annat också. Det är något i stil med: ”Min panikångest (eller ilska eller sorg eller vilken känsla det nu handlar om) skrämmer mig. Jag kan inte hantera känslorna. Jag måste hitta ett sätt att slippa ifrån dem (eller bedöva dem eller neutralisera dem).” Även här är det ibland något vi aktivt uttalar, ibland en vag attityd vi intar. Och isolerad från den första känslan är det ju inte särskilt konstigt.
Om du känner igen de här två (ungefärliga) perspektiven har du förmodligen känslan av att den som du vill lära känna (dvs ”dig själv”) är någon annan än den som har de där besvärliga känslorna. Har du reflekterat över hur motsägelsefullt det blir? Du säger att du vill lära känna dig själv på djupet, men samtidigt väljer du bort delar av dig själv eftersom du har förutfattade meningar om hur processen ska se ut eller vad som ska räknas till ”jag” och inte. ”Men jag ÄR väl inte mina känslor.” Nej, det stämmer. Du är inte dina känslor – men det är då, när känslorna kommer och hälsar på, som du äntligen kan träffa ”dig själv”. Betrakta känslorna som bussen ”du” tar till mötesplatsen med ”dig”. Känslorna leder inåt, till djupet inom dig, och det är där ”du” blir som mest tydlig.
Vi kanske förstår det här, intellektuellt. Och sedan kläcker egot en briljant idé: ”Naturligtvis! Jag tar itu med den obehagliga känslan först – avreagerar mig ilskan, gaskar upp mig, äter bort det emotionella lågtrycket – och sedan kan jag titta närmare på vad det var som orsakade den. Egot är inte ensamt om att ha den här briljanta idén; så går många ”terapier” till. Och det är en väldigt bra idé, bortsett från att den inte fungerar.
Känslor har en laddning, och den laddningen behövs för att vi ska kunna följa dem, utforska dem, lära oss något av dem. Om vi först neutraliserar laddningen försvinner också möjligheterna att göra någonting av detta, och den enda möjlighet som återstår är intellektuell förståelse. Men hur var det nu? Lära känna. Där räcker inte intellektet till – där är det mötet, energin och upplevelsen som måste stå i centrum.
Lämna ett svar